gemene man

Nyss hemkommen från ett arbetsmöte i hyresgästföreningen, klockan är lite över elva. Det är så det fungerar i folkrörelse-Sverige.

Med anledning av årsdagen av Olof Palmes död, har SVT ägnat både Uppdrag granskning och Debatt åt Palme. Men ur olika aspekter, kunde jag utläsa av programtablåerna. Jag lät min hårddiskinspelare spara programmen åt mig, eftersom jag inte var hemma i kväll, och ska titta på dem nu. Vad jag förstår har det ena programmet fokuserat på mordutredningen, dvs det sammanhang där Palme troligen nämnts oftast de gångna tjugo åren. Det andra programmet var ägnat åt debatt åt Olof Palme som person och hans gärningar, något som lyfts fram alltför lite hittills.

Nästa år skulle Olof Palme fyllt åttio. Kan vi komma överens om att då hedra honom på årsdagen av hans födelse, den 30 januari, i stället för på årsdagen av mordet? Det känns liksom mer naturligt. Då kanske det också blir mer naturligt att minnas honom som person, och inte bara som offer i en ouppklarad mordgåta.

Jag läste i Sydöstran i fredags att sölvesborgarna utmärkt sig i statistiken från Pliktverket. De får lägst resultat på intelligenstestet vid mönstringen, helt enkelt. Stockholmarna ligger i topp.

Sådan där statistik varierar en hel del från år till år. Dessutom omfattar den naturligt nog bara de artonåringar som gjort inskrivningsprov till det militära, och av dem kan man inte vara säker på att alla - så att säga - gör sin plikt. Faktum är att några redan på min tid, när så gott som alla pojkar togs ut till värnplikt för att göras till män, medvetet underpresterade på proven för att försöka slipp lumpen. Smart, på sitt sätt.

Som sagt, statistiken varierar. Men 1992 såg mönstret ut som nu, med Blekinge i botten och Stockholm i topp. På den tiden skrev jag dagsverser, och så här kommenterade jag läget då. (Jag minns förresten att självaste Björn Ranelid, via en gemensam bekant, uttryckte sitt gillande om just den här versen. Vad nu det har med saken att göra.)

Till de dummaste
Du Bleking som strävar i Stenbäraland
eller hämtar ur havet din äring
Din chans är rätt liten att bli doktorand
eller licentiand
eller ens en fil kand
Du duger knappt ens som beväring.
 
Men stockholmar'n ilar i brådska och jäkt
och han lever i skrålet och skränet
Han har bättre bevänt, han, med sitt intellekt
Han är stram och korrekt,
han kan bli arkitekt
men du bor i dummaste länet.
 
Låt stockholmar'n strida och föra befäl
om han anser sig va' den som kan det
Han får lära sig kriga och skjuta ihjäl
Du är klok och rejäl
och du har dina skäl
att va' dummast, men smartast, i landet.

Så där ja. I kväll var det årsmöte i vår lokala hyresgästförening. Demokrati bygger ju på det - att människor avsätter en del av sin fritid för att, oftast helt oavlönat, ta på sig diverse uppdrag. I det här fallet att driva den lokala verksamheten i ett bostadsområde. Ordna gemensamma trivselaktiviteter, stå för lokaluthyrningen av fritidslokalen för fest, möten och övernattningar, fungera som kontaktlänk mellan hyresgästerna och hyresgästföreningens anställda tjänstemän, arbeta för bättre boendemiljö och driva opinion för att påverka de lokala politikerna, samt företräda de boende i förhandlingar.
Men ni vet hur det brukar låta: "Det går inte att få folk till möten nu för tiden. Det är aldrig några som kommer, och vi som ändå bjuder på smörgåstårta".
Vi bjöd inte på smörgåstårta i kväll. Vi bjöd på salladsbuffé i stället. Vi hade diskussionsstund - om demokratin och representativiteten, om man ska uttrycka det högtravande. Vi var glatt överraskade att sjutton personer trots allt kom, fast det var OS på tv. Och vi lyckades välja en ny styrelse så att föreningsverksamheten kan leva vidare. Själv lämnade jag över ordförandeklubban, det ska bli skönt att "varva ner" ett snäpp. Fast jag fortsätter i styrelsen, men nu som kassör. Det kallas rotation.
Nu är den stora utmaningen att "föryngra" styrelsen. Jag är yngst i dag. Men det går inte att föryngra bara så där. Först måste föreningen visa ungdomarna att den behövs - och att de behövs i den. Föreningen är sina medlemmar, varken mer eller mindre. Och en stor andel av medlemmarna i hyresgästföreningen är ungdomar, även om de inte är fullt ut representerade bland de förtroendevalda. Men ge oss bara ett år...

Vad är det med kroppkakor egentligen? Vad är det som gör att vanligtvis sansade människor, låt vara blekingar, vallfärdar till ett och samma lunchställe när det serveras kroppkakor? Vad är det som gör att man inte vänder i dörren när man inser att kön fram till disken är cirka 20 minuter lång?

