gemene man

Det är jag som är gemene man

Revy-Richardgala!

Publicerad 2006-01-31 11:00:45 i Från scen och cabaret

Vi fick pris i går!

Det var stor revygala på Stadsteatern i Karlshamn, en unik företeelse som bara finns i Blekinge. Lokalradion samlade alla länets revyer för utdelning av priser i åtta klasser. En branschtillställning fullt i klass med Guldbaggegalan, fast på vår nivå. Priserna är uppkallade efter framlidne revynestorn Richard Frigren, bördig från Karlshamn.

För andra året i rad har Ronnebyrevyn i sin ensemble Årets Kvinnliga Skådespelare, även om priset i år tilldelades en annan av våra stjärnor. Grattis Susse! Och vilket suveränt scenframträdande du gjorde när du tog emot priset!

Men en ännu större överraskning var det särskilda hederspriset vi fick för - ja, jag vet knappt ännu vad vi gjort för att förtjäna det. Ett tapperhetspris kanske, för att vi startade en ny förening när den gamla tvingades lägga ner, och för att vi drog så mycket folk till en ny revylokal. Och då ska man veta att detta är bara början!

Det är roligt att träffa alla andra revymänniskor i Blekinge så här en gång om året. Tyvärr spelar ju de flesta samtidigt, så vi hinner sällan se så många av de andra revyerna. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tappade en filmrulle. Jag bytte film i min kamera, och la den gamla i en sån där liten svart burk med grått lock. Sedan måste den ha flugit ur byxfickan när jag plötsligt och oväntat skulle fram på scenen och ta emot pris. Men många av de som satt runt omkring mig läser ju den här bloggen, så om någon av er hittade en filmrulle - kontakta mig!

Ledighetskalender

Publicerad 2006-01-24 16:38:49 i Allmänt

Hur gör man?

När det här året började, tyckte jag att jag kom på en bra idé. Normalt sett är jag iväg på möten alla kvällar i veckan, och ofta är det veckoslutskurser och annat på helgerna. Det känns hämmande för kreativiteten att aldrig vara ledig en kväll. Nu skulle jag se till att "boka möte med mig själv" så att åtminstone två vardagskvällar i veckan (inklusive fredagen) var ledigt. Det sprack första veckan.

Och nu är jag förstås inne i det gamla vanliga lunket igen. Möten alla kvällar. Sedan förväntar sig folk att jag ska skriva revytexter också, men när ska jag hinna det? Men det är inte konstigt att det blir så. Vad trodde jag egentligen att jag skulle ha de där hålen i kalendern till? Så fort jag ser att det är ett hål, och jag behöver planera in ett möte inom tre veckors tid, är det klart att jag pluggar in det i det där hålet. Annars skulle jag ju få skjuta på ett viktigt möte i tre veckor, och det fungerar sällan.

Till saken hör att jag förstås är aktiv i en massa föreningar och arbetsgrupper. I vissa har jag stort inflytande över mötesplaneringen, i andra ganska litet. För att hantera dubbelbokningar har jag förstås ett väl utarbetat system för prioriteringar, så att jag oftast vet vilket möte jag måste anmäla förhinder till. I år har jag faktiskt redan sagt ifrån till en valberedning att jag inte ställer upp för omval i styrelsen. Därmed blir det ett kalenderbekymmer mindre.

I julklapp fick jag en "ledighetskalender". I den är alla dagar röda, och beledsagas av en motivering till varför just den dagen är värd att firas. Kan inte alla börja gå efter den kalendern i stället?

Bara början

Publicerad 2006-01-24 13:26:00 i Från scen och cabaret

Så där. Då var det slut för den här gången. Efter revyföreställningen i söndags började vi direkt med att riva scenen, plocka ihop stolarna, sortera kläder och rekvisita i högar efter vart de skulle, plocka ner ljud- och ljusutrustning och instrument, städa loger, samlingsrum, foajé och salong och köra iväg allt. Nu dröjer det nästan ett år till nästa gång.

De första gångerna brukade det kännas vemodigt. "Nu får man aldrig gå omkring i de där kulisserna igen." Så kändes det nog den här gången också, för de som var nya i ensemblen. Men efter alla år är man ganska luttrad. Man vet att det kommer nya revyer.

