gemene man

I dag är det min dag! Den 13 augusti är de vänsterhäntas dag, så jag delar den med ungefär tio procent av Sveriges befolkning.

Egentligen uppmärksammas vi alldeles för lite. I en värld gjord för högerhänta, måste vi vänsterhänta ofta tänka en extra gång för att saker ska fungera. Det vänjer vi oss vid tidigt i livet. Kanske därför vi är lite smartare. Vi tvingas bli det, helt enkelt.

Det beror som sagt på att världen är gjord för de högerhänta. Världen är dextronormativ. Det betyder bland annat att man liksom förväntas vara högerhänt "tills motsatsen bevisats". Ännu på 1970-talet, innan jag skulle börja lågstadiet, fick jag bevisa min vänsterhänthet för en psykolog. Jag fick skriva, klippa med en sax, tända ett ljus med tändsticka. Jag var alltså sex år, och hade inte fått tända något ljus alls innan, med någon hand.

En del har trots allt hänt sedan dess. Nu behöver man inte längre genomgå några tester hos psykologer. Att vara vänsterhänt är inte längre klassat som något fel. Ett par generationer tidigare hade jag inte fått vara vänsterhänt. Då hade jag tvingats skriva med höger hand, kanske med psykiska problem som följd, förutom det att ingen hade kunnat läsa min handstil.

På Facebook finns en del grupper för vänsterhänta och kring vänsterhänthet. Det finns grupper som "Vänsterhänt" (1 128 medlemmar), "Vänsterhänt? Givetvis!!" (132 medl.), "Vi som äter med gaffeln i höger hand" (247 medlemmar, som alla egentligen är högerhänta men anser det mer rätt att äta med gaffeln i höger. Själv äter jag med gaffeln i vänster hand), "Vänsterhäntas rätt i samhället" (5 medl.), "Vänsterhänta badmintonspelare" (2 medl.) samt "Vi vänsterhänta stackmyror som mer än sällan tränar yoga bredbent" (7 medlemmar). Där finns också "Klubb Vänsterhänderna", som försvarar vänsterhäntas rätt att ibland, och opåpekat, använda höger hand.

Vi vänsterhänta har alltså en egen dag. Vi borde också ha en egen festival den här dagen. En pridefestival för vänsterhänta. Med parad på gatorna (vänster körfält), musik av vänsterhänta kompositörer (Jimi Hendrix, Bob Dylan, Phil Collins, David Bowie, Cole Porter, Beethoven, Michael Stipe, Kurt Cobain), seminarier och försäljning av vänsterhandsprylar. Allt skulle invigas genom bandklippning med vänsterhandssax. Vi skulle utse Årets Vänsterhänt - och kanske också någon Årets Högerhänt, för någon som gjort särskilda insatser för vänsterhäntas situation, även om vederbörande råkats födas med fel hänthet. Vi skulle tillåta oss att vara stolta!

Alltså, du vänsterhänt: Höj din vänsterhand med stolthet! Bryt med dextronormativiteten!

I går var jag och hjälpte till på Kvitterplatsen när event- och scenteknikföretaget Audiolux arrangerade en helkväll med underhållning av skilda slag. Kanske lite väl skilda slag...

Nåväl, ingen var tvingad att sitta kvar hela kvällen, om man bortser från oss som ställde upp i arrangörsgänget förstås. Kvällen började hur som helst med allsång under ledning av Olle Björngreen. Han fick fart på den publik som hade kommit redan klockan sju när det hela började. Alla (säger alla, åtminstone sa Olle det) fick någon gång sjunga i mikrofonen... Sedan blev det country med T. Marshall Kane och partycovers med C-G & Blåljus. De sistnämnda deltog tydligen i Talang 2009, om det var någon som såg det programmet.

Mitt jobb, tillsammans med två duktiga tjejer, var att hålla reda i entrén. Det hade inte sålts så många förköpsbiljetter, men vi räknade med att flera skulle köpa biljett i grinden. Vid det här laget, runt 21-snåret, hade vi nästan börjat misströsta. Men nu vällde publiken in, åtminstone jämförelsevis. Partycovers och, framför allt, kvällens avslutande akt med tributbandet AC/DC Jam, skulle visa sig vara aftonens publikdragare. Många kom spontant efter att de hört ljudet ner till restaurangen i Brunnsparken. Andra hade förstås ställt in sig på att skippa allsången och inte komma förrän AC/DC-epigonerna skulle börja spela.

De som kom upp från restaurangen behövde heller inte gå miste om något. Restaurangen var medarrangör och hade servering också på Kvitterplatsen. Publiksiffran rättade som sagt till sig framåt natten, och när AC/DC Jam började spela var stämningen redan på topp. Cirka 200 personer skrålade med i hårdrockshitsen. Jag förmodar åtminstone att det var hits, även om jag personligen inte kan skilja den ena hårdrockslåten från den andra. Framåt ett-tiden var det hela slut och publiken släntrade hemåt nerför backen från Kvitterplatsen.

En del av publiken byttes alltså successivt ut under kvällen, men några utnyttjade maximal valuta för pengarna och stannade hela kvällen. Från allsång med Olle Björngreen till hårdrock med AC/DC Jam - kom inte och säg att det inte finns bredd i Ronnebys kulturliv!