gemene man

Det är jag som är gemene man

Klackarna i taket!

Publicerad 2006-05-22 16:09:03 i Samhälle

Tänk om din hyresvärd kom till dig en dag och sa "Nu vill jag att du flyttar härifrån, för jag har en annan som ska flytta in i din lägenhet". Du, som har förstahandskontrakt och dessutom läst en gång i en broschyr från Hyresgästföreningen att det finns något som heter besittningsskydd, svarar då att "Nej, du har ingen rätt att sparka ut mig, för jag har rätt att bo kvar."

"OK", svarar hyresvärden. "Men här kommer herr Fånbratt. Han har sagt att han är beredd att betala 3000 kr mer i månaden, än vad du gör nu. Hur mycket bjuder du då?" Du har förstås inte råd att bjuda över, så du måste flytta. Eller?

Nej. För vi har inte marknadshyror. Bostaden (ur värdens perspektiv: andra människors bostad!) är inte en handelsvara som kan köpas och säljas till högstbjudande hur som helst, som om det gällde en begagnad moped på Blocket. Det handlar om tryggheten i vårt liv, att vi inte ska leva i rädsla och ovisshet för att när som helst kunna bli av med vårt tak över huvudet.

Hyran har också ett tak. De privata fastighetsägarna får inte sätta en hyra som påtagligt överstiger den för en motsvarande lägenhet hos de allmännyttiga bostadsföretagen på orten. Det kallas för bruksvärdessystemet. I allmännyttan sätts hyresnivån efter bostadens standard och läge. Vem som helst har möjlighet till insyn i det kommunala bostadsföretagets ekonomi, så det går lätt att se om de tar ut en oskäligt hög hyra.

Men några av de politiska partierna svävar på målet när det gäller hyrestaket. M, Fp och Kd tycker att man borde jämföra med andra privatvärdar också, inte bara allmännyttan, när man sätter normen för hyressättning. Centern vill utöver detta att hyran ska sättas av kommunala nämnder, och säger rent ut att marknadshyra ska råda för nybyggen.

Problemet är bara att detta är samma sak som att säga ajöss till hyrestaket! Om privatvärdar ingår i underlaget, finns det inte längre någon fast punkt för hyressättning i de fall då en hyra ska fastställas efter prövning i hyresnämnden. Då kan privatvärdarna trissa upp hyrorna genom att jämföra med varandra. Snabbt når då hyresnivån upp till samma höjd som om marknadshyra skulle råda. Just det har förresten undersökts vid ett examensarbete på KTH: För en tvåa i Stockholms innerstad betalar man nu c:a 5000 kr/mån. Med marknadshyra skulle beloppet ligga kring 13000 kr/mån!

I höst är det val. Nu är det dags att föra upp bostadsfrågan på dagordningen. Utan hyrestak urholkas besittningsskyddet. Kräv besked av partierna om var de står. Bearbeta era politiker från de partier som hotar hyrestaket, så att de förstår vad deras förslag skulle innebära, och så att de ändrar sig. För nu måste vi sätta ner foten.

Sätt klackarna i taket! Annars kan det blåsa bort!

Rätt låt vann!

Publicerad 2006-05-21 23:37:42 i Allmänt

Det här är väl egentligen ingen musikblogg. (Men vadå? Den handlar ju om så mycket andra olika saker, så varför inte?) Men alla ska ju ha en åsikt om gårdagens stora europamästerskap i sång, så jag vill ju inte vara sämre.


På 1950- och 60-talen var Eurovisionens sångtävling en spegling av den tidens populärmusik. Europas stora schlagerkompositörer tävlade för att få ut sina alster, den vinnande sången plus de populäraste av de övriga erfor evig berömmelse genom att bli översatta till alla de andra västeuropeiska språken och få stor spridning. Den tidens Thomas G:son och Pling Forsman brukade ofta stavas Bobbie Ericson och Åke Gerhard. (Yngve Ormell, som långt senare under pseudonymen Limbo blev limerickmakare och dagsversskribent i Hufvudstadsbladet, skrev 1965 texten till "Kommer vår", som slutade 4:a i den svenska uttagningen.) Eurovisionen var nyckeln för upphovsmännen till att få ut sina sånger i världen, men det var oftast inte artisterna som gjorde utlandskarriär. Artistens insats var slut efter finalen, sedan tog varje lands översättare vid. "Volare", som egentligen heter "Nel blu dipinto di blu", kom bara trea 1958, men blev en av tidernas största europeiska schlagers alla kategorier, och sjöngs in på i princip alla stora språk.

Den tiden är förbi. Nu för tiden är det helhetskoncepten som tävlar. Redan 1974, när ABBA vann med Waterloo, såg man början till något nytt: De var en grupp. Dittills var det nästan bara soloartister eller duor som utsetts att framföra kompositörernas bidrag. Musiken lät som inget annat dittills. Och - framför allt - deras scenutstyrsel och framträdande var det mest spektakulära som hade skådats! Och då hade de ändå ingen telefonröstande tv-publik att blidka, utan bara de olika jurygrupperna. Men det funkade, de vann. Och de gjorde världskarriär, med mer musik i samma stil som Waterloo. Björn och Benny skrev det mesta själva, ibland med hjälp av Stikkan.

Så varför finns det nu en del som blir upprörda när Lordi gör samma sak som ABBA? Satsar på ett ordentligt spektakulärt scenframträdande och genomtänkt image? Och - framför allt - en sång som inte är utstuderat konstruerad för att vinna ESC men är körd utanför schlagerbubblan? Hard Rock Hallelujah representerar visserligen inte de hippaste nutida musikstilarna, men den är en klassisk hårdrockslåt utan några baktankar om att tilltala en ESC-publik. När Lordi väl bestämt sig för att anta YLE:s förfrågan om att ställa upp, gjorde de det helhjärtat utan ironi.

Några ville dra igång en protestkampanj inför finalen: "Rösta på Lordi, så måste de lägga ner ESC sedan om de vinner". Men det var inga proteströster som hjälpte Finland till segern. stor uppslutning för att sabotera ESC, i alla Europas länder, och dessutom bland folk som trots allt lägger tre timmar på att titta på sändningen, går inte att uppamma. TV-tittarna måste helt enkelt ha upptäckt samma sak som jag: Lordi är äkta bakom all sin maskering och pyroteknik. De är inga G:sonska låtstrateger som vet exakt hur en "schlager" ska konstrueras för att maximera europeiska röster. De gör riktig musik utan att underskatta tv-tittarna, och de bjuder på en scenshow som slår allt annat med hästlängder. Grattis Finland! Rätt låt vann!

IQ fiskmås, eller Rapport från en ruvningskåk

Publicerad 2006-05-18 09:29:00 i Allmänt

Nu har vi fiskmås igen.

Förra året kom en fiskmås och la ägg i en blomlåda på vår takterass på jobbet. Det gjorde inte så mycket, för just det året höll man på att lägga om golvet på takterassen och inga utemöbler var framtagna. Inte heller hade det planterats några blommor i blomlådorna - och förresten var det sällan vädret inbjöd till att sitta ute den sommaren. Så vi lät måsen hållas. Vi tyckte till och med att det var ganska spännande att följa hennes ruvning, och sedan följa ungarnas kamp innan de lärde sig flyga och kunde lämna vår takterass för mer spännande platser.

I år har alltså måsen kommit tillbaka. Till precis samma blomlåda som förra året. Det tyder på att vi har att göra med en klok mås. Hon tyckte förstås att det var tryggt och ombonat på takterassen förra året, där fanns ingenting som störde hennes ruvningsarbete mer än ett par golvläggare som rev upp golvplattor några timmar om dagen. Men de levde hon i fredlig samexistens med. De skötte rivningen och hon skötte ruvningen, och så var det bra med det.

Men i år är ju vi där! Vi sitter ute varje förmiddag, lunch och eftermiddag. I hennes blomlåda har det planterats blommor. Än så länge går det bra. Hon flaxar iväg när vi öppnar dörren för att gå ut att sätta oss. Sedan sitter hon uppe på takåsen och tittar misstänksamt på oss tills vi går in igen. Men någon gång i sommar kläcks äggen. Då vill jag vara skapt som en nors om fiskmåsen inte går till anfall så fort vi visar oss ute på terassen! Då vill hon skydda sina ungar, hon har mutat in reviret.

Så nu funderar vi allvarligt på att göra något. Kanske sätta en skylt "Förbjudet att landa" i hennes blomlåda. Hon är ju en klok mås, så hon kan säkert läsa. Vi har fått omvärdera begreppet "IQ fiskmås". För säkerhets skull kan vi sätta fast skylten med en tandpetare rätt i hennes ägg. Då lär hon begripa.

Alla Blom-Gustavens ättlingar

Publicerad 2006-05-16 09:50:21 i Släkten är bäst

Jag lovade ju återkomma med rapporter från våra förberedelser av släktträffen i september.

Ett radioprogram jag gjorde förra sommaren resulterade alltså i att en nästkusin tog kontakt och ville att vi skulle arrangera en släktträff. Jag hade berättat om ett strävsamt par, min farmors föräldrar, och tanken var att samla alla nu levande ättlingar till paret. (Se mitt blogginlägg "Vådan av att sommarprata", 2006-01-06.)

Nu har vi haft inbjudningar ute i två omgångar. Första omgången skickade vi företrädesvis till ättlingarna i min fars generation, alltså i de flesta fall den äldsta generationen som är i livet. Där presenterade vi vår idé och bad dem lämna svar huruvida de var intresserade eller inte. Av ett tjugotal släktgrenar fick vi svar från alla utom en, och alla var intresserade!

Så nyligen gick vi vidare med andra omgången. I svaren från intressesonderingen ville vi också ha in uppgifter på senare släktled. De flesta kände vi till, men en del nästkusiners barn och barnbarn har tillkommit som vi inte hade alla uppgifter om. I andra omgången skickade vi ut inbjudan till alla släktingar, med mer detaljerade uppgifter om platser, tider och arrangemang. Vi har preliminärbokat vandrarhem och hotellrum för de som kommer långt ifrån. Vi har bokat festlokal och talat med krögaren om menyn. Nu väntar vi med spänning på alla svaren. Den 9 september smäller det!

Tänka sig

Publicerad 2006-05-13 19:57:44 i Allmänt

Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Eller så använder man för stor del av livet till att tänka sig.

Ibland borde man släppa taget. Låta känslan styra vilken riktning man ska gå. Då kan det väl inte bli fel ändå. Eller?

Att lägga av när det är som roligast

Publicerad 2006-05-01 12:16:40 i Från scen och cabaret

Just nu känns det kul med spex. Premiär i fredags, lyckad föreställning i lördags, fest efteråt tillsammans med hela spexgänget, gamla spexare och gästande spex, fina recensioner (Ja, inte i tidningarna då, för de skickar bara lokalreportrar som inte skriver teaterrecensioner utan bara konstateranden att spexet har ägt rum ungefär, men av besökarna, och det är allra finast av allt. Läs till exempel recensionen som Ann-Sofi återger i sin blogg).

I dag infinner sig faktiskt en släng av post-spex-syndrom, fast spexomgången inte ens är slut ännu. (Vi spelar ju på Konserthusteatern i Karlskrona nästa helg.) Då börjar man redan tänka på nästa spex. Men - jag ska ju sluta! Lägga av. Lägga spexpennan på hyllan. Det har jag ju sagt. I flera år. Att efter nästa spex, då... Och nu är det dags! Det är sagt så.

Tolv år räcker. Tolv år i Blekinge Kårspex alltså. Och dessförinnan tre år i Wexiö Späx. Nu får någon annan ta över min plats. Nästa år ska jag komma till premiären som en dryg föredetting och tala om för alla och envar att det var mycket bättre förr. Nästa år ska jag slippa skriva autografer på en massa programblad. Nästa år ska jag slippa all prestationsångest, nervositet, huvudvärk och magsår på grund av att inget blir färdigt i tid. I sommar ska jag slippa skrivkrampen och alla de inbokade manusmötena som ändå bara den vanliga lilla skaran kommer till.

Nästa år ska jag se spexet som en vanlig besökare. Hur ska jag få göra det, om jag aldrig slutar? Man ska sluta när det är som roligast, sägs det. Vem var det förresten som kom på det? Var det Luther?

Jag ska inte gå på årsmötet nu i maj. I sommar ska jag inte vara med på något manusskrivande. I höst ska jag inte vara med på något upptaktsmöte och lära känna alla nya trevliga spexare. Jag ska inte vara med på någon teambuilding, ingen kollationering, jag ska inte med stolthet lämna över något halvtaskigt manus till förväntansfulla skådespelare, inte vara med på några rep eller bygghelger. Jag ska hålla mig borta från spexhuset. Inga produktionsmöten, inga spexfester, inga... vänta nu...

Var inte Luther egentligen en ganska levnadsglad typ? Det har jag läst någonstans. Inte förnekade han folk att ha kul? Och varför ska man följa Luther förresten? Jag följer hellre Marx. Chico, Harpo, Groucho och Zeppo.

Än är inte sista ordet sagt.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela