gemene man

Det är jag som är gemene man

That's What Friends Are For

Publicerad 2010-02-19 21:45:50 i Samhälle

Tänk att ha en vän som ställer upp för dig i alla väder. En vän du kan väcka mitt i natten. En vän som tar uppdrag som journalist på Sveriges Radio att bevaka dig när du ska gifta dig med en prinsessa, så att du kan vara säker på att inget ofördelaktigt om dig läcker ut. En sådan vän, som i det sista exemplet åtminstone, har Daniel Westling från Ockelbo.

När man ska ta fram en ny statschef i en demokrati med republik som statsskick, har man allmänna val. För att ta fram en ny statschef när statsskicket är monarki, krävs lite omständligare procedurer. Det krävs nämligen att en regent eller tronföljare först ingår äktenskap, därefter avlar barn. Det förstfödda barnet inom äktenskapet blir predestinerat att så småningom bli statschef. Därför är ett tronföljarbröllop, vad man än tycker om det, en statsangelägenhet. Något för samhällsredaktionen alltså. Åtminstone om man ställer upp på förutsättningarna, monarkins spelregler.

Sveriges Radio markerar, genom att låta Daniel Westlings nära vän Niklas Ek bevaka bröllopet som något slags kändisreporter, att man inte så mycket betraktar prinsessbröllopet som en statsangelägenhet utan mer som en kändishändelse. Sveriges Television gör uppenbarligen samma bedömning när man låter bröllopet sortera under Nöje, med Ebba von Sydow som ankare. Bedömningen borde i och för sig glädja varje republikan, det visar att den kungliga familjen har mer gemensamt med en dokusåpa än med rikets ledning.

Personligen låter jag hellre bröllopsyran Ebba Ut än Ebba von Sydow. Men jag kan ändå inte låta bli att bjuda SR på en lämplig musikillustration till bevakningen: Dionne Warwick, That's What Friends Are For.

Många fler politiker behövs!

Publicerad 2010-02-15 21:12:07 i Samhälle

Vad är Mats Rudins medlemsköp tecken på? Bristande moral? Ja, säkert. Dåliga värvningsrutiner? Kanske det. Men mest är det tecken på att de politiska partierna - alla partier - har alldeles på tok för lite medlemmar!

Det räcker uppenbarligen att få 150 personer i kommunvalkrets 6 Yttre Västerort att rösta på dig i provvalet för att du ska hamna på valbar plats på Stockholms stads riksdagslista för Moderaterna. För en person med bristande moral kan det vara lönt att betala medlemsavgiften för 150 vänner och bekanta och deras bekanta mot att de ger en sin röst i provvalet.

Den parlamentariska demokratin bygger på att partierna presenterar sina riksdagskandidater på listor. Hos alla etablerade partier utses kandidaterna genom provval bland medlemmarna. Det är trots allt fortfarande det mest demokratiska, och samtidigt praktiskt fungerande, sättet. Problemet är att urvalet namn att föra upp på listorna blir mindre när antalet partimedlemmar blir färre - och att det behövs färre röster för att bli vald.

Moderaterna fick i senaste riksdagsvalet röster från c:a 1 450 000 personer. Dessa överlät åt (i dag) 53 000 medlemmar att utforma riksdagslistorna.

För tjugo år sedan hade Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna, över en miljon medlemmar. Visserligen kollektivanslutna, men poängen är att en miljon medborgare hade möjlighet att påverka vilka som skulle föras upp på listorna till riksdags-, landstings- och kommunval. Direkt efter kollektivanslutningens avskaffande 1992 hade man ändå mer än dubbelt så många medlemmar som i dag (c:a 100 000).

Partierna blir allt mindre, i medlemsantal räknat. Folk sitter i stugorna och klagar på "politikerna", som om de vore av en annan sort. Vad som skulle behövas är många fler politiker. Tiofalt fler. I alla partier. Varje medborgare skulle känna inte bara en politiker, utan flera, kanske till och med från olika partier, beroende på ens bekantskapskrets. Som partimedlemmar skulle många fler vara involverade i provvalen, det skulle göra det svårare att kuppa in sig med köpta röster och betalda medlemsavgifter. Många fler skulle vara valbara till listorna, urvalet av dugliga kandidater skulle bli större. (I teorin är alla valbara så fort de har rösträtt, men i praktiken är det förstås partimedlemmarna som kommer i fråga på respektive partis lista.)

Det duger inte att sitta hemma och klaga på "politikerna". Politiken skapar vi tillsammans, det är det som är demokrati. Den är inte perfekt, men den är alltid vida mycket bättre än alternativet.

Alla inälvors dagar

Publicerad 2010-02-14 21:03:51 i Allmänt

I dag är det Alla hjärtans dag. Själv väntar jag med eventuellt firande tills det blir Alla hjärnors dag (Nobeldagen), Alla lungors dag (första vårdagen) eller Alla levrars dag (Kristi himmelsfärds dag, som också är folknykterhetens dag). Eller annan firansvärd inälva.

Händige herrn

Publicerad 2010-02-05 20:30:47 i Allmänt

Jag har i några tidigare inlägg erkänt att jag inte är särskilt händig. Till exempel berättade jag om rullgardinen i mitt sovrum, som hängt på trekvart i tolv år. Någon kanske undrar hur det har gått sedan dess? Man kan säga så här: Trekvartseran tog slut för några veckor sedan. Rullgardinen rasade ner, och jag fick köpa en ny. Pappa, som är ett snäpp mer händig än jag (bara ett snäpp, men han vet åtminstone vad de olika verktygen heter) hjälpte till att sätta upp den. Så nu sitter den nya rullgardinen bättre än den gamla någonsin gjorde.

Men min ickehändighet har också sina gränser. Det finns ett område där jag faktiskt besitter en del tekniskt kunnande. Då talar vi montering av bokhyllor från IKEA. Särskilt Billy är min specialitet.

I vår lokala hyresgästförening, där jag sitter i styrelsen, har vi kläckt idén att inrätta en bokhörna i kvarterslokalen. Passar mig perfekt, det bor en amatörantikvarist i mig. Tanken är att de boende i området ska kunna ta ner böcker som de tröttnat på, byta mot andra böcker eller bara donera om man vill. Häromdagen fick vi en stor donation, bestående av fem-sex kartonger med böcker. Vår bokhylla räckte inte till, och beslutet togs (vederbörligen protokollfört) att inköpa en ny.

Sagt och gjort. Jag köpte en Billy-bokhylla på IKEA. I tisdags fick jag den levererad till lokalen. Hela veckan sedan dess har jag lyckats motstå att gå ner och bygga ihop den. Men ikväll föll jag för frestelsen.

Eftersom föreningen inte förfogar över några verktyg i lokalen, fick jag ta med dem hemifrån. Jag äger inte heller någon verktygslåda, men jag har trots allt några verktyg som ligger i en plastback i ett skåp. Jag valde ut de verktyg som jag visste behövs för att bygga ihop en Billy (som sagt, jag har gjort det förr), och som jag kunde namnet på. Med dem i portföljen gick jag bort till kvarterslokalen.

Det här skulle gå lätt. Jag har ju faktiskt gått tre år på gymnasiet i Älmhult, och då kan man montera IKEA-hyllor. Visserligen gick jag inte på möbelmonteringslinjen (jo, det finns faktiskt andra linjer också på gymnasiet i Älmhult), men ändå. Inte brydde jag mig om att ringa någon annan i föreningen att komma och hjälpa till heller. Jag kan montera Billy-bokhyllor, det har jag gjort förut helt utan hjälp. Det minns jag tydligt.

Men visst har de ändrat Billyhyllorna? Jag kände inte riktigt igen innehållet i paketet. Framför allt kände jag inte igen bruksanvisningen. Jag är en sådan person som tycker om anvisningar på papper. Försök inte förklara något för mig. Ge mig manualen i stället, så läser jag mig till hur saker och ting funkar. Jag vet att en del är tvärtom och hellre vill testa själva utan att läsa i manualen. Men inte jag. Jag följer bruksanvisningen till punkt och pricka.

Bruksanvisningen alltså. Jag förstod inte riktigt första bilden. Det var en bild på en gubbe och en hög med brädor. Gubben var överkryssad. Och så var det en bild på två gubbar och en hög med brädor. Inget kryss. Vad kunde det betyda?

Jag satte igång. För att få arbetshöjd la jag upp allt på det långa bordet i största rummet (det rum där vi också bestämt oss för att ha bokhyllan) och började följa bruksanvisningen, från bild två alltså, den överkryssade gubben negligerade jag. Arbetet flöt sagolikt. Varenda träplugg, skruv och insexmutter gled lekande lätt på plats. Till slut var det bara bakstycket kvar. Då kom jag på att jag borde flytta ner möbeln på golvet.

Då anade jag vad den överkryssade gubben kunde betyda. Kanske behövde man vara två? Men jag har ju byggt Billy förut, hemma, utan hjälp. Efter lite baxande låg hyllan på golvet, och jag kunde skjuta in bakstycket och spika det på plats. Sedan reste jag hyllan, sköt in den mot väggen och satte in hyllplanen.

Allt gick på mindre än en timme. För att riktigt glänsa inför styrelsemötet som vi ska ha på onsdag, då resten av styrelsen ska komma och se vad jag har gjort och berömma mig för mitt snickarkunnande, satte jag också in böckerna i hyllan. På bilden kan du, ärade bloggläsare, själv se hur fint det blev.

När jag nu stod och betraktade det färdiga resultatet, slog det mig: Den gången när jag byggde ihop en IKEA-hylla själv var det inte Bokhyllan Billy, bredd 80 cm. Det var CD-hyllan Benno, 15 cm. Kanske därför det här kändes tyngre. Kanske därför man borde vara två.

Den egenhändigt ihopsatta bokhyllan.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela