Metajournalistik
Häromdagen ringde en journalist. Ja alltså, inte journalisten som jag skrev om i förra inlägget, som hade frågor om regionsammanslagningen i Hyresgästföreningen. Utan en annan journalist, som hade läst min blogg. Just den här bloggen.
Hon ville skriva om min blogg, och undrade om vi kunde träffas för en intervju. Jag blev tveksam först. Dels har man ju läst om alla konstiga a-kasseregler som drabbat andra i min situation. Jag vill minnas att jag läste om någon som blev av med a-kassan för att han bloggade. (Därför vill jag än en gång passa på och påpeka att mitt bloggande sker helt utan ersättning, jag får inga intäkter av vare sig reklam, sponsring eller andra bidrag för att jag bloggar. Det sker på min lediga tid, som ett sätt att hålla skrivförmågan igång.)
Dels kan det synas förmätet i andras ögon att göra sig själv till föremål för en tidningsartikel. Man vet ju hur det är - om Kalle Karlsson får en artikel skriven om sig, reagerar de flesta med ryggmärgen och tänker att "det var hemskt vad den där Kalle Karlsson ska göra sig märkvärdig, springa till tidningen och beklaga sig så fort han fått en spricka i tånageln". Medan det nästan alltid är någon representant för vår duktiga journalistkår som tagit kontakt med Kalle Karlsson och inte tvärtom.
Men så tänkte jag att det kanske kunde vara av visst intresse ändå, om hon får skriva en artikel om mitt bloggande. Det kanske till och med kan hjälpa mig att få ett jobb... Så vi avtalade tid, och jag gick in till tidningens lokalredaktion för en intervju. Det gick bra, resultatet kan läsas i dagens Sydöstran. "Bloggar om livet som arbetslös", blev rubriken. Nu bloggar jag visserligen om lite allt möjligt, även om det blir ganska sporadiskt ibland, men just nu söker jag ju arbete, så då är det klart att det blir en hel del inlägg om just det.
Så var det dags att ta en bild som skulle illustrera artikeln. Journalisten, som själv nyligen påbörjat ett nytt vikariat på tidningen, började rensa undan på sitt skrivbord. Sedan bytte vi plats, så att jag satt vid datorn och skulle se ut som om jag skrev. Hon tog några bilder, de blev väl så bra de kunde bli med hänsyn till förutsättningarna (dvs, själva motivet). Men vid det här laget hade jag vant mig vid att sitta vid ett skrivbord igen. Det var högst motvilligt jag lämnade platsen. När jag satt där på en kontorsstol, med dator framför mig, kändes det som om jag hade fått ett jobb! Jag föreslog att vi kunde byta, jag kunde sitta kvar, så kunde hon gå hem och blogga.
Det slutade trots allt med att vi bytte tillbaka igen. Bilden som blev resultatet av platsbytet syns bara i pappersupplagan. Jag har svårt att läsa om mig själv i tidningen. Jag konstaterade vid en första snabb genombläddring i morse att artikeln fanns i dagens tidning. Först läste jag tidningen framifrån, till uppslaget före. Sedan bakifrån, till uppslaget efter. Sist ögnade jag igenom artikeln om mig själv. Men artikeln blev väl inte så farlig, hoppas jag. Det blev ett journalistiskt verk - tidningsartikeln - som behandlar ett annat journalistiskt verk - min blogg - en form av metajournalistik som håller oss alla sysselsatta, antar jag.
Hon ville skriva om min blogg, och undrade om vi kunde träffas för en intervju. Jag blev tveksam först. Dels har man ju läst om alla konstiga a-kasseregler som drabbat andra i min situation. Jag vill minnas att jag läste om någon som blev av med a-kassan för att han bloggade. (Därför vill jag än en gång passa på och påpeka att mitt bloggande sker helt utan ersättning, jag får inga intäkter av vare sig reklam, sponsring eller andra bidrag för att jag bloggar. Det sker på min lediga tid, som ett sätt att hålla skrivförmågan igång.)
Dels kan det synas förmätet i andras ögon att göra sig själv till föremål för en tidningsartikel. Man vet ju hur det är - om Kalle Karlsson får en artikel skriven om sig, reagerar de flesta med ryggmärgen och tänker att "det var hemskt vad den där Kalle Karlsson ska göra sig märkvärdig, springa till tidningen och beklaga sig så fort han fått en spricka i tånageln". Medan det nästan alltid är någon representant för vår duktiga journalistkår som tagit kontakt med Kalle Karlsson och inte tvärtom.
Men så tänkte jag att det kanske kunde vara av visst intresse ändå, om hon får skriva en artikel om mitt bloggande. Det kanske till och med kan hjälpa mig att få ett jobb... Så vi avtalade tid, och jag gick in till tidningens lokalredaktion för en intervju. Det gick bra, resultatet kan läsas i dagens Sydöstran. "Bloggar om livet som arbetslös", blev rubriken. Nu bloggar jag visserligen om lite allt möjligt, även om det blir ganska sporadiskt ibland, men just nu söker jag ju arbete, så då är det klart att det blir en hel del inlägg om just det.
Så var det dags att ta en bild som skulle illustrera artikeln. Journalisten, som själv nyligen påbörjat ett nytt vikariat på tidningen, började rensa undan på sitt skrivbord. Sedan bytte vi plats, så att jag satt vid datorn och skulle se ut som om jag skrev. Hon tog några bilder, de blev väl så bra de kunde bli med hänsyn till förutsättningarna (dvs, själva motivet). Men vid det här laget hade jag vant mig vid att sitta vid ett skrivbord igen. Det var högst motvilligt jag lämnade platsen. När jag satt där på en kontorsstol, med dator framför mig, kändes det som om jag hade fått ett jobb! Jag föreslog att vi kunde byta, jag kunde sitta kvar, så kunde hon gå hem och blogga.
Det slutade trots allt med att vi bytte tillbaka igen. Bilden som blev resultatet av platsbytet syns bara i pappersupplagan. Jag har svårt att läsa om mig själv i tidningen. Jag konstaterade vid en första snabb genombläddring i morse att artikeln fanns i dagens tidning. Först läste jag tidningen framifrån, till uppslaget före. Sedan bakifrån, till uppslaget efter. Sist ögnade jag igenom artikeln om mig själv. Men artikeln blev väl inte så farlig, hoppas jag. Det blev ett journalistiskt verk - tidningsartikeln - som behandlar ett annat journalistiskt verk - min blogg - en form av metajournalistik som håller oss alla sysselsatta, antar jag.
