Melodins epok
Den här funderingen hör kanske egentligen hemma på min revyblogg, men eftersom a-kassereglerna gör att jag för närvarande har min enskilda firma vilande, tar jag det säkra före det osäkra och funderar här i stället.
Jag håller på att läsa Johanna Broman Åkessons doktorsavhandling "Med gårdagens dörr på glänt. Povel Ramel och melodins epok", som jag nu har införskaffat (finns hos t.ex. AdLibris). Då far tankarna iväg i många olika riktningar. Johanna är musikvetare, och hennes idéer kring melodins epok är ett sätt att försöka strukturera upp 1900-talets populärmusik. Kortfattat går det ut på det här: Melodins epok kännetecknas av att det är melodin i sig som allmänt betraktas som det konstnärliga verket. Typiska uttryck för detta är att de populära låtarna i stor utsträckning spreds genom notblad och sånghäften, och på så sätt kom att tolkas på många olika sätt. De stora schlagerkompositörerna, som Fred Winter, Jules Sylvain och Kai Gullmar, uppträdde aldrig själva och spelade aldrig in några skivor. Deras sånger spelades in av flera olika artister, ofta spelades samma låt in på skiva av flera sångare.
Efter melodins epok, vars slut inleddes ungefär med rockens genombrott i skiftet 1950-1960-tal, är det i stället den enskilda inspelningen som man i allmänhet betraktar som verket. Senare inspelningar av samma låt kallas för covers, men man håller noga reda på vem som var "originalartisten". Det är artistens inspelning som får det kommersiella genomslaget. Låtskrivaren hamnar i skymundan, om det inte råkar sammanfalla med exekutören. Före melodins epok, fram till den kommersiella populärmusikens första genombrott i slutet av 1800-talet, traderades populärmusiken, till exempel folkmusiklåtar, från spelman till spelman.
Hur kommer då Povel Ramel in i bilden? Jo, först och främst, Povel var en musiker ut i fingerspetsarna. Men han var också en stor humorist. Han använde de olika musikstilar som fanns inom ramen för melodins epok, och behandlade dem på sitt sätt. Johanna tar upp många exempel på stilar som Povel använde. Wienervals och operett (till exempel "Svarta Malin"), marschmusik ("Sorglösa brunn"), music hall ("Quinnan med stora Q"), revykuplett ("Stiliga Niklasson"), brittisk folkton ("Rutigt och tutigt"), svensk folkvisa ("Turion, turion"), skillingtrycksvisor ("Karl Nilsson"), polka ("Titta det snöar"), hambo ("Sprutt sprudelia"), vals ("Nya skrytvalsen"), Bellmanvisor ("Torstigste bröder"), onestepschlager ("Valle"), valsschlager ("Rymdraketvalsen"), gospel ("Var är tvålen?"). För att bara nämna några.
I vissa fall var parodin, eller pastischen, travestin eller parafrasen, avsiktlig. I andra fall var den ett resultat av Povels egna musikinfluenser. Det blev ändå Povels egna omisskännliga musikstil av det.
Då är en fråga som väcks, när jag läser boken, om en Povel Ramel inte hade kunnat uppstå under något annat än melodins epok? Går det att göra som Povel gjorde i dag? Povel använde i och för sig också stilar från senare tid, som till exempel "Roxå ett sätt". Men hur skulle det i övrigt gå till i dag? Vi går tillbaka: I dag är det inspelningen som betraktas som verk, inte låten. Att över huvud taget använda en känd poplåt i en revy i dag (som många lokalrevyer gör), innebär mer eller mindre automatiskt att det betraktas som en parodi på originalartisten. Under melodins epok fanns inte den omedelbara kopplingen. Det var stilen som parodierades, inte någon speciell artist.
Povel använde sällan andras musik, om man bortser från spelningarna med Sven Olssons trio i olika sammanhang under 1970- och 80-talen. Han skrev sin egen musik. Dagens revyer lånar i stor utsträckning musik, alltmer från rock- och poperan, alltmer sällan från det som Johanna Broman Åkesson betecknar som melodins epok. Kanske borde revyerna satsa på att skriva mer egen musik? När det nu ändå inte går att koppla loss från jämförelsen med originalinspelningen, om man lånar en känd poplåt.
Jag återkommer säkert med fler funderingar i ämnet!