För detta var ju bara början! Vi ska inte glömma att vi faktiskt är en nystartad revyförening, som nu gjort sin allra första revy. Även om många av oss har erfarenhet sedan tidigare. Sjuttonde revyn i Ronneby (i den "moderna" revytraditionen), första för föreningen Ronnebyrevyn. Nu hoppas jag också att vi ska kunna arbeta på ett delvis nytt sätt, med mer kontinuitet i revyarbetet. I tidigare föreningar har det känts som om en liten produktionsgrupp dragit ihop ett nytt gäng varje höst. Min målsättning är att vi som gjorde revyn den här gången, ska fortsätta att träffas och tänka på nästa revy så fort som möjligt efter avslutningen. Det är först då som vi kan börja tala om en revyförening, och inte en produktionsmaskin.

Publikkontrakt

Publicerad 2006-01-19 22:49:09 i Från scen och cabaret

All teater bygger på vissa överenskommelser mellan skådespelarna och publiken. Det börjar redan när publiken kommer till teatersalongen: De har valt pjäs, klätt sig fina, träffats innan och ser fram emot en trevlig kväll på teatern. Det kan till och med kännas litet lyxigt att gå ut. De har höga förväntningar, men de har betalat dyrt för biljetterna så det ska mycket till om de ska tycka att pjäsen är usel. Det skulle innebära att de begått ett ekonomiskt misstag, gjort en dålig investering helt enkelt. Därför är de till en början vänligt inställda mot ensemblen. Det ingår i överenskommelsen.

Det fortsätter med scenografi och dramaturgi. Vad är det för värld som utspelar sig i ett rum med tre väggar, och låter oss titta in genom den fjärde? Allt på scenen är egentligen bluff, men publiken köper det. De har som sagt betalat dyrt för biljetterna... Likadant som man vill bli lurad när man ser en magiker, går man på teater för att leva sig in i pjäsen. Dramaturgiskt är det likadant. Plötsligt får man förstå att det har gått en vecka mellan två scener, men det går man med på. En del upplysningar levereras i dialoger mellan skådespelarna när de står på scenen, en del annat får man räkna ut av vad som påstås ha hänt "utanför scenen". Hela tiden förutsätter spelet dessa överenskommelser mellan skådespelare och publik. Det är som ett publikkontrakt.

Är det då skillnad på teater och teater? För oss som arbetar med amatörteater uppstår ideligen frågan: Vad är det för skillnad på amatörteater och professionell teater? Ja, professionella skådespelare får lön och repeterar på dagarna, amatörer arbetar ofta ideellt och får repetera på kvällarna när de är trötta efter jobbet. Eller? Det blir allt vanligare att även amatörer, det vill säga outbildade skådespelare ("självlärda", uppfostrade inom amatörteatern) får arvoden när de är med i produktioner som även i övrigt består av många proffs: Regissör, producent, scenograf, kostymör kan vara yrkesfolk. Så den gränsen är inte alldeles knivskarp.

Men är överenskommelsen med publiken beroende av om skådespelarna har repeterat på dagtid eller kvällstid? Ibland tror jag det. Publiken har en överslätande attityd till amatörskådespelare. De är ju ändå bara amatörer... För att vara amatörer är de riktigt bra... Man får tänka på att det är Asta i charken på Konsum som står där på scenen... Ofta har publiken en alldeles speciell vi-känsla med amatörensemblen. En alldeles egen typ av överenskommelse med just det "egna" teatergänget. Jag tänkte på det ikväll när jag såg en halvtimme ur förra Falkenbergsrevyn på SVT. Är detta egentligen underhållning som håller för tv?

Missförstå mig inte - Falkenbergsrevyn är en av de bästa revyerna i Sverige. Inte minst publikmässigt, de drar busslaster från hela Götaland till Falkenberg från nyår och långt in i april varje år. De har en stor omsättning, och ensemblen arvoderas. Ändå ser man, när revyn televiseras, att det inte är riktigt samma typ av tv-komik som "de professionella". Det är en orättvis jämförelse förstås, men pekar kanske på att det är något som saknas. Jag tror att det är just publikkontakten. Lokalrevy bygger på den där alldeles speciella överenskommelsen mellan publiken och skådespelarna, att det är "vårt gäng" som står där uppe på scenen. Varje lokalrevy har sin egen trogna stampublik. Den känslan försvinner i tv.

Ändå är jag glad att SVT är modiga nog att visa lokalrevy på bästa sändningstid. Det kan bidra till att ge status åt underhållningsformen, även om risken är att några förståsigpåare som redan från början anser att revy är lika med buskis (jo, jag får höra det ibland) tycker att de får vatten på sin kvarn. Men kanske måste revyprogrammen inramas lite bättre för att bli begripliga. Att bara visa numren rakt upp och ner gör att man som tv-tittare förväntar sig mer tv-mässiga sketcher - och det håller inte alla lokalrevynummer för. En trevlig inramning som i de där revyprogrammen med Bert-Åke Warg som programledare, som gick för några år sedan, gör kanske mer nytta för att sprida intresset för lokalrevyer via tv-mediet.

Har jag rätt? Har jag fel? Rätta mig om jag har fel! :-)

Meningen med livet

Publicerad 2006-01-16 13:19:00 i Allmänt

Nu säger jag som det är: Det finns inget liv efter detta! Man frågar mig det ibland.

Varför skulle det finnas, och hur skulle det kunna finnas? Vi vet hur det går till att skapa liv. Evigt liv skulle antingen betyda att nytt liv skapas efter hand hela tiden, för att sedan alltid finnas. Eller att allt liv alltid funnits, och att "själen" vandrar vidare från en kropp till en annan. Det finns fler människor nu än någonsin tidigare, varför det andra alternativet måste inkludera själavandring mellan arterna.

Men själen är ingenting fysiskt. Någon själ som kan vandra finns inte. Vi besjälas av det vi uträttar medan vi finns. Vi besjälas av att vi påverkar vår omgivning, sätter avtryck och gör spår. Våra tankar och gärningar tillförs världen. Före och efter livet finns vi inte. När vi går bort, är vi ihågkomna av de som är kvar. Det är det som är vår själ. Ingen minns oss innan vi fötts.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Publicerad 2006-01-12 23:04:08 i Släkten är bäst

När Elsa fick dottern Esther, var hon 22 år och ogift. Flickans far hade hon nog ändå aldrig haft en tanke på att gifta sig med, han hade redan ett utomäktenskapligt barn på annat håll, och fler skulle det bli. Sak samma när Esther fem år senare fick en lillebror. I själva verket hade de, genom sin far, flera biologiska halvsyskon i samma ålder som de själva. Men det var inget större bekymmer för dem. Då var det ett betydligt större bekymmer att bli föräldralösa när de var tio respektive fem år gamla. Då dog nämligen mor Elsa i TBC. Året var 1913.
Men Esther och hennes lillebror hade tur. De slapp ställas ut på socknen, för att tas omhand av den familj som begärde minst i underhåll från sockenkassan. Harry Martinson har ju av egen erfarenhet beskrivit hur det kunde gå till. Det här tilldrog sig i samma trakt förresten. Elsas syster Sissa och hennes man Gustav tog hand om Esther och hennes bror som fosterbarn. De växte i själva verket upp som syskon i familjen, Sissa och Gustav skulle nämligen så småningom få totalt tio egna barn också. Sju barn fanns där redan när Esther och hennes bror kom dit, den yngsta var bara några månader gammal.

Egentligen hade Sissa fött åtta barn då, men Ernst Emil hade inte blivit mer än 9 månader gammal. Två kronor hade Gustav betalat i juni 1905 till sin bror snickaren, för ”skrin till Emil”. Året därpå, 1906, hade Sissa fått tvillingar. De fick namnen Ernst och Emil, efter den bortgångne brodern.

Till den här redan barnrika familjen kom nu Esther och hennes lillebror. Det gjordes alltså ingen skillnad på dem och de andra barnen i skaran. Men de hade det inte heller något överflöd. Gustav fick visserligen sluta som stenarbetare och tillträda en tjänst som fjärdingsman i stället. Han hade också hand om stenarbetarnas sjukkassa, och anlitades ofta för att förrätta auktioner och upprätta bouppteckningar och arvsskiften. Men lönen skulle räcka till en stor familj.

Hela den här bakgrunden lärde Esther en sak: Man ska aldrig klaga. Ingen hörde heller någonsin Esther klaga på sin lott. Hon var bara tonåring när hon gifte sig och fick ett barn, och hon var inte mer än 41 när hon blev änka. Fram till pensionen arbetade hon sedan som trappstäderska. Ni som i dag har era kreativa, utvecklande yrken, har ni tänkt er in i hur det är att vara trappstäderska? Varje dag skurar man trappor skinande rena, nästa dag är det bara att börja om igen. Dag ut och dag in i tjugofem år. Men Esther klagade aldrig. Aldrig förstås på sitt arbete, aldrig på sin uppväxt i mosterns familj, aldrig på fadern som stack eller modern som dog.

Jag minns Esther som en mycket godmodig dam. Alla småkakor hon bjöd på och som hon bakat själv, alla prydnadssaker hon hade i sin lägenhet. Hon hade inte haft det lätt. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Esther dog 1990, 87 år gammal.

En fråga av vikt

Publicerad 2006-01-10 14:29:09 i Allmänt

Häromdagen utförde jag en överilad handling. Dagen började precis som vanligt, jag var till och med på gott humör när jag steg ur duschen. Då hände det: Jag gick upp och ställde mig på badrumsvågen! Vad kan det vara som får en vanligtvis genomklok och lagom tjock man i sina bästa år att begå en sådan fadäs? Eller, lagom tjock förresten, det är väl just det saken gäller.

Den där badrumsvågen köptes in för ett par år sedan när det var medlemsrabatt på Konsum. Trots sin smäckra form och genomskinliga glasplatta att stå på är den ett veritabelt elektroniskt vidunder som kan tala om allt av vikt och mer därtill. Fråga mig inte vad man ska ha all dess statistik till, för det begriper jag inte. Jag begriper det mindre och mindre, faktiskt. I början talade den ganska snällt till mig. Nu börjar den dock kännas mer oförskämd. Jag bara väntar på den dag då vågen ber mig stiga av igen, och därefter syrligt påpekar att det bara är tillåtet att väga en person åt gången.

I dag åt jag lunch tillsammans med två vänner, nyblivna hälsofreaks. De har varsin liten anteckningsbok där de nogsamt förtecknar vad de äter under dagen. Jag lekte med tanken - ska jag också....? Nej, nej och nej! Varför skulle jag erkänna för en liten svart bok vad jag stoppar i mig? Det vill jag ju inte ens erkänna för mig själv. Jag vägrar kategoriskt att vidstå att hur mycket jag äter, och hur litet jag motionerar, skulle ha något samband med min vikt.

Men så är det ju det där med vågen. Snart, hemska tanke, visar den kanske 100 kilo! Det går åt det hållet, kan jag säga. Nu är jag ju visserligen lång och ståtlig. På en fest en gång skulle jag tala efter en liten och späd kvinna, som inledde med att säga att "jag är så liten så jag syns bara om jag ställer mig på en stol". När det blev min tur, började jag följaktligen med "jag är så lång så jag syns inte om jag står på en stol". Nåja, min längd till trots har jag inbillat mig att min matchvikt bör ligga på 90 kilo. Den där elaka vågen påstår nu att jag har lika långt ner dit, som jag har upp till 100.

Det finns ju så många dieter och bantningskurer nu för tiden. Finns det någon kur där man kan äta precis så mycket som man gör nu, och motionera precis så litet som man gör nu, och gå ner i vikt? Jag ska försöka i alla fall. Håll utkik i bokhandelsdiskarna - om jag lyckas, får ni snart se den kommande bästsäljaren "Gå ner i vikt med Gemene man-metoden!". Den ges troligen ut direkt i pocket. För viktens skull.

Var får jag allt ifrån?

Publicerad 2006-01-09 00:24:36 i Från scen och cabaret

Jag minglade runt i foajén efter gårdagens revyföreställning, för att snappa upp vad publiken tyckte. Då kom (som vanligt, höll jag på att säga) en dam fram och frågade var jag får allt ifrån. Vad svarar man på sånt? Jag vet att Hasse Alfredson brukar svara att han köper det från en liten postorderfirma i Tyskland. Men jag anar att det inte är hela sanningen, dessutom finns nog inte den där firman kvar längre.

Men en av tankarna med denna min blogg är ju att svara på just sådana frågor! Så då och då kommer jag att berätta små fragment ur revy- och komedihistorien, företeelser som inspirerat mig och/eller andra. Som nyckelord kommer jag att använda "revyhistoria", även om det ofta har minst lika mycket bäring på andra underhållningsformer. I dag: Flanagan och Allen!

Ett av humorvärldens mest framgångsrika koncept är komikerparet. Varför är Hasse och Tage två? Magnus och Brasse? Anders och Måns? Laurel and Hardy? Abbott and Costello? Flanders and Swann? Och varför består dessa par utåt sett ofta av en som levererar skämten ("the comedian" och en annan som spelar fram för dem ("the straight guy")?

Många av de stora komikerna allt sedan 1900-talet har Flanagan and Allen att tacka för sin framgång. Bud Flanagan från Londons East End och Chesney Allen från Brighton började uppträda tillsammans på 1920-talet, som Music hall-komiker. De gjorde sketcher (senare även tillsammans med Crazy Gang) och humoristiska visor med stor framgång. Flanagan stod för den milda galenskapen, samtidigt som han var en skicklig låtmakare och inte oäven som sångare, medan Allen spelade rollen som den distingerade gentlemannen som la upp för vitsarna. Allen hade en särpräglad sångstil som gav ett unikt "sound" till deras sånger - han sökte sig liksom fram till rätt ton långt nerifrån basen.

År 1932 kom de in i komikergruppen "Crazy Gang", som i sig inspirerade så många andra, som till exempel det svenska Casinogänget. I det här samarbetet uppkom de klassiska "Oi-dialogerna", staplade ordvitsar där poängen märks ut av att övriga ropar "Oi!". Den så kallade crazy-humorn var stor vid den här tiden, inte minst genom filmer som den amerikanska Hellzapoppin' (1941). På 1940-talet kom alltså crazy-humorn också över till Sverige, med hjälp av Casinorevyn (Gösta Bernhard, Carl-Gustaf Lindstedt med flera) och Povel Ramel (som startade "Föreningen för flugighetens främjande, inspirerad av just Hellzapoppin').

Flanagan and Allens melodier har använts av många. Deras signaturmelodi "Underneath the Arches" blir i Jan Malmsjös egen översättning "Under alla broar". Hasse och Tage knyckte flera melodier, inte minst till den mosebaskiska husorkestern Helmer Bryd Eminent Five Quartet: "Run Rabbit Run" blev "Spring morsan, spring". "I'm Sending Out an SOS for the Girl I Love" blev närmast direktöversatt i "S.O.S". "Round the Back of the Arches" blev i 88-öresrevyn "Ett glas öl". "F.D.R. Jones" användes i Under dubbelgöken som "En glad amatör".

Själv har jag också vid ett par tillfällen snappat upp melodier som Flanagan and Allen gjort kända. "The Washing on the Siegfried Line" använde jag i spexet Nils Dacke 1995, med titeln "Vi vrider nacken av Dacken". Och titelsången från revyn Sittfläsk 2000 var på melodin "Home Town". Båda dessa sånger är förresten skrivna av Michael Carr och Jimmy Kennedy, men det är liksom en annan historia...

Vådan av att sommarprata

Publicerad 2006-01-06 17:31:56 i Släkten är bäst

Förra året blev jag ombedd att göra ett sommarprogram i Radio Blekinge. Jag tackade ja direkt, och hade en idé om att lägga upp mitt program kring folkrörelsernas utveckling under 1900-talet. Som stomme för historien valde jag att berätta om min farmors föräldrar, Gustav och Sissa. De var folkrörelsemänniskor hela livet, samtidigt som de orkade med alla livets övriga vedermödor.

