gemene man

En från min sida halvt skämtsamt menad kommentar på min Twitter och Facebook utvecklades på det senare forumet till en lång diskussion om bland annat Sverigedemokraterna, vänster-höger och ryktespridning. Det blev en intressant diskussion som jag gärna vill försöka sammanfatta och kanske vidareutveckla här på bloggen.

Bakgrunden är följande: I helgen fick många Ronnebybor ett massutskickat sms som varnade för att kriminella gäng från Skåne skulle komma till stan för att ställa till med bråk. Jag fick inte själv sms:et, men har pratat med andra som fått det, och de visste inte vad de skulle tro. Enligt närpolischefen var den gångna helgen som vilken vanlig helg som helst, några kriminella gäng syntes inte till.

Vilket jag inte heller hade trott. Lite skämtsamt skrev jag att min anledning till att hålla mig inomhus på lördagkvällen var att jag, såsom varande skåning av börden, inte ville skrämma upp någon infödd ronnebybo. Jag är ju själv invandrad från Skåne till Blekinge. Nu var det inte heller blonda långa göingar sms:et var tänkt att varna för, utan underförstått handlade det om personer med utländsk bakgrund (nej förresten, inte ens underförstått för i sms-texten nämns "massa utlänska kriminella").

Därför ligger det nära till hands, och det var ungefär så som diskussionen i Facebooktråden startade, att tro att det är någon med SD-sympatier som börjat sprida ut ryktet. Det "allmänna snacket" i Ronneby, åtminstone i vissa kretsar (för att inte tala om tidningarnas kommentarsfält), går ut på att det är "invandrare" som startar alla bråk. Ett par kriminellt belastade personer med invandrarbakgrund startade ett stort bråk på Brunnsterrassen för ett par veckor sedan, och det ska ha utlöst rykteslavinen som rullat sedan dess.

Men frågan är hur mycket busliv det egentligen är i Ronneby. De som jag hört som var ute i lördags märkte inget särskilt, det gjorde som sagt inte närpolisen heller. För propagandans skull har det mindre betydelse, får man bara ut budskapet att buslivet ökat så spär det på sig självt ganska snabbt. Någon sa att det är den misslyckade integrationen av flyktingar som är orsak till problemen. För egen del tror jag absolut att den dåliga integrationen i så fall i större grad lett till ryktesspridning om brott (utförda och kommande), än till brott som verkligen blivit begångna.

Ett litet gäng kriminella (flera av dem födda i Sverige men med utrikesfödda föräldrar) saknar trygg förankring i samhället och orsakar en stor mängd brott. Sådant märks i en liten stad. Propagandan får det att låta mycket värre än det är, och så kommer alltid den där klämmen på slutet "man får baske mej ta och rösta på SD så det blir nån ordning här i stan". Men problemet är inte de här ungdomarnas hårfärg eller etnicitet, som SD-resonemanget går ut på, utan deras uppväxtförhållanden och allt annat i bagaget.

Det ska inte stickas under stol med att det förekommer kriminalitet bland invandrarungdomar. Men den har med sociala faktorer att göra, och kräver ett långsiktigt arbete där inte minst våra invandrarorganisationer har en viktig roll att spela. Det verkliga buset är en polisiär fråga och får inte överlämnas till några medborgargarden eller liknande. Sedan måste vi alla, som hör någon i vår närhet resonera om utländska kriminella, "ta debatten" och förklara att sociala förhållanden är en vida mycket större grogrund för "bus" än etnisk/religiös tillhörighet.

Ett stickspår i diskussionen kom att handla om huruvida Sverigedemokraterna är höger eller vänster. Min ståndpunkt är att det egentligen är av underordnad betydelse. Sverigedemokraterna har visserligen sitt ursprung i den nysvenska rörelsen och Bevara Sverige Svenskt, organisationer som brukar betecknas som extremhöger. Men höger-vänsterskalan kräver en ideologisk karta eller ett särskilt sakområde för att vara giltig. I de frågor som Sverigedemokraternas presumtiva väljare bryr sig om, har partiet bara en enda lösning ("stoppa invandringen"), och den finns inte på någon höger-vänsterskala alls. I vissa andra frågor har partiet en klar värdekonservativ hållning (t.ex. kyrkliga frågor, HBT-frågor och familjepolitik), men de är knappast avgörande för partivalet för de som kan tänka sig att rösta på SD. På en anständighetsskala ligger SD på den ena kanten och alla övriga partier på den andra, det är väl den enda skala som är relevant.

Slutligen: Tack till er som berikade diskussionen som blossade upp kring min lilla statusrad, och då främst tack till David, Bosse och Jennie! En del av orden ovan är era, äras de som äras bör.

Jag besvarade just en forskningsenkät som i första hand innehåller frågor inför riksdagsvalet. Men en fråga (tänkt som bakgrundsvariabel?) handlade om boende: "Om du skulle beskriva ditt nuvarande hem, vilken beskrivning skulle då passa bäst?"

Alternativen var till exempel arbetarhem, tjänstemannahem eller företagarhem. Man kunde dessutom skriva till en egen kommentar, så det gjorde jag:

"Om det är upplåtelseformen som avses, så ser jag en vision där det är lika naturligt för tjänstemän, högre tjänstemän och företagare att bo i hyresrätt, som det är för arbetare, ungdomar och pensionärer. Att vara hyresgäst ska inte vara stigmatiserande i samhället. För det krävs en aktiv upprustning av bostadsområdena och ett bekämpande av försök att införa marknadshyror som i förlängningen skulle leda till 'social housing'."

För några år sedan hörde jag ett föredrag av Lennart Ljungberg, som då var vd i Hällefors Bostads AB. På många sätt en visionär bostadsföretags-vd, och dessutom en inspirerande talare, sprungen ur teatervärlden som han är. Han är göteborgare sedan födseln, och beskrev sin uppväxt i hyreshusen med svale mot gården, där hög och låg bodde sida vid sida på den tiden, 1950- och 60-tal. Sedan hände något, det blev mer attraktivt att bo i villa och på 1970-talet blev idealet att flytta från hyresrätten till villakvarteren så fort de ekonomiska villkoren tillät.

Nu har vi nått dithän att många av de stora bostadsområden som byggdes på den tiden har fått extremt dåligt rykte. Det måste vara dags att ändra på det. Det är dags att göra hyresrätten attraktiv igen. För stunden är hotet om marknadshyra avvärjt (genom Hyresgästföreningens, Sabos och Fastighetsägarnas uppvaktande av "vykortsministern" Mats Odell och kraftfulla agerande mot Michaël Kochs enmansutredning). Vi riskerar inte att hyresrätten blir reserverad för de allra fattigaste och därmed socialt utpekande.

Men det där andra då? Det gäller att förnya hyresrätten, förädla den så att den åter blir attraktiv för alla samhällsklasser. Utbyggd service, förskönade områden - och där återkommer Lennart Ljungbergs idéer. Under sin tid på Hällefors Bostads AB såg han värdet av vackra omgivningar även för hyresgäster. Som Lennart sa: Redan i våra allra första allmännyttiga bostäder - grottorna för 20-30 000 år sedan - smyckade de boende sin bostadsmiljö med grottmålningar på väggarna. Det måste vara fint där man bor.

Med blandade människor i kåkarna ökar integrationen i samhället, på alla plan. Sedan kan det finnas andra skillnader mellan arbetarhem, tjänstemannahem och direktörshem. Men själva upplåtelseformen ska inte kunna användas för att skilja dem åt.

Historien med Wikileaks-grundaren Julian Assange är märklig. Han, om någon, borde veta att Sverige är ett öppet samhälle med fri press och att anmälningar om våldtäkt och sexuellt ofredande som rör offentliga personer alltid läcker ut. Vi har duktiga och alerta journalister i Sverige (som t.ex. Expressens Blekingebördige Niklas Svensson, som var den som först skrev om misstankarna mot Assange), journalister som verkar helt i Wikileaks anda. Assange borde vara just den person som vet bättre än att försätta sig i en situation där hans förtroende kan ifrågasättas.

Vad gör då Wikileaks när nyheten blir känd? Jo, de påpekar på sin Twitter att Expressen är en tabloid (underförstått: utan trovärdighet) och att anklagelsen är ett "dirty trick". Ett smutsigt trick från deras motståndare alltså. Att även den ansedda (åtminstone enligt definitionen icke-tabloid) Svenska Dagbladet återger samma nyhet, verifierad av en annan åklagare än den Expressen talat med, har de ännu inte kommenterat.

Att Assange är anhållen i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt, kan komma att skada Wikileaks på flera sätt. Wikileaks arbetar i förtroendebranschen. De är beroende av att nyhetsredaktioner har förtroende för dem för att återge och hjälpa till att sprida deras (ofta rättmätiga och viktiga) avslöjanden. De är beroende av att uppgiftslämnare har förtroende för dem. Assange är en stor del av deras varumärke, i princip den ende frontfiguren. Att förtroendet för Julian Assange nu sviktar har redan fått verkan: Aftonbladet, som tidigare i veckan kontrakterade Assange att skriva månatliga krönikor, avvaktar nu med samarbetet i väntan på att klarhet ska nås.

Wikileaks stab, utöver Assange, får nu snabbt göra en bedömning av de uppgifter som finns tillgängliga. Att ta reda på fakta är ju liksom deras bransch. De borde då snabbt kunna avgöra om det är troligt att deras grundare kan vara skyldig till det han är på sannolika skäl misstänkt för. Finner de att det är så, bör de gå ut med att de tar avstånd från Julian Assange. Då visar de verkligen sitt oberoende, det som är kärnan i deras verksamhet. I så fall kan just öppenheten bli Assanges fall. Fall på eget grepp, kan man säga.

Tänk om länsstyrelsernas inspektörer hade gjort stickprovskontroller på minkfarmerna då och då. Då hade inte Djurrättsalliansen behövt göra nattliga besök. Men nu blev det nödvändigt, och avslöjade en vanvård som knappast kan vara annat än systematisk.

Minkuppfödarna brukar försvara sig med att "om inte vi föder upp mink i Sverige så flyttar näringen utomlands, där minkarna har det ännu sämre". Det argumentet hade fungerat om minkarna på svenska farmer hade haft det bra och kontrollen fungerat. Glada minkar, helt enkelt. Nu kan vi se att så inte är fallet, långt därifrån. Marknaden för minkskinn finns främst i Kina. Låt kineserna föda upp minkar, jag har svårt att tänka mig att djuren kan må sämre där än här.

Nu säger djurskyddsinspektörerna att de ska börja göra oanmälda besök. Och jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) säger att länsstyrelserna ska få mer pengar för att kunna utföra kontroller. Frågan är hur trovärdig han är i det här ämnet. Hans parti, Centerpartiet, slog sig för bröstet efter valsegern 2006 och kunde glädja landets minkfarmare att Alliansregeringen minsann hade räddat minknäringen. De har haft fyra år på sig att införa bättre kontroller.

Man kan misstänka att jordbruksministern bara är ute efter att rädda sitt eget skinn.

Nu har Rick Falkvinge gjort sig ovän med alla. De som ogillade hans politik redan innan, gör det fortfarande. De som strider mot barnporr (och vem gör inte det?) har sällat sig till motståndarna. Bland dessa finns många av Piratpartiets tidigare sympatisörer. Och många av piratpartisterna vänder sig nu också emot sin chefsideolog, som så plötsligt byter fot i en principiell fråga.

För piratpartister är starka anhängare av principer. Det är en styrka med partiet, de är helt igenom konsekventa. Därför är det förhållandevis enkelt för en anhängare att veta vad partiet ska tycka i frågor som rör partiets kärnområde. Många av sympatisörerna är också varma förespråkare för t.ex. Open Source, dvs programutvecklingsfilosofin som gör det möjligt att utveckla och förbättra datorprogram tillsammans utan att någon tar betalt för sitt arbete. Det är enkelt att dra ut den filosofin i förlängningen. Allt producerat kan och bör - och skall därför - vara allmän egendom, och ingen ska kunna ta reda på vad som lagrats hos vem.

Så frågan är hur ärlig Rick Falkvinge egentligen är, när han nu i ett pressmeddelande gör avbön. Han skyller på att han uttryckt sig klumpigt i en intervju. Men vad som står i valmanifestet går fortfarande att läsa. För en riktigt principfast (dvs anarkoliberal) piratpartist är det dessutom fullt logiskt att innehav av barnpornografiska bilder inte ska kunna förbjudas, eftersom all information ska vara fri och ingen ska kunna snoka i vad andra har i sina datorer.

Många inom Piratpartiet har nu skäl att vara missnöjda med Rick Falkvinge. Och enligt vad sympatisören Unni Drougge skriver på Twitter, finns det många inom partiet som länge velat ha bort Falkvinge. Stundar det myteri bland piraterna?

(Bakgrund: Enligt Piratpartiets valmanifest vill partiet riva upp lagen om barnpornografi från 1999. När Falkvinge intervjuades av Ekot förklarade han att förbudet mot innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten. I dag dementerade Falkvinge och anser plötsligt motsatsen till vad han tidigare sagt och vad som står i valmanifestet.)