"All glädje utan rotmos är konstlad glädje", sa Torsten Ehrenmark. Men frågar du en östbleking är frågan om det inte i själva verket är kroppkakan som är all sann njutnings moder. En liten klimp av mjöl, potatis och salt, fylld med rimmat fläsk i tärningar och kryddpeppar, serverad med lingon och smält smör. En del lyxar till det med bechamelsås till. En del använder rå potatis i smeten, då är de oftast ölänningar.

I dag var det kroppkakedag på mitt vanliga lunchställe. Jag gick i god tid, men möttes ändå av en kö som ringlade sig långt ut i entrén. En kroppkakekö går dock något fortare än en vanlig dagensrättkö, eftersom en viss andel av de köande bara ska köpa kroppkakor att ta med sig. Så jag ställde mig förstås i kön för de hägrande kroppisarna. Vilken njutning att så småningom få skåra första kroppkakan och se hur inkråmet fortfarande hålls på plats av det fasta degskalet - de har lyckats perfekt med konsistensen i dag också! De serverar kroppkakor varannan onsdag.

I andra landsdelar är det andra maträtter som har samma effekt. För ett tag sedan var jag i Hälsingland och höll kurs. I Ljusdal hade ryktet spritts om att en lunchservering i en bygdegård serverade palt. Samma sak där: Folk vallfärdade från när och fjärran för att få palt. Det var inte heller så dumt. Men jag föredrar kroppkakor!

Vilken bild har vi av Profeten Muhammed?

Vad är det verkligt allvarliga med karikatyrerna av Muhammed? Är det verkligen Muhammed som avbildas, eller västerlänningars nidbild av "araben", muslimen, terroristen? Som muslim har man förstås en inre idé om hur man tänker sig Muhammed, även om man inte sätter ansikte på honom. Men den inre idén ligger troligen närmre en ung, fridsam, from man än den skäggiga galningen med bomb i turbanen som sägs föreställa profeten i en av Jyllands-Postens karikatyrer. Är det då inte förståeligt att muslimer reagerar på teckningarna som ytterligare ett påhopp i en lång tradition av förföljelse från västvärlden?

Det snällaste man kan säga om Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste är att han varit aningslös. Att publicera karikatyrer av Muhammed är visserligen inte förbjudet, och skall i tryckfrihetens namn inte vara det heller. Men det är omdömeslöst och plumt. Bara för att tryckfrihet och yttrandefrihet tillåter det, är det inte något som måste göras. Några har framfört argumentet "men vi kristna tål att man skämtar med Jesus, då måste muslimer tåla att man skämtar med Muhammed". Då har man inte förstått vilken verkan det får. Att vara muslim i ett land där islam är statsreligion, där tryckfrihet saknas och staten kontrollerar all press, är inte detsamma som att vara sekulariserat kristen i ett sekulariserat kristet land med demokrati, tryckfrihet och religionsfrihet. Det är cirka trehundra års utveckling som lett dithän i Västeuropa. I de flesta muslimska länder har den processen över huvud taget inte startat.

Att skända Jesus eller att bränna danska flaggor är inget som bekommer oss nämnvärt. Vi har en satirisk tradition som tillåter det mesta, och en avslappnad hållning till symboler. Men profeten Muhammed får inte avbildas. Den enda jämförbara "symbolhandling" jag kan komma på, som påverkat västvärlden lika mycket som Muhammedkarikatyrerna, är terrordåden mot World Trade Center 2001. I delar av den islamiska världen upplevs publiceringen av teckningarna som ett attentat riktat mot deras tro, deras världsbild och värdegrund. Det är inte konstigt att de nu känner sig angripna och handlar därefter. Då räcker det inte att vi hänvisar till att våra länder har demokrati och yttrandefrihet, och att man därför måste få driva med Muhammed. Ett land vars lagar inte förbjuder avbildning av profeten förtjänar, med islamiskt sätt att tänka, beteckningen "skurkstat". Om det är detta vi menar med demokrati och yttrandefrihet, lär det dröja länge innan vi övertygar länderna i Mellanöstern om att vårt samhällssystem är något som är värt att ta efter.

Nu har situationen utnyttjats för andra syften. Det har varit lätt att kanalisera medborgarna mot den yttre fienden, för de ändamål man nu vill göra det: Bränna ambassader, demonstrera mot väst i största allmänhet eller rekrytera självmordsbombare för terrordåd i Europa. Uppretade människomassor kommer aldrig att glömma västs oförrätt. Jag hörde Danmarks utrikesminister Per Stig Møller på radion i går, han talade om att "holde hovedet koldt". Det är nog det enda att göra just nu. Gå för allt i världen inte med på att publicera Muhammedbilderna i fler tidningar, för att "markera Västvärldens frihet" eller något annat. När Salman Rushdie skrivit Satansverserna tog det ungefär tio år innan stormen lagt sig. Den här stormen är värre att rida ut. Det bästa vi kan göra är att öka förståelsen för varandras sätt att tänka, helt utan konfrontation och provokation.