gemene man

Det är jag som är gemene man

Det (förhållandevis) papperslösa samhället

Publicerad 2010-07-31 22:32:47 i Samhälle

-Vart tog det papperslösa samhället vägen?
-Har du kollat på toaletten?

Skämt åsido. När datorerna gjorde sitt intåg trodde man att de skulle komma att leda till det papperslösa samhället. Nu för tiden används väl uttrycket mest med en viss ironisk underton, eller i konstateranden att det minsann inte alls blev så. Datorernas användning, eller informationssamhällets intåg snarare, har i stället gjort att pappersmängden ökat.

Men om man börjar se på allt som skrivs, hur ser det ut då? Ända sedan vi övergick från att rista i sten till att pränta på pergament eller papper, har i princip skriven information varit detsamma som pappersburen. Men tänk så mycket som skrivs i dag, som faktiskt aldrig skrivs ut på papper. För att bara ta de sociala medierna som exempel på tillskott i den litterära floran: Facebook, Twitter, bloggar, kommentarer till nyhetsartiklar... Enbart kommentarerna till en enda artikel skulle i många fall fylla tiotals A4-sidor. Tänk om de skulle skrivas ut och distribueras på papper till alla läsare. Så förhållandevis, det pappersskrivna sett som andel av allt skrivet, är vårt samhälle ganska papperslöst jämfört med förr. Om det nu kan glädja någon.

Kollkollen, eller Damoffer

Publicerad 2010-07-07 10:25:28 i Samhälle

Det här blogginlägget har två rubriker. Titel och undertitel, som en hederlig gammal teaterpjäs.

Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i sedlar i Visby hamn i går morse. Varför var det just 100 000 kronor, hur hade man kommit fram till det beloppet?

Först ska det än en gång påpekas att pengarna var donerade till just detta ändamål av två män (Tomas Mazetti och Per Eriksson) på reklambyrån Studio Total. Det var de som fastställde summan, som de menade var så mycket som de båda tillsammans tjänar extra per år enbart på grund av att de inte är kvinnor. Under aktionen och i den beledsagande debattartikeln motiverade FI beloppet med att det är så mycket alla Sveriges kvinnor förlorar i löneskillnad per minut.

Men stämmer det? Både Aftonbladets Lögndetektor och SvD:s Faktakollen har testat påståendet och kontrollräknat. Enligt SvD stämmer siffran någorlunda, även om den är något i underkant. Enligt Aftonbladets sätt att räkna är den däremot nio gånger för liten, egentligen borde FI ha bränt upp 900 000 kronor för att det skulle motsvara inkomstskillnaden per minut.

Även faktakollarna måste alltså kollas. Låt dem inte slippa granskning! Eller, som Tage Danielsson (om ett helt annat ämne visserligen) skaldade:

Det kan man kalla
ordning på tingen;
Vi kollar alla
Oss kollar ingen

Så den andra frågan: Var det rätt att bränna sedlar? Ja, ingen annan nyhet från årets Almedalsvecka kommer att kunna konkurrera med det genomslag FI:s aktion fick. Och den publicitet det fick i media världen över har aldrig givits något annat inrikespolitiskt svenskt utspel någonsin. Som sagt, donatorerna skänkte pengarna till just detta ändamål. Det var inte frågan om 100 000 kronor som kunde ha givits till välgörenhet eller arbetslösa eller vilket annat godtyckligt behjärtansvärt ändamål som helst. Hade FI köpt annonser för pengarna hade det knappt räckt till en halvsida i en kvällstidning, som Schyman påpekade. Och spridningen hade i så fall bara blivit en bråkdel.

Så de 100 000 kronorna kunde inte använts bättre för syftet. Men skadade det Gudrun Schymans popularitet?

Svårt att säga. De flesta som kritiserat hennes tilltag, var troligen negativt inställda till henne från början. Men det är möjligt att hon också fått fler emot sig. Själv tycker hon nog i så fall att det uppvägs av att aktionen gett uppmärksamhet åt de inkomstskillnader som finns mellan män och kvinnor. På lång sikt borde det gynna Feministiskt Initiativ. Men på kortare sikt är det kanske så att Gudrun Schyman totalt sett gjort en nettoförlust i anseende. I så fall har hon, som ett damoffer i ett schackparti, offrat sig för den goda saken.

Som ett släktkalas i kubik

Publicerad 2010-07-06 00:50:25 i Släkten är bäst

Släktforskning i lördags, som sagt. Och det fortsatte på sätt och vis på söndagen. Fast i något annorlunda former. I själva verket med ett helt annat fokus. För de som besökte öknamnsdagen i Lönsboda är inte i första hand släktforskare. Man ser inte en enda besökare som har anteckningsblock eller bärbara datorer med sig. Men alla har sina berättelser.

På öknamnsdagen finns det mycket att titta på. Men ännu mer att lyssna på. För även om väggarna är fyllda med nyframkallade porträttbilder ur fotograf S. J. Nelsons kvarlåtenskaper, och datorerna är preparerade med databaser, och häