gemene man

För att komma ur skuggan av sin praktmiss med tv-avgiften, fattade kulturminister Cecilia Stegö Chilò beslutet: Hon måste visa handlingskraft. Hon skulle minsann visa vem som bestämde över kulturen. Hon skulle visa att hon är den som kan hålla i rodret även när det stormar som värst. Men vad skulle hon bestämma om? Till slut kom hon på det: Hon skulle korta SVT:s, UR:s och SR:s avtal med staten, från sex till tre år.

Vilken trovärdighet har Cecilia Stegö Chilò när hon uttalar sig om public service? Hon som själv inte betalat någon tv-avgift? Det har inte migrationsminister Tobias Billström heller (ni vet, han som ser ut som Kalle i Kalles Klätterträd). Men han hymlar inte med orsaken: Han tycker inte att SVT är bra. Uppenbarligen är det ideologiska skäl också bakom Cecilia Stegö Chilòs val att inte via tv-avgiften bidra till public services finansiering.

Kulturskymningen har sänkt sig över kulturdepartementet. Cecilia Stegö Chilò måste avgå. Hon har absolut noll trovärdighet i åtminstone en av de frågor hon är satt att sköta. På söndag kan hon, säkert som amen i SVT:s helgmålsbön, få höra hur hennes agerande kommenteras i Public Service. Satirprogrammet Public Service alltså, som ingår i Godmorgon, världen i P1...

Hur gick det? Undrar ni som minns mina tidigare inlägg om släktträffen. Jodå. Den 9 september blev det av, precis som vi planlagt. Då samlades ett drygt hundratal av Blom-Gustavens och Sissas ättlingar i Folkets Park i Lönsboda - just den folkpark som har ett antal namnkunniga lönsboiter ur släktens tidigare generationer att tacka för sin tillblivelse!

Alla fick varsin namnlapp till att börja med, så att vi skulle känna igen varandra. Efter kaffe och fralla höll vi i kommittén ett kort inledningsanförande om varför vi samlat alla. Sedan vidtog presenterandet. Gustav och Sissa hade tio barn som nådde vuxen ålder, varje barn gav upphov till en släktgren. En representant för varje släktgren presenterade grenens medlemmar och berättade vilka som var närvarande därifrån. Därefter var det dags för fotografering. En professionell fotograf hade ditkallats. Han ställde upp oss allihop på och nedanför utescenen - bara det en beundransvärd bedrift. Men foto blev det.



In igen. Nu var det dags för mitt radioprogram. Jag hade gjort en bearbetning av manuset till mitt sommarprogram från 2005 (det som indirekt var orsaken till hela släktträffen) och satt bilder till. Sedan var det middag, under tiden som fotografen gick runt och tog upp beställningar.

Efter middagen blev det lekar. Klassiska folkparkslekar som att medelst bollar kasta ner konservburkspyramider, jätteplockepinn och liknande. Vi i kommittén hade samlat ihop till ett prisbord så att det räckte till alla som mer eller mindre frivilligt ställde upp i de tävlande lagen. Efter prisutdelningen avrundade Kjell det "officiella" programmet med ett lättsamt anförande utifrån sina egna hågkomster. Baren öppnade, i ett rum stod en dvd-spelare och rullade med gamla familjefilmer, längs en vägg satt släktträdet uppe så att man kunde förkovra sig i alla grenar och eventuellt komplettera vad som saknades. Fotografier, brev och annat släktmaterial var också ditbringat för allmänt beskådande.

Nu ska vi samlas om fem år igen. Så heter det ju alltid... En släktmedlem föreslog att vi skulle bilda en släktförening som höll samman banden mellan släktträffarna. Ett par andra tog på sig att hålla i trådarna nästa gång, när det nu blir. En sak är säker: Om det går ytterligare tjugo år till nästa gång, så lär risken vara stor att det inte finns så mycket släktkänsla kvar att bygga på hos de senaste tillkomna generationerna. Men rätt underblåst kan sammanhållningen säkert hållas vid liv så att vi fortsätter att träffas och känna oss som en enda stor släkt allihopa! Hur många kan vi bli i Blomsläkten? Tusen? I så fall: Låt tusen blommor blomma!