Programmet slog väl an, åtminstone på mina släktingar... Trots att inte många av dem bor inom Blekinges gränser hade de på olika sätt hört programmet. De hade förstås mest hört det som en berättelse om släktens stamföräldrar Gustav och Sissa, och inte så mycket om folkrörelserna. Men det spelar ingen roll. En nästkusin till mig hade lyckats höra programmet, och hörde av sig till mig efteråt. Vi hade inte haft kontakt sedan vi var små, och eftersom han är nio år äldre så var han fjorton när jag var fem, så vi har knappast varit lekkamrater. Men nu ville han träffas, och tyckte att vi borde anordna en släktträff för alla ättlingar till Gustav och Sissa!

Sagt och gjort. Senaste släktträffen på den sidan var en kusinträff för tjugofem år sedan, och sedan dess har en helt ny generation tillkommit. Så vi träffades i höstas och drog upp riktlinjerna. Det är riktigt roligt när man kommer igång! En släktträff är planerad till september i år, nu gäller det "bara" att spåra alla släktingar och få tag på deras adresser. Ett första informationsbrev med inbjudan ska gå ut tidigt i vår. Jag ska försöka rapportera om vårt fortsatta arbete då och då under året, och så en slutrapport efter att evenemanget ägt rum förstås!

Radions recension

Publicerad 2006-01-04 17:56:34 i Från scen och cabaret

Men det var då ett evigt tjatande om det här med ljudet!

Ja, som ni förstår har jag nu hört lokalradions revyrecensents utlåtande om vår revy. Han fick frågan vilket nummer som var bäst, och svarade "inget". Han kunde väl i så fall lika gärna sagt "alla"? Han förtydligade nämligen hur han menade: Det var inget som stack ut, allt var på en hög och jämn nivå. Ungefär samma sak som han sa till mig direkt efter premiären också. (Vi är förresten glada att radions recensent för andra året i rad bevistar just vår premiär på nyårsafton. En ära!)

Sedan rörde han ihop det en del när han skulle berätta vilka verkliga händelser som låg bakom ett par skämt i revyn. (Kanonerna på Snäckebacken har inget med Selma Lagerlöf att göra!) Men framför allt hade han också hakat upp sig på att det var dåligt ljud, något han återkom till flera gånger fast han vet att det är justerat till kommande föreställningar! Nåja, har man inget annat att kritisera, så...

Jag är glad att han framhöll Susse som en ung lovande revyartist, som både agerar, sjunger, dansar och har gjort koreografin i årets revy. Och att han valde att spela upp en snutt ur Evas monolog. Den är bra! Ingen ska i alla fall behöva bli avskräckt från att komma och se revyn efter att ha hört radiorecensionen.

(Förresten - som ni ser har jag bytt utseende på bloggen. Det var något tekniskt strul med den förra. Hoppas ni gillar den här. Annars får ni vänja er!)

Med objektet i objektivet

Publicerad 2006-01-04 16:15:13 i Allmänt

I dagens Aftonbladet står det om Clara, 22, som bestämt hävdar att hon inte är någon bimbo. De flesta kvinnor jag känner har inte något påkallat behov att hävda just detta, men Clara känner tydligen att hon måste gå in med ett förtydligande i saken.

Clara har nämligen blivit fotograferad av flickfotografen Bingo Rimér, bördig från Vettekulla. Bilderna har publicerats i Bingos tidskrift Moore. Nu tycker Clara att hon framställts i en dålig dager. Inte på bilderna kanske, men i texterna.

Tycker det låter som samma sak som alla utvikningsbrudar brukar säga. "Näädå, jag medverkar inte till någon objektifiering av kvinnan. Jag har kontroll över vad jag gör, och bilderna är fina."

Hej, Clara! Det är det som menas med objektifiering. När du blir plåtad av Bingo, blir du en bild som han kan leka med som han vill. Han tecknar inte seriefigurer, han plåtar dig i stället, och sedan blir du ett objekt som han kan skapa sin egen lilla påhittade värld omkring. Men det är kanske inte så självklart för alla. Det finns ett ord för de som inte förstår det. Bimbo.

Lögn, förbannad lögn och Eurostat

Publicerad 2006-01-03 11:49:04 i Samhälle

Läste ni den lilla försåtliga ekonominotisen från TT förra veckan? Med hänvisning till siffror som EU:s statistikbyrå Eurostat tagit fram, säger det svenska konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren att felet med de svenska hyrorna är att de inte är konkurrensutsatta.

Med statistik kan man bevisa vad man vill. Det är ungefär som att ligga på psykiaterns brits och titta på bläckplumpar - man ser det man vill se. I det här fallet sägs Eurostat ha kommit fram till att hyrorna i Sverige är de tredje högsta i Europa, och orsaken skulle vara att hyresmarknaden är reglerad. Men är det inte så då? Nej, i Eurostats statistik finns för det första ingen jämförelse mellan hyresnivån i de olika EU-länderna. Där finns en tabell som jämför prisnivån för bostäder i länderna. Sverige är unikt så tillvida att vi över huvud taget har en hyresmarknad, att hyra sin bostad finns knappt i andra länder, förutom som en social åtgärd. Den svenska hyresmarknaden är cirka 30 procent av boendet, resten är bostadsrätter och villor. Det är det totala boendet som jämförs av Eurostat.

För det andra har hyreslägenheter i Sverige en helt annan standard än i jämförbara länder. Spis, kylskåp, frys ingår, ofta även tvättmaskin eller del i gemensam tvättstuga. Vi har också en hög andel ensamhushåll, något som drar upp den genomsnittliga boendekostnaden.

Med detta menar jag naturligtvis inte att Sverige har låga hyror. Men man ska inte frestas att tolka Eurostats siffror som att det blir bättre med en avreglerad hyresmarknad. Bostaden är ingen vara som vilken som helst. Dagligvaror kan importeras billigt från utlandet och säljas i lågprisvaruhus. Det går inte med den egna bostaden.

Eller? Kommer ni ihåg när den gröna elen lanserades? Elleverantörerna blev ålagda att köpa certifikat för miljöanpassad el. Kunderna fick sedan betala extra för grön el, fast det i elnätet inte gick att skilja den gröna elen från den "smutsiga", framställd av icke förnybara energikällor. Det var bara en virtuell skillnad, för att särskilja olika betalningsströmmar. Kan man inte göra samma sak med lägenheter? Byta hyresvärd virtuellt liksom, och så får någon stor datakonsultfirma utveckla ett system för clearing mellan de olika bostadsföretagen i skilda länder. Så kan man välja om man vill betala sin hyra till en spansk eller ungersk värd i stället för den svenska. Vore inte det något? Då, om inte förr, bleve väl hyresmarknaden så avreglerad och fri som konkurrensivrarna vill.

Den svenska hyressättningen fungerar tack vare förhandlingar mellan bostadsföretagen och hyresgästerna, mestadels företrädda av hyresgästföreningen. Genom att allmännyttan, alltså de kommunala bostadsföretagen på varje ort, har en "transparent" redovisning, är det möjligt för hyresgästföreningen att se till att pengarna används på rätt sätt och hyrorna hålls på exakt den nivå som krävs. Vad som däremot kan driva upp det allmänna hyresläget är de höga byggkostnaderna för nyproduktion. Där vore det intressant att se jämförande statistik mellan Europas länder!

Tidningarna!

Publicerad 2006-01-02 09:59:18 i Från scen och cabaret

Så kom den då, det nya årets första vardag. Morgonen då varje revyförfattare pallrar sig upp för att med skräckblandad nyfikenhet hämta tidningen som dunsat ner på hallmattan. Vad ska de skriva i år? Tycker de, som vanligt, att vi kunde varit lite mer elaka? (Varför vill journalisterna alltid att vi nyårsrevyer ska vara elaka? Räcker det inte med att vara rolig?) Kommer tidningsartiklarna att hjälpa eller stjälpa biljettförsäljningen till de resterande föreställningarna?

Nu ska det sägas att det inte är några professionella teaterrecensenter som skriver om lokalrevyerna - utom förstås när det gäller revyn i residensstaden, lokaltidningarnas utgivningsort. Övriga revyer bevakas av våra vanliga lokalredaktioner. Och inget ont i det. Deras skribenter har trots allt följt våra revyer i flera år och brukar vara välbalanserade när de beskriver hur revyerna utvecklas. Men därmed blir det inte heller några direkta omdömen om vare sig revynummer eller aktörers prestationer. Det blir mer ett objektivt journalistiskt konstaterande av att revyn finns, vilka som är med och vad de gör. Skulle någon negativ kritik smyga sig in, kan det ibland till och med fungera som ett lockbete på publiken. Som för några år sedan, när vi i revyn hade en sketch som beskrev en presskonferens, där en viss lokalredaktör tyckte sig känna igen sig själv och efteråt skrev att "den där scenen med presskonferensen kunde de ha strukit"!

Efter en annan revypremiär fick vi ordentlig skjuts i marknadsföringen av en insändare där en oppositionspolitiker tyckte att vi hade varit för stygga mot det sittande kommunalrådet!

Nåväl. Här kommer min recension av tidningarnas revyrecensioner: Länets båda sexdagarstidningar har bevakat vår revy väl. De har noterat vilka som är debutanter och vilka som är gamla rävar, och vågar sig också på att ge en del subjektiva omdömen. Båda skribenterna har gjort träffsäkra beskrivningar av revyns innehåll, stämning och budskap, nästan bättre än om vi själva skulle försöka oss på det. De tar också upp det faktum att revyföreningen faktiskt är nystartad, och nu gör sin första revy fast man har en sjuttonårig tradition att bygga på.

I den ena tidningen kom just det som jag befarade: En antydan om att ljudet var dåligt. Jag hade hört ryktas om att lokalredaktören klagat på dåligt ljud i första akten. Som sagt, hur dåliga recensioner som helst kan få motsatt effekt och locka fler att köpa biljetter. Men om folk får läsa att de inte kommer att höra vad som sägs, då kan det avskräcka några från att komma. Nu var det inte så illa, det hördes tydligen bättre i andra akten. Och även om jag inte är någon tekniker, inbillar jag mig att det bara är att skruva på en ratt någonstans så låter det högre.

Sammanfattningsvis: Årets revyrecensioner håller hög klass, man kan dock sakna en liten faktaruta där de ansvariga nämns (som vid kultursidornas recensioner). Vi i revyerna är inte heller rädda för subjektiva, men sakliga, omdömen, det finns ingen anledning att vara snäll heller i en tidningsartikel! På det hela taget är det artiklar som inte kommer att avskräcka de tveksamma från att gå och köpa biljetter till de kommande föreställningarna.

Nu väntar vi med spänning på vad radions recensent ska säga. Domen kommer i P4 någon av de närmaste dagarna...

Nytt år! Ny blogg!

Publicerad 2006-01-01 11:03:20 i Från scen och cabaret

Vad var det som hände i går egentligen? Avgav jag ett nyårslöfte att börja blogga? Dumt, i så fall. För så disciplinerad är ju inte jag. Nej, så var det nog inte heller. Men - när ska man starta en blogg om inte på årets första dag? Så nu är bloggen här.

Det är jag som är gemene man. Det är mig tidningarna brukar fråga om saker och ting. Det har ni väl sett? "Vad säger gemene man om detta?", brukar de skriva. Och så frågar de mig. Politikerna också. "Vi måste tänka på vad gemene man tycker", säger de. Och så frågar de mig.

Exakt så där, som i förra stycket alltså, började en monolog som jag skrev till en revy för en massa år sedan. Och i går var det dags igen. Premiär för årets revy, Världen är liten. Stor publik, glad publik, glada recensenter. Det ska bli spännande att läsa tidningarna och lyssna på radion i veckan som kommer. Eller, som Maagitt skulle ha sagt, "ioamaj!"

Vad kommer den här bloggen att handla om? Kan man få en liten varudeklaration? - Ja, det blir förstås en del inlägg inom den här kategorin, "Från scen och cabaret" (namnet har jag lånat från Myggan). En annan kategori blir "Samhälle", med bland annat bostadspolitik, men även cykling... Slutligen kommer kategorin "Släkten är bäst", om olika intressanta episoder ur min släkthistoria. Övriga inlägg, kåserier om skilda ämnen, får samsas i kategorin "Allmänt".

Är det slut nu? Nej, det är ju nu det börjar! Dåtiden, och framtiden, och nutiden - det är samma sak!

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela