gemene man

Det är jag som är gemene man

Att respekteras

Publicerad 2009-10-22 23:27:56 i Samhälle

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om min situation som arbetssökande. Dags för en uppdatering. Jag är alltså fortfarande arbetssökande, även om jag nu fått möjlighet att hålla min enskilda firma igång på hobbybasis.

Jag har fått en ny jobbcoach. Handläggaren tyckte att jag skulle teckna mig för en av de externa aktörerna som Arbetsförmedlingen slutit avtal med. Det var lättare sagt än gjort. Ett viktigt kriterium för en coach är att man inte känner sin klient privat. Jag har ju varit verksam i branschen, så risken att stöta på en coach som jag redan känner är stor om jag väljer en coach i Ronneby. Samtidigt vill jag inte behöva lägga en hundralapp i veckan på att åka till Karlskrona (eller ännu mer för att åka ännu längre) för att träffa en coach.

Till slut hittade jag i alla fall ett företag med kontor i Ronneby, men som jag inte varit i kontakt med tidigare. Jag tecknade mig hos dem, och blev uppringd av en coach.

Det visade sig direkt att min taktik misslyckats en smula. Företaget har visserligen ett kontor i Ronneby, men ett obemannat. De hyr in sig i två rum på ett annat kontor. De kan ta emot klienter där, men jag är för närvarande deras ende klient i Ronneby. (Klient? Är det jag? Det låter så... kliniskt. Men man vänjer sig vid det mesta.) I coachningen ingår gruppcoachmöten - i Karlskrona.

För en vecka sedan träffade jag min coach första gången. Hon kom några minuter för sent, men det kan man ju ha överseende med. Och så hade hon glömt mappen som jag skulle få. Men ingen fara, hon skulle skicka den med en kollega och jag skulle kunna hämta den på kontoret den här veckan. Innan jag fick min mapp skulle vi ta ett telefonmöte, på onsdagen. På utsatt klockslag.

Från mitt jobb är jag van att passa mötestider. Till telefonmöten såväl som fysiska möten. En halvtimme före utsatt tid såg jag till att vara beredd vid skrivbordet och med telefonen ledig. Avspisade nervöst pappa som ringde och ville prata, för jag ville inte att linjen skulle vara blockerad när telefonmötet skulle börja. Väntade. När det gått en halvtimme efter avtalad mötestid, ringde jag upp coachen. Det hade visst kommit något emellan... Men jag försäkrade att det inte gjorde någonting, sånt kan hända den bästa.

I dag skulle jag hämta mappen, och gick till kontoret direkt på morgonen. Ingen mapp. Ingen kollega. Han skulle komma senare på dagen, jag kunde återkomma klockan 15. Jag gick dit klockan 15. Låst. Tomt. En lapp på dörren, de hade stängt klockan 14 på grund av utbildning.

När man plötsligt blir arbetssökande är det lätt, av många skäl, att självförtroendet körs i botten. En del tappar fotfästet helt. De saknar fasta tider, vänder på dygnet, ingen väntar på dem, ingen förväntar sig något av dem, klockan spelar inte längre någon roll. Där vill jag absolut inte hamna. Man riskerar att till slut förlora respekten för sig själv. Då är det desto viktigare att det finns personer i ens omgivning som bemöter en med respekt. Som visar att man fortfarande räknas. Som ställer krav. Som man kan känna att man fortfarande också har rätt att ställa krav på. Så att man kan känna sig som vem som helst som inte bara står till arbetsmarknadens förfogande, utan som också förfogar över de redskap som gör att man hör hemma på arbetsmarknaden, som att man aldrig varit därifrån.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela