gemene man

Det är jag som är gemene man

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Publicerad 2006-01-12 23:04:08 i Släkten är bäst

När Elsa fick dottern Esther, var hon 22 år och ogift. Flickans far hade hon nog ändå aldrig haft en tanke på att gifta sig med, han hade redan ett utomäktenskapligt barn på annat håll, och fler skulle det bli. Sak samma när Esther fem år senare fick en lillebror. I själva verket hade de, genom sin far, flera biologiska halvsyskon i samma ålder som de själva. Men det var inget större bekymmer för dem. Då var det ett betydligt större bekymmer att bli föräldralösa när de var tio respektive fem år gamla. Då dog nämligen mor Elsa i TBC. Året var 1913.
Men Esther och hennes lillebror hade tur. De slapp ställas ut på socknen, för att tas omhand av den familj som begärde minst i underhåll från sockenkassan. Harry Martinson har ju av egen erfarenhet beskrivit hur det kunde gå till. Det här tilldrog sig i samma trakt förresten. Elsas syster Sissa och hennes man Gustav tog hand om Esther och hennes bror som fosterbarn. De växte i själva verket upp som syskon i familjen, Sissa och Gustav skulle nämligen så småningom få totalt tio egna barn också. Sju barn fanns där redan när Esther och hennes bror kom dit, den yngsta var bara några månader gammal.

Egentligen hade Sissa fött åtta barn då, men Ernst Emil hade inte blivit mer än 9 månader gammal. Två kronor hade Gustav betalat i juni 1905 till sin bror snickaren, för ”skrin till Emil”. Året därpå, 1906, hade Sissa fått tvillingar. De fick namnen Ernst och Emil, efter den bortgångne brodern.

Till den här redan barnrika familjen kom nu Esther och hennes lillebror. Det gjordes alltså ingen skillnad på dem och de andra barnen i skaran. Men de hade det inte heller något överflöd. Gustav fick visserligen sluta som stenarbetare och tillträda en tjänst som fjärdingsman i stället. Han hade också hand om stenarbetarnas sjukkassa, och anlitades ofta för att förrätta auktioner och upprätta bouppteckningar och arvsskiften. Men lönen skulle räcka till en stor familj.

Hela den här bakgrunden lärde Esther en sak: Man ska aldrig klaga. Ingen hörde heller någonsin Esther klaga på sin lott. Hon var bara tonåring när hon gifte sig och fick ett barn, och hon var inte mer än 41 när hon blev änka. Fram till pensionen arbetade hon sedan som trappstäderska. Ni som i dag har era kreativa, utvecklande yrken, har ni tänkt er in i hur det är att vara trappstäderska? Varje dag skurar man trappor skinande rena, nästa dag är det bara att börja om igen. Dag ut och dag in i tjugofem år. Men Esther klagade aldrig. Aldrig förstås på sitt arbete, aldrig på sin uppväxt i mosterns familj, aldrig på fadern som stack eller modern som dog.

Jag minns Esther som en mycket godmodig dam. Alla småkakor hon bjöd på och som hon bakat själv, alla prydnadssaker hon hade i sin lägenhet. Hon hade inte haft det lätt. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Esther dog 1990, 87 år gammal.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela