Om att ta debatten
Vid tiden för det demokratiska genombrottet stod tidningarnas ledarsidor i centrum mycket mer än de gör nu. Då torgförde landets skarpaste hjärnor sina åsikter i de egna spalterna. Det var viktigt för de liberala krafterna och för den gryende arbetarrörelsen att skaffa sig tidningar där de egna idéerna kunde spridas. De motarbetades i det längsta av de konservativa tidningsmakarna. Men varje tidning stod rakryggat för sin idé.
Den närmast legendariske redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Torgny Segerstedt, stod konsekvent för en antikommunistisk och antinazistisk hållning i sina spalter. Han var starkt emot varje inskränkning av tryckfriheten, även under krigstid. Att då samtidigt släppa in annonser för politiska motståndare i tidningen var inte att tänka på. Ideologin utgjorde varje tidnings själ.
Den sortens publicister finns knappast längre. Tidningarna är medieföretag där på sin höjd ledar- och kultursidan (där den senare över huvud taget finns kvar och inte har reducerats till en del av nöjesavdelningen) tillåts uttrycka en ståndpunkt. Resten är till förvillning lika.
Då är det skönt att se att Aftonbladets Jan Helin tar sitt uppdrag som publicist på allvar. Sverige står inför hotet att i riksdagen få in ett parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett parti som i sin retorik gör skillnad på folk av olika slag. Vi ser i Danmark vad som kan hända om man ger efter. Jag läser just nu Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk, där hon rest till Danmark och bosatt sig på Nørrebro i tre månader för att på ort och ställe studera effekterna av Dansk Folkepartis genombrott i det politiska rummet. Det är skrämmande, spännande och ögonöppnande läsning. Kontentan är att det fungerar lite som med att koka grodor, ni vet. Lägger man grodan i kokande vatten hoppar den ur direkt. Men lägger man i den i kallt vatten som man långsamt värmer upp, kokar den ihjäl. Något måste göras.
"Vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna", säger en del. Och visst ska vi ta debatten. Men samtidigt blir jag lite fundersam till vad som menas. Vi, den stora majoritet svenskar som ändå har en anständig hållning i frågan, får aldrig nedlåta oss att diskutera på Sverigedemokraternas villkor. Det var vad som skedde i Danmark. Plötsligt utgick alla från Dansk Folkepartis problembeskrivning. Det är inte vad jag kallar att "ta debatten". Vi ska gärna lyssna på vad Sverigedemokraternas potentiella väljare tycker, och diskutera deras frågor med dem, men aldrig ställa upp på Sd:s beskrivning av invandringen, eller invandrarna, som problem.
Som sagt, något måste göras. Något radikalt. Annars är risken stor att vi får samma situation som i Danmark. Givetvis vore det allra bästa om alla de stora dagstidningarna i Sverige gjorde gemensam sak och bojkottade Sd:s annonser. Men att en tidning befriande nog vägrar att ta in betalda annonser för Sverigedemokraterna - men, märk väl, i yttrandefrihetens namn låter dem få debattartiklar införda (Jimmie Åkesson hade en debattartikel i Aftonbladet dagen efter Jan Helins tillkännagörande att inte ta in Sd:s valannonser), är kanske åtminstone en av dessa saker som kan göras. Åtminstone startar det en debatt.
Den närmast legendariske redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Torgny Segerstedt, stod konsekvent för en antikommunistisk och antinazistisk hållning i sina spalter. Han var starkt emot varje inskränkning av tryckfriheten, även under krigstid. Att då samtidigt släppa in annonser för politiska motståndare i tidningen var inte att tänka på. Ideologin utgjorde varje tidnings själ.
Den sortens publicister finns knappast längre. Tidningarna är medieföretag där på sin höjd ledar- och kultursidan (där den senare över huvud taget finns kvar och inte har reducerats till en del av nöjesavdelningen) tillåts uttrycka en ståndpunkt. Resten är till förvillning lika.
Då är det skönt att se att Aftonbladets Jan Helin tar sitt uppdrag som publicist på allvar. Sverige står inför hotet att i riksdagen få in ett parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett parti som i sin retorik gör skillnad på folk av olika slag. Vi ser i Danmark vad som kan hända om man ger efter. Jag läser just nu Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk, där hon rest till Danmark och bosatt sig på Nørrebro i tre månader för att på ort och ställe studera effekterna av Dansk Folkepartis genombrott i det politiska rummet. Det är skrämmande, spännande och ögonöppnande läsning. Kontentan är att det fungerar lite som med att koka grodor, ni vet. Lägger man grodan i kokande vatten hoppar den ur direkt. Men lägger man i den i kallt vatten som man långsamt värmer upp, kokar den ihjäl. Något måste göras.
"Vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna", säger en del. Och visst ska vi ta debatten. Men samtidigt blir jag lite fundersam till vad som menas. Vi, den stora majoritet svenskar som ändå har en anständig hållning i frågan, får aldrig nedlåta oss att diskutera på Sverigedemokraternas villkor. Det var vad som skedde i Danmark. Plötsligt utgick alla från Dansk Folkepartis problembeskrivning. Det är inte vad jag kallar att "ta debatten". Vi ska gärna lyssna på vad Sverigedemokraternas potentiella väljare tycker, och diskutera deras frågor med dem, men aldrig ställa upp på Sd:s beskrivning av invandringen, eller invandrarna, som problem.
Som sagt, något måste göras. Något radikalt. Annars är risken stor att vi får samma situation som i Danmark. Givetvis vore det allra bästa om alla de stora dagstidningarna i Sverige gjorde gemensam sak och bojkottade Sd:s annonser. Men att en tidning befriande nog vägrar att ta in betalda annonser för Sverigedemokraterna - men, märk väl, i yttrandefrihetens namn låter dem få debattartiklar införda (Jimmie Åkesson hade en debattartikel i Aftonbladet dagen efter Jan Helins tillkännagörande att inte ta in Sd:s valannonser), är kanske åtminstone en av dessa saker som kan göras. Åtminstone startar det en debatt.
