gemene man

En oväntad höjdpunkt i samband med helgens familjefestlighet (min mamma fyllde 70 år) var när pappa plötsligt sjöng en vers ur en gammal revyvisa från 1930-talet.

Vi kom att tala om den gamle revyaktören i Lönsbodarevyn, Valdemar Becker (1906-1966). Pappa berättade då att hans morfar inte tyckte om Becker. "Han har varit elak mot Grimma-Kallen", var orsaken. Grimma-namnet har inte, som man kanske kunde tro, med det danska ordet grim (ful) att göra, utan kommer från Grimmatorpet, där Kalles farfars far var född. Grimma-Kallen hette egentligen Karl Gustav Svensson (1895-1973) och var vedhandlare, men också något av ett bygdeoriginal som det gick många historier om. Elakheten serverades i form av en vers i en revykuplett. Det är oklart om verkligen Becker själv skrivit texten, det kan också ha varit Hilding Hamfeldt som skrev många av revyernas texter på 1930-talet.

Dock var gammelmorfars aversion tydligen inte värre än att han själv tillägnat sig versen ifråga, och lärde ut den till dottersonen så väl att han fortfarande minns den. Så kommer det sig alltså, ironiskt nog, att en revykuplett som kanske annars hade varit bortglömd, nu fortfarande är ihågkommen och sjungen nära 80 år senare.

Inte nog med det. Nu får den också allmän spridning här i bloggen. Varken Grimma-Kallen eller hans syster fick några barn, så inga arvingar torde ha något emot det. Om någon representant för Grimma-släkten tycker illa om att versen publiceras, får de gärna höra av sig till mig. Men här kommer versen (melodin är Skånska slott och herresäten):

Och in på vårt badhus där kom Grimma-Kalle
Han tvättade armar och mage och skalle
Och alla som badade rusade ut,
ty Kalle han hade ej badat förut.

Nu får "experterna" svara på frågan om lördagens självmordssprängning i Stockholm var ett terrordåd eller ett verk av en ensam galning. Som om det var någon skillnad. Terror syftar definitionsmässigt till att sätta skräck i människor för att därigenom uppnå något mål. Det är helt oavsett motiv. Även ensamma galningar föds ur ökad polarisering. Det som huvudsakligen uppnås är tyvärr ännu mer ökad polarisering.

Sluta se världen i svart eller vitt!
Det är det grå som är samhällets kitt.

I dag var dagen då jag kunde ha nått internationell berömmelse. Jag avstod dock.

Internationell berömmelse är emellertid inget man når så där bara helt plötsligt. För min del började det redan i onsdags eftermiddag. Det var då det ringde på min mobiltelefon. En kvinna förklarade på engelska att hon ringde från BBC i London, och frågade om hon fick intervjua mig. Ja, det går väl bra, svarade jag lite tvekande, för helt osannolikt var det väl ändå inte att BBC ville göra en intervju med just mig. De kanske hade hört att jag är en sporadiskt anlitad Povel Ramelföreläsare, eller att jag skulle åka på svenska järnvägen dagen därpå och undrade hur jag trodde det skulle gå, eller så hade de helt enkelt fått veta att jag är en väldigt trevlig person som det är en fröjd att intervjua.

Ja, jag fick ditt telefonnummer av Ingvild på Amnesty International, sa kvinnan från BBC. Jaså, sa jag. Men nu började jag ana att det kanske ändå inte var jag som var avsedd att bli intervjuad. Men jag har ingenting med Amnesty att göra, fortsatte jag. Nej alltså, Ingvild har bara uppgett ditt nummer till mig, sa BBC-kvinnan. Går det bra att jag ringer på fredag morgon, så gör vi bara kort en förinspelad intervju, före själva nobelprisutdelningen?

Nu blev det ännu mer uppenbart att jag nog tyvärr inte var den hon trodde att jag var. Det försökte jag också förklara för henne. Men det var inte lätt. Det här måste vara fel, jag har ingenting med vare sig Nobel eller Amnesty att göra, och jag känner ingen Ingvild på Amnesty, sa jag, och upprepade mitt namn och la till att jag bor i Sverige, för att det inte skulle råda några tvivel. Vem är det du vill intervjua?

Efter många om och men verkade det som om jag fått henne att förstå att jag inte var rätt person. Är du inte Zhang? frågade hon till slut. Nej, jag är inte Zhang, sa jag lättad. Äntligen kunde jag tala om för henne vem jag inte var. Det tog skruv. Åh, fel nummer, sa hon och la på.

Efteråt tänkte jag att jag kanske borde tagit chansen. Jag kunde ha låtit mig intervjuas av BBC och utgett mig för att vara en exilkines i Norge med åsikter om fredspriset till Liu Xiaobo. Eller vem hon nu trodde att jag var. Visserligen skulle jag ganska snabbt bli avslöjad, åtminstone av alla miljoner kinesisktalande lyssnare till BBC:s nyhetssändningar. Bortsett från att min engelska har en omisskännlig skandinavisk accent, och inte kinesisk, skulle jag röja min okunskap i kinesiska så fort jag hade blivit tvungen att uttala fredspristagarens namn. För betonar man fel på kinesiska, blir betydelsen en helt annan. Med annorlunda satsmelodi kanske jag hade sagt "Hej svejs i lingonskogen" eller något annat i stället för den kinesiske dissidentens namn.

Men strunt samma om jag blivit påkommen, internationell ryktbarhet skulle det ha blivit ändå. Tänk att bli ihågkommen som svensken som försökte lura hela världen att han var kines.

Nu har jag faktiskt kollat upp vem jag förmodades vara. Det visar sig att man i Oslo höll ett nobelseminarium i förmiddags. Eftersom Liu Xiaobo själv, eller hans anhöriga, inte har möjlighet att närvara i Oslo, har bland andra Amnesty International ordnat demonstrationer, fackeltåg och frukostmöte för att uppmärksamma honom.  En av talarna på yttrandefrihetsseminariet var Yu Zhang, direktör för oberoende kinesiska PEN-centret. Detta meddelas av Amnesty Internationals norska informationsansvariga Ingvild Gjone Lyberg. Som jag alltså inte känner.

Vad historien däremot inte förtäljer, är om BBC-kvinnan till slut fick tag på rätt Zhang att intervjua. I så fall hoppas jag att han hade bättre saker att säga än jag skulle ha haft. Min internationella berömmelse får än en gång skjutas på framtiden.