gemene man

Alla talar om influensavaccinet. I morse hörde jag för första gången vad namnet är på det vaccin som vi köpt in 18 miljoner doser av. Kan ju vara skönt att ha blivit presenterad för det, innan man gör dess närmare bekantskap.

Pandemrix, heter vaccinet. För mig låter det som om det hade kunnat vara en invånare i en liten gallisk by, så där runt år 51 före Kristus. Just det, då när hela Gallien var ockuperat. Hela Gallien? Nej, en liten by, befolkad av envetna galler, gjorde tappert motstånd med hjälp av sitt influensavaccin Pandemrix. Alla vaccinerade sig mot den nya influensan, utom Obelix. Han behövde inget vaccin, för han hade ramlat ner i grytan när han var liten.

Just nu, på torsdag närmare bestämt, är det 50 år sedan som seriestripparna om Asterix började publiceras i den franska veckotidningen Pilote. Nästan alla gallerna i serien har ordvitsiga namn, byggda efter samma form som den äkta historiska personen och gallerhövdingen Vercingetorix. Alla manliga galler har alltså fått namn som slutar på -ix, och genom att kasta om det till -isk går det ofta lätt att genomskåda vad namnet syftar på. Asterix kommer förstås från asterisk, och Obelix från obelisk.

Namngivningen har satt översättarna på hårda prov. Druiden heter Panoramix på franska, Miraculix på svenska. Barden, som vi på svenska känner som Troubadix, heter på franska Assurancetourix, som kan utläsas som assurance-toutes-risques, alltså allriskförsäkring(!). Det svenska namnet på fiskhandlaren, Crabbofix, är smått genialt.

I det här sällskapet skulle man inte bli förvånad om man stötte på Pandemrix. Är det en händelse? Är det en tanke? Är det en händelse som ser ut som en tanke?

God oktobersöndag på er. Ni har väl inte glömt att ställa tillbaka grillen och utemöblerna nu? Det är ju i dag som det ska göras.

Själv brukar jag alltid ha svårt att komma ihåg om grillen och utemöblerna ska ställas fram på hösten, eller om de ska bäras tillbaka. Men då har jag faktiskt ett litet minnesknep. Jag brukar tänka på sommartiden. På våren ställer vi ju fram klockan en timme, och på hösten ställer vi tillbaka den igen. När jag tänker så, kommer jag alltid ihåg att det är samma sak med grillen och utemöblerna.

Däremot har jag aldrig riktigt förstått varför man ska behöva stiga upp klockan 3 på natten för att bära tillbaka grillen. Så jag brukar göra det på kvällen innan i stället. Sån är jag.

Varje lördagsmorgon vaknar jag lagom till programmet Stil. Jag tycker om att lyssna på Stil, som leds av Susanne Ljung och produceras av Filt för Sveriges Radio.

Fast själv vet jag inte om jag har någon stil. Som jag skrivit förut, det här är ingen modeblogg, utan snarare en omodeblogg. Men dagens program riktade sig på något sätt till mig. Programmet handlade om män som egentligen inte bryr sig så mycket om mode, utan gärna klär sig i lediga manchesterbyxor och stickade tröjor oavsett tidens svängningar. Som Woody Allen.

Och vips har jag fått den stilförebild som jag alltid haft, utan att egentligen ha tänkt på det. För jag har aldrig medvetet tagit efter Woody Allens klädstil, eller någon annans heller, för den delen. Men när redaktionen för Stil nu säger det, så stämmer det nog. Jag har helst vanliga byxor med rymliga fickor, svart t-shirt och mörk enfärgad tröja. Slips bär jag bara på begravningar, vilket är praktiskt, för då finns det oftast någon som kan hjälpa mig att göra en slipsknut också. För det har jag aldrig kunnat. Jag känner mig obekväm i långärmade skjortor. För att inte tala om jeans, som jag heller aldrig bär. De är trånga, osmidiga och med alldeles för små fickor.

Jag köper sällan kläder till mig själv. Oftast byter jag bara ut plagg för plagg när de jag har börjar bli slitna. Vid det laget har modet blivit ett annat, eller så har det gått ett varv och blivit samma igen. Så helt oberoende av modets växlingar går det inte att vara. Jag köper det som finns, helt enkelt.

En man på gatan som blev intervjuad i programmet, förklarade att han klädde sig propert för att fjärma sig från sin föräldrar, som han såg som träningsoverallgenerationen. Själv antog han hellre samma stil som sin farfar. Jag vet inte om det stämmer på mig. Jag minns visserligen farfar som klädd som jag ungefär, i kortärmade skjortor, cardigans, koftor. Men så är ju pappa också klädd.

Så jag vet egentligen inte vad jag ska svara, om jag ombeds beskriva min klädstil. Har jag någon, eller har jag inte någon? Även i det fallet säger jag som Woody Allen. Förr tyckte jag att jag hade svårt för att bestämma mig, men nu vet jag inte.

I dag är det Hela Ronneby svänger. Det brukar vara en gång på våren och en gång på hösten. Den här gången rådde det ingen tvekan om att det var höstupplagan som gällde. Och då tänker jag inte bara på de pumpor som satts att utsmycka varje butiksfönster. Utan fastmer på de pumpar som borde satts att arbeta för att forsla bort allt vatten.

Men några bekanta skulle uppträda med sin nya kör, så jag tänkte trotsa vädrets makter och bege mig in till torget. Så efter middagen satte jag på mig allvädersstövlarna, fällde upp paraplyet och vadade iväg. Jag kom in till torget lagom till kören skulle börja. Kören kallar sig One Love, och är specialiserade på reggae. De har sjungit tillsammans sedan den första september, och har repeterat in sex låtar ur Bob Marleys repertoar.

Det finns låtar ur Bob Marleys repertoar som de inte övat in, och följaktligen heller inte sjöng i dag, även om det kanske kunde ha behövts. Om man nu tror på sångens förmåga att blidka makterna, vill säga. Baktakter mot vädrets makter. De kunde till exempel ha valt att sjunga Sun is Shining. Eller så kunde de ha sjungit No Water. Men det gjorde de inte. Däremot sjöng de Three Little Birds, och Is This Love. Och förstås One Love. Och tre sånger till, för det var de som de övat in.

Tyvärr kan jag inte ge er något bildbevis, för jag hade inte tänkt på att ta med kameran. Jobbmobilen hade jag också lämnat hemma, och privatmobilen hade låg batterinivå så den räckte inte för foto. Så ni får hålla till godo med reportaget ur gårdagens Blekingenytt i stället.

Det hade ändå inte blivit några bra bilder. Ni hade bara sett ett hav av paraplyer, för det gjorde jag. Det gick knappt att se vilka som dolde sig under paraplyerna i publiken. Jag hörde bara centrumutvecklaren Magnus Abrahamssons röst bakom en kapuschong. Så särskilt mycket mingel blev det inte. Utom för de på scenen. Dem hade man å andra sidan önskat lite koreografi, så att de hade kunnat hålla värmen i kylan. Körledaren och gitarristen Mattias Johansson kämpade med stelfrusna fingrar på sin gitarr. De två trumpetarna i kören höll på att frysa fast vid sina instrument, ni vet så där som det blir när man slickar på en stolpe när det är kallt.

Jag har aldrig varit på Jamaica, så jag kan inte ge förstahandsinformation om hur vädret brukar vara där. Men något säger mig att det sällan kan förväxlas med vädret i Sverige i slutet av oktober. Reggae är ju varm musik, och det ska vara fullt ös. Men inte uppifrån.

Efteråt gick jag och postade ett brev, och så skulle jag köpa te. Jag har för vana att alltid medbringa en ihopvikt tygpåse att handla i, men när det regnar är det ingen bra idé. Lösteet låg förpackat i en papperspåse som nästan luckrats upp så att min shoppingpåse höll på att bli till ett stort tefilter som gav ett spår av te efter mig på vägen hem. I kväll får det bli en romdrink att värma sig med i stället. Ska det vara Jamaicatema så ska det. (Ska - lägg märke till ordvitsen!) Och så är det ju Körslaget. Körsång på tv, det är åtminstone mindre kylslaget.

Tillagt: Nu har klipp från konserten kommit upp på Youtube. Three Little Birds, Is This Love, Could You Be Loved, Heathen och One Love.

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om min situation som arbetssökande. Dags för en uppdatering. Jag är alltså fortfarande arbetssökande, även om jag nu fått möjlighet att hålla min enskilda firma igång på hobbybasis.

Jag har fått en ny jobbcoach. Handläggaren tyckte att jag skulle teckna mig för en av de externa aktörerna som Arbetsförmedlingen slutit avtal med. Det var lättare sagt än gjort. Ett viktigt kriterium för en coach är att man inte känner sin klient privat. Jag har ju varit verksam i branschen, så risken att stöta på en coach som jag redan känner är stor om jag väljer en coach i Ronneby. Samtidigt vill jag inte behöva lägga en hundralapp i veckan på att åka till Karlskrona (eller ännu mer för att åka ännu längre) för att träffa en coach.

Till slut hittade jag i alla fall ett företag med kontor i Ronneby, men som jag inte varit i kontakt med tidigare. Jag tecknade mig hos dem, och blev uppringd av en coach.

Det visade sig direkt att min taktik misslyckats en smula. Företaget har visserligen ett kontor i Ronneby, men ett obemannat. De hyr in sig i två rum på ett annat kontor. De kan ta emot klienter där, men jag är för närvarande deras ende klient i Ronneby. (Klient? Är det jag? Det låter så... kliniskt. Men man vänjer sig vid det mesta.) I coachningen ingår gruppcoachmöten - i Karlskrona.

För en vecka sedan träffade jag min coach första gången. Hon kom några minuter för sent, men det kan man ju ha överseende med. Och så hade hon glömt mappen som jag skulle få. Men ingen fara, hon skulle skicka den med en kollega och jag skulle kunna hämta den på kontoret den här veckan. Innan jag fick min mapp skulle vi ta ett telefonmöte, på onsdagen. På utsatt klockslag.

Från mitt jobb är jag van att passa mötestider. Till telefonmöten såväl som fysiska möten. En halvtimme före utsatt tid såg jag till att vara beredd vid skrivbordet och med telefonen ledig. Avspisade nervöst pappa som ringde och ville prata, för jag ville inte att linjen skulle vara blockerad när telefonmötet skulle börja. Väntade. När det gått en halvtimme efter avtalad mötestid, ringde jag upp coachen. Det hade visst kommit något emellan... Men jag försäkrade att det inte gjorde någonting, sånt kan hända den bästa.

I dag skulle jag hämta mappen, och gick till kontoret direkt på morgonen. Ingen mapp. Ingen kollega. Han skulle komma senare på dagen, jag kunde återkomma klockan 15. Jag gick dit klockan 15. Låst. Tomt. En lapp på dörren, de hade stängt klockan 14 på grund av utbildning.

När man plötsligt blir arbetssökande är det lätt, av många skäl, att självförtroendet körs i botten. En del tappar fotfästet helt. De saknar fasta tider, vänder på dygnet, ingen väntar på dem, ingen förväntar sig något av dem, klockan spelar inte längre någon roll. Där vill jag absolut inte hamna. Man riskerar att till slut förlora respekten för sig själv. Då är det desto viktigare att det finns personer i ens omgivning som bemöter en med respekt. Som visar att man fortfarande räknas. Som ställer krav. Som man kan känna att man fortfarande också har rätt att ställa krav på. Så att man kan känna sig som vem som helst som inte bara står till arbetsmarknadens förfogande, utan som också förfogar över de redskap som gör att man hör hemma på arbetsmarknaden, som att man aldrig varit därifrån.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin är min hjälte just nu. Med risk för att själv bli åtalad för hets mot folkgrupp, drar han fram Sverigedemokraternas grumliga åsikter i ljuset så att alla enkelt ska kunna se att de inte är som vilket annat parti som helst. I själva verket kan Jimmie Åkesson, när man ber honom skriva en debattartikel som ska förklara SD:s värden, inte göra detta utan att det blir frågan om hets mot folkgrupp. Vilket skulle bevisas, ungefär.

Aftonbladet skiljer ut sig från övriga rikstäckande annonsfinansierade medier. De övriga tänker göra sig till megafoner för SD:s propaganda och ta emot annonspengar för det. Aftonbladet gör inte det. Däremot visar de tydligt vad SD står för, med SD:s egna ord, och med gott om utrymme för bemötande av alla stolligheter SD far med. SD kan nu aldrig mer köra med martyrknepet och påstå att de förtigs i debatten, att de inte släpps fram i riksmedier, att de inte får debattera på lika villkor.

Något var nämligen tvunget att göras. Vi som läser danska tidningar ibland, eller som har läst Lena Sundströms (Augustnominerade) bok Världens lyckligaste folk, vet vad som kan hända om man väljer en annan strategi. Det fungerar inte att tiga ihjäl de främlingsfientliga. Det är också fullkomligt förödande att, som många i den danska samhällsdebatten, gå dem till mötes och börja låta likadant. Mycket av det som står i Åkessons debattartikel, skulle kunna sägas i den danska debatten - av partier som har fler år på nacken än Dansk Folkeparti.

Som sagt, något måste göras. Det här är inte lätt, men jag tror att Aftonbladet handlar rätt. Särskilt som man i dagens tidning effektivt punkterar Åkessons lögner och överdrifter. Ingen som läser Åkessons debattartikel borde kunna undgå att märka att SD är ett rasistiskt parti med en avskyvärd politik - om nu någon tvivlade på det innan. Att ändå, som Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin, ta in artikeln och riskera ett tryckfrihetsmål, att kanske offra sig själv för att belysa mörkrets krafter - det är mod.

Förra veckan sålde den stora matvarukedjan blodpudding för 5 kr. Denna veckan kan man köpa falukorv för 20 kr/kg.

Är Anders Borg informerad? Det där kan ju inte betraktas som annat än nationalekonomiskt sabotage. Hur ska vi arbetslösa kunna motiveras att söka nytt jobb, när maten är så billig? Det vet ju alla, att ju sämre de arbetslösa får det, desto bättre söker de jobb, och då uppstår det nya jobb enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Hur det nu går till. Men då får det inte plötsligt dyka upp blodpudding à 5 kr för två portioner.

Det är för sent att få årets ekonomipris till Nobels minne. Men kom gärna ihåg min fundering inför kommande år. Och kom ihåg vem som tänkte det först.

Jag ser i almanackan att den här dagen heter Tax-ägelsedagen. Men jag äger ingen tax.

Någon som tydligen heter Arga Snickaren har berättat för världen att "händiga män får mer sex".

Helt fel. Det är precis tvärtom. Det är roliga män som får mer sex. Har jag läst. Och det roligaste som finns är ohändiga män. Varför skulle annars alla ståuppkomiker alltid berätta hur vansinnigt otekniska de är?

Själv kan jag inte slå i en spik. Jag vet inte hur man använder en elektrisk skruvdragare (heter det så?). Men ibland snickrar jag ihop roliga revysketcher. Folk skrattar åt mina skämt. Jag är dokumenterat rolig.

(Japp, försöka duger!)

Vänsterhäntas dag. Kanelbullens dag. Kalendern är full av dagar. I dag är det Hyresgästens dag!

Vi hyresgäster är inte bortskämda med att riksdagspolitikerna lyssnar på oss. Vi kan inte förutsätta att något parti står på vår sida. Desto roligare då att i dag på internationella hyresgästdagen kunna uppmärksamma en motion från Håkan Juholt (S), som handlar om att göra det statliga regelverket konkurrensneutralt när det gäller upplåtelseformer i boendet.

Konkurrensneutralt? Vad menas med det, det låter konstigt. Jo, en gång i tiden subventionerades alla boendeformer. Helt enkelt därför att bostäder är stora investeringar där staten ibland behöver gå in och stimulera för att någon över huvud taget ska våga bygga. Oavsett om det gäller villor, bostadsrätter eller hyresrätter. Samhället i stort tjänar i alla ändar på att det finns goda bostäder åt alla.

Nu har alla sådana bostadssubventioner tagits bort, utom för villor och bostadsrätter, som fortfarande får skatteavdrag för låneräntor. Det skapar en skevhet i systemet. Det är därför nästan allt nybygge inriktas på bostadsrätter. Och det är därför det i slutänden blir billigare att bo i bostadsrätt än i hyresrätt.

Av många skäl är hyresrätten värd att satsa på. Många såväl börjar som slutar sitt egna boende i hyresrätt. Hyresrätten är ett flexibelt boende, som borde vara idealiskt för dagens flexibla arbetsmarknad. Men det förutsätter att hyresrätten inte är så missgynnad som i dag.

I dag, på internationella hyresgästdagen.

Jag släktforskar. Det intresset har vuxit fram under åren, jag började redan på högstadiet när det gick att välja som "fritt valt arbete". Sedan låg intresset nere i många år innan jag återupptog det när jag hade börjat arbeta och hade tid på kvällarna. Det svarar väl nästan mot definitionen på en hobby: Något man gör på fritiden, av egen fri vilja, för att man tycker det är roligt.

En del kan tjäna pengar på sin hobby. Man kan till exempel binda halmbockar som man säljer på hemslöjden. Det blir inte lönsamt om man räknar arbetstiden, men som sagt, det är en hobby, man gör det på fritiden för att det är roligt. Man kan också spela på trav. Och man kan handla på börsen.

Det sistnämnda är en hobby som kan bli riktigt lönsam för det lilla fåtal som är verkligt bra på det. För några år sedan var tidsandan - och börsutvecklingen - sådan, att man rekommenderades att handla på börsen. Faktum är att alla medborgare uppmanades att lägga sig till med hobbyn att noggrant följa utvecklingen på börsen, genom PPM-systemet. Fem av riksdagspartierna ligger bakom det nuvarande premiepensionssystemet, varigenom man ville tvinga alla svenskar att skaffa sig en ny hobby: Att handla på börsen.

Det är ungefär som att tvinga alla svenskar att släktforska för att öka sin kommande pension. Ju fler anor man har hittat till sin antavla, desto mer kan man leva av på ålderns höst. Hobby som hobby. Nu har det visat sig att det inte funkade.

Svenskarna blev inte mer intresserade av börsen, åtminstone inte i tillräcklig grad. Vi är inte tillräckligt aktiva fondbytare. Därför föreslår regeringen nu ändringar i PPM-systemet. Som Lena Mellin uttrycker det i dagens Aftonbladet: Svenskarna har befunnits vara för dumma för PPM.

Frågan är bara hur mycket framtida pensionspengar var och en av oss i genomsnitt har undanhållits genom det här experimentet. En hobby ska man inte tvingas på. En hobby väljer man själv.