gemene man

Den svensk som just nu vet bäst vad det innebär att vara deltagare i en dokusåpa, är Göran Persson. När han för elva år sedan presenterades för idén att låta sig intervjuas regelbundet under hela sin tid som statsminister och partiledare, tyckte han förmodligen att det lät som ett bra projekt. Han har själv gjort paralleller till Erlanders dagböcker. Här såg han något liknande framför sig, men med tidens moderna videoteknik i stället.

Felet var, att han inte såg till att själv ha kontroll över materialet. Han lämnade sig i händerna på fotograf och redigerare. På samma vis som en deltagare i Robinson eller Big Brother i efterhand kan reagera på hur de framställts i den sända tv-produktionen, får nu Persson för sent inse att materialet med honom kan användas i vilket syfte som helst.

Erik Fichtelius spelade för dokumentärens skull in 100 timmar intervju med Persson. Det är ett råmaterial. Utifrån det gäller det att skapa en dramaturgi. Den processen har Persson ingen inblick i, ingen möjlighet att styra över. Det är därför han nu inte känner igen sig i dokumentären om sig själv. En och en halv miljon har sett dokumentären. Kanske hundra tusen kommer att läsa hans memoarer när de så småningom kommer ut. Men då är bilden av Persson redan tecknad. Frågan är om han då kan vrida den till sin fördel igen.

Trots rekordår för detaljhandeln, tillåts inte arbetsgivarna att komma överens med de handelsanställda om löneökningar för några av de i vårt samhälle som har bland de lägsta lönerna. Det sitter väl fortfarande någon stackars direktör någon annanstans som måste få sin lön höjd med några miljoner först.