Ständigt denne Horace
Jag hade ett inlägg om Svenska Akademien för ett tag sedan, nu är det dags för ett till. Annars är det glest mellan gångerna som akademien är föremål för nyhetsrapportering, förutom i samband med tillkännagivandet av årets litteraturpristagare.
Den här gången handlar det förstås om att Horace Engdahl meddelat att han i juni nästa år slutar som Akademiens ständige sekreterare. Efterträdare blir den yngste av ledamöterna, Peter Englund. Ett bra val, även om jag tror att många överdriver betydelsen av sekreterarbytet. Att vara ständig sekreterare innebär lite mer än att kliva ut genom en dörr en gång om året och tala om vem som ska få Nobelpriset. (Eller?)
Men bytet påminner mig i alla fall om en dagsvers som satt sig i mitt minne. Mats Nörklit skrev den i DN 1986, med anledning av att Sture Allén tog över som ständig sekreterare efter Lars Gyllensten. Jag minns att jag tyckte att versen var mycket elegant, och med en liten ordvits i. Saken stod klar för mig, dagsversförfattare skulle jag bli. (Jo, det blev några stycken sedan, ofta med signaturen Per Spektiv, men de är barmhärtligen glömda vid det här laget.)
Så här gick Nörklits vers (fritt ur minnet):
På stol nummer två sitter Gyllensten
och bligar med blicken eländig
mot stol nummer ett där Sture, allen,
numera är den som är ständig
Den här gången handlar det förstås om att Horace Engdahl meddelat att han i juni nästa år slutar som Akademiens ständige sekreterare. Efterträdare blir den yngste av ledamöterna, Peter Englund. Ett bra val, även om jag tror att många överdriver betydelsen av sekreterarbytet. Att vara ständig sekreterare innebär lite mer än att kliva ut genom en dörr en gång om året och tala om vem som ska få Nobelpriset. (Eller?)
Men bytet påminner mig i alla fall om en dagsvers som satt sig i mitt minne. Mats Nörklit skrev den i DN 1986, med anledning av att Sture Allén tog över som ständig sekreterare efter Lars Gyllensten. Jag minns att jag tyckte att versen var mycket elegant, och med en liten ordvits i. Saken stod klar för mig, dagsversförfattare skulle jag bli. (Jo, det blev några stycken sedan, ofta med signaturen Per Spektiv, men de är barmhärtligen glömda vid det här laget.)
Så här gick Nörklits vers (fritt ur minnet):
På stol nummer två sitter Gyllensten
och bligar med blicken eländig
mot stol nummer ett där Sture, allen,
numera är den som är ständig
