gemene man

Det är jag som är gemene man

Blixten slår till igen

Publicerad 2009-07-29 10:35:13 i Släkten är bäst

Jag har tidigare här i bloggen berättat om Albert Svensson, som kallades för Blixten, eller Blixtchauffören, för att han körde så långsamt och försiktigt. Albert levde 1902 till 1976.

Nu har Albert hört av sig.

Vänta nu, Albert dog 1976. Då fanns inte Internet, han kan inte höra av sig trettiotre år efter sin död och skicka mejl. Nej, men Albert har sina egna kanaler. Jag har en kusin som är intresserad av det ockulta. Härförleden var han på en seans och fick via ett medium kontakt med en man från andra sidan. Mannen presenterade sig som Albert. Den ende Albert som passar in är Blixten. Eller Faster-Sisse-Albatt, som han oftare kallas i vår familj, eftersom han är son till faster Sissa.

Kärt barn har många namn. Albert kallades också för Mexiko, eftersom han bland arbetskamraterna i stenbrottet en gång lär ha yttrat "Mexiko? Vad ä de för en jävla ko?".

Albert bodde några år i Amerika. Men han kom hem igen, och brukade föräldragården i Smålatorp utanför Lönsboda. Sedan flyttade han till Sösdala. Han återvände till Lönsboda och arbetade vid Hägghults stenbrott fram till pensioneringen.

Albert hörde alltså av sig genom mediet, till min kusin. Varför det? Kanske är han sur på oss. Kanske för att det kunde hända att vår farmor och farfar släckte alla lampor och låtsades inte vara hemma, när de såg Albert släntra över torget från sin bostad för att komma hem till dem och titta på tv. Han hade nämligen ingen egen tv, utan besökte gärna bekanta och släktingar för att titta. Om det berodde på snålhet eller sällskapssjuka är väl bäst att låta vara osagt. Han kan ju bli uppretad.

Jag - en sökare

Publicerad 2009-07-20 08:42:57 i Samhälle

Som arbetssökande har man aldrig semester. Åtta timmar om dagen ska man ägna åt att söka arbete. Så nu sitter jag här igen, vid datorn, och söker.

Men arbetsgivarna har semester, de. Det märks så här års. Få besked, få nya jobb att söka på Platsbanken. I början, när jag började söka för drygt två månader sedan, kändes det ganska bra. Det droppade in några intressanta jobb tidigt. Jag sökte dem. Sedan kom semesterperioden, och från de mest intressanta jobben väntar jag fortfarande på besked. Det blir inte så många nya ansökningar, och absolut inga som kallar till intervju i slutet på juli. Får se om något spännande händer den här veckan...

Bookstavligt

Publicerad 2009-07-19 21:27:37 i Allmänt

Allsångsreprisen från i tisdags (14/7) pågår på SVT. Anna Book sjöng ABC. Kul att hon valde att sjunga en gammal hit. Annars brukar artisterna som uppträder på Skansen kritiseras för att de tar tillfället att köra sin senaste hit. Eller vänta - det var ju just det hon gjorde...

Även tanketiden räknas

Publicerad 2009-07-13 13:15:39 i Samhälle

Nu har jag fått besked från min A-kassa. Tre beslut kom i samma brev. Jag har beviljats ersättning från och med den 2 juni, men inte för perioden dessförinnan, från den 27 april (den dagen jag blev arbetslös) till den 1 juni. Det har beslutats att min enskilda firma är vilande från den 2 juni. Att jag haft mitt heltidsarbete på Daktyl, och att det är därifrån jag blivit arbetslös, verkar inte ha beaktats. Det räknas bara att jag är arbetslös på grund av att min enskilda firma är vilande.

Samtidigt står det i beslutet att "har man arbetat i företaget jämsides med heltidsarbete i minst 12 månader kan företaget betraktas som en bisyssla. Då påverkas inte rätten till arbetslöshetsersättning. Inkomsten från företaget får inte vara högre än i genomsnitt 1 920 kr per vecka."

Just det, 1 920 kr per vecka. På min bisyssla har jag väl på sin höjd tjänat hälften - per månad! Jag ringde till a-kassan och frågade varför inte min enskilda firma räknas som bisyssla. Då fick jag veta att jag angett för timmar på arbetsintyget! Det kunde inte styrkas att jag haft företaget jämsides med heltidsarbete i minst 12 månader, eftersom jag angett för få arbetade timmar under året...

Jag hade begripit bättre om det varit tvärtom, för många timmar lagda på bisysslan. Men för få? Så nu har jag skickat in en begäran om omprövning. Jag skrev ett nytt intyg, där jag också räknat in de timmar jag ägnat åt själva skrivandet. Tankearbetet. Dock inte de timmar jag stått i duschen, eller gått i skogen, även om det är där många idéer kläckts. Som en vän just sa, det kan bli ett revynummer bara om detta...

Melodins epok

Publicerad 2009-07-04 08:53:40 i Från scen och cabaret

Den här funderingen hör kanske egentligen hemma på min revyblogg, men eftersom a-kassereglerna gör att jag för närvarande har min enskilda firma vilande, tar jag det säkra före det osäkra och funderar här i stället.

Jag håller på att läsa Johanna Broman Åkessons doktorsavhandling "Med gårdagens dörr på glänt. Povel Ramel och melodins epok", som jag nu har införskaffat (finns hos t.ex. AdLibris). Då far tankarna iväg i många olika riktningar. Johanna är musikvetare, och hennes idéer kring melodins epok är ett sätt att försöka strukturera upp 1900-talets populärmusik. Kortfattat går det ut på det här: Melodins epok kännetecknas av att det är melodin i sig som allmänt betraktas som det konstnärliga verket. Typiska uttryck för detta är att de populära låtarna i stor utsträckning spreds genom notblad och sånghäften, och på så sätt kom att tolkas på många olika sätt. De stora schlagerkompositörerna, som Fred Winter, Jules Sylvain och Kai Gullmar, uppträdde aldrig själva och spelade aldrig in några skivor. Deras sånger spelades in av flera olika artister, ofta spelades samma låt in på skiva av flera sångare.

Efter melodins epok, vars slut inleddes ungefär med rockens genombrott  i skiftet 1950-1960-tal, är det i stället den enskilda inspelningen som man i allmänhet betraktar som verket. Senare inspelningar av samma låt kallas för covers, men man håller noga reda på vem som var "originalartisten". Det är artistens inspelning som får det kommersiella genomslaget. Låtskrivaren hamnar i skymundan, om det inte råkar sammanfalla med exekutören. Före melodins epok, fram till den kommersiella populärmusikens första genombrott i slutet av 1800-talet, traderades populärmusiken, till exempel folkmusiklåtar, från spelman till spelman.

Hur kommer då Povel Ramel in i bilden? Jo, först och främst, Povel var en musiker ut i fingerspetsarna. Men han var också en stor humorist. Han använde de olika musikstilar som fanns inom ramen för melodins epok, och behandlade dem på sitt sätt. Johanna tar upp många exempel på stilar som Povel använde. Wienervals och operett (till exempel "Svarta Malin"), marschmusik ("Sorglösa brunn"), music hall ("Quinnan med stora Q"), revykuplett ("Stiliga Niklasson"), brittisk folkton ("Rutigt och tutigt"), svensk folkvisa ("Turion, turion"), skillingtrycksvisor ("Karl Nilsson"), polka ("Titta det snöar"), hambo ("Sprutt sprudelia"), vals ("Nya skrytvalsen"), Bellmanvisor ("Torstigste bröder"), onestepschlager ("Valle"), valsschlager ("Rymdraketvalsen"), gospel ("Var är tvålen?"). För att bara nämna några.

I vissa fall var parodin, eller pastischen, travestin eller parafrasen, avsiktlig. I andra fall var den ett resultat av Povels egna musikinfluenser. Det blev ändå Povels egna omisskännliga musikstil av det.

Då är en fråga som väcks, när jag läser boken, om en Povel Ramel inte hade kunnat uppstå under något annat än melodins epok? Går det att göra som Povel gjorde i dag? Povel använde i och för sig också stilar från senare tid, som till exempel "Roxå ett sätt". Men hur skulle det i övrigt gå till i dag? Vi går tillbaka: I dag är det inspelningen som betraktas som verk, inte låten. Att över huvud taget använda en känd poplåt i en revy i dag (som många lokalrevyer gör), innebär mer eller mindre automatiskt att det betraktas som en parodi på originalartisten. Under melodins epok fanns inte den omedelbara kopplingen. Det var stilen som parodierades, inte någon speciell artist.

Povel använde sällan andras musik, om man bortser från spelningarna med Sven Olssons trio i olika sammanhang under 1970- och 80-talen. Han skrev sin egen musik. Dagens revyer lånar i stor utsträckning musik, alltmer från rock- och poperan, alltmer sällan från det som Johanna Broman Åkesson betecknar som melodins epok. Kanske borde revyerna satsa på att skriva mer egen musik? När det nu ändå inte går att koppla loss från jämförelsen med originalinspelningen, om man lånar en känd poplåt.

Jag återkommer säkert med fler funderingar i ämnet!

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela