Digitala slynglar
Slyngel är ett bra ord. Man kan definiera det som "yngre man som, direkt eller indirekt, påminner inte längre lika ung man om att han inte längre är lika ung". Två sådana slynglar satt jag bakom, på bussen häromdagen.
De satt längst fram, bakom chauffören, på varsin sida om gången. Jag satt några rader längre bak, men alla andra på bussen var ganska tysta, så jag hörde allt de sa. De kände inte varandra, men den enes syster hade gått i den andres klass eller hur det var. Den ene jobbade som journalist på en dagstidning, den andre hade just slutat gymnasiet.
Deras samtal kom in på kameror och fotografering, som var en del av den ene slyngelns jobb. Det var då det slyngelartade i deras beteende kom fram: Ingen av dem hade någonsin använt en vanlig hederlig stillbildskamera som har en filmrulle inuti sig! Man kunde lika gärna frågat dem om en fonografrulle eller telegrafnyckel. De diskuterade om det fortfarande finns fotobutiker som befattar sig med framkallning av sådana filmrullar, eller om de måste skickas iväg till speciallaboratorier. Den ene tyckte att hans farmor var pinsam, som fortfarande tog fram ett kuvert med papperskopior när hon skulle visa sina "semesterkort".
Jag satt tyst, förstås. Det var ju några rader fram till dem, och det satt andra resenärer emellan. Annars hade jag kunnat tala om att min kamera är av gammal hederlig modell, ehuru inköpt så sent som 2003, och att min fotobutik på hörnet framkallar mina bilder på en timme när jag vill. Jag får mina papperskopior i en liten kartong, och sätter in dem kronologiskt i album. Slynglarna fick mig att känna mig tämligen stenålders.
Jag vägrar att bli digitalfotograf! Åtminstone ska jag inte bli det på grund av två slynglar på en buss. Nu kommer jag att behålla min hederliga gamla kamera ännu längre, bara för det. Här byts inte till någon digital variant än på ett tag.
Men så hände något. De började tala om motsvarande förändring på musikens område, från att ha musiken på skivor i plast till att skicka den som digitala filer. Och där var de plötsligt överens om att ingen modern teknik överträffar den gamla vinylskivan! Här la sig nu också den cirka sextioårige busschauffören i samtalet, och berättade att han hade flera backar med vinylskivor som han spelade ofta. Slynglarna, som nu övergått till att bli välartade unga män, vittnade om att de också ägde vinylskivor, och kunde upplysa busschauffören om att det fortfarande går att köpa skivspelare om hans gamla skulle bli utsliten.
Slyngel är ett bra ord. Mest för att det inte är statiskt. En slyngel är inte alltid en slyngel. Stenkakor behöver inte vara från stenåldern, och inte vinylskivor heller.
De satt längst fram, bakom chauffören, på varsin sida om gången. Jag satt några rader längre bak, men alla andra på bussen var ganska tysta, så jag hörde allt de sa. De kände inte varandra, men den enes syster hade gått i den andres klass eller hur det var. Den ene jobbade som journalist på en dagstidning, den andre hade just slutat gymnasiet.
Deras samtal kom in på kameror och fotografering, som var en del av den ene slyngelns jobb. Det var då det slyngelartade i deras beteende kom fram: Ingen av dem hade någonsin använt en vanlig hederlig stillbildskamera som har en filmrulle inuti sig! Man kunde lika gärna frågat dem om en fonografrulle eller telegrafnyckel. De diskuterade om det fortfarande finns fotobutiker som befattar sig med framkallning av sådana filmrullar, eller om de måste skickas iväg till speciallaboratorier. Den ene tyckte att hans farmor var pinsam, som fortfarande tog fram ett kuvert med papperskopior när hon skulle visa sina "semesterkort".
Jag satt tyst, förstås. Det var ju några rader fram till dem, och det satt andra resenärer emellan. Annars hade jag kunnat tala om att min kamera är av gammal hederlig modell, ehuru inköpt så sent som 2003, och att min fotobutik på hörnet framkallar mina bilder på en timme när jag vill. Jag får mina papperskopior i en liten kartong, och sätter in dem kronologiskt i album. Slynglarna fick mig att känna mig tämligen stenålders.
Jag vägrar att bli digitalfotograf! Åtminstone ska jag inte bli det på grund av två slynglar på en buss. Nu kommer jag att behålla min hederliga gamla kamera ännu längre, bara för det. Här byts inte till någon digital variant än på ett tag.
Men så hände något. De började tala om motsvarande förändring på musikens område, från att ha musiken på skivor i plast till att skicka den som digitala filer. Och där var de plötsligt överens om att ingen modern teknik överträffar den gamla vinylskivan! Här la sig nu också den cirka sextioårige busschauffören i samtalet, och berättade att han hade flera backar med vinylskivor som han spelade ofta. Slynglarna, som nu övergått till att bli välartade unga män, vittnade om att de också ägde vinylskivor, och kunde upplysa busschauffören om att det fortfarande går att köpa skivspelare om hans gamla skulle bli utsliten.
Slyngel är ett bra ord. Mest för att det inte är statiskt. En slyngel är inte alltid en slyngel. Stenkakor behöver inte vara från stenåldern, och inte vinylskivor heller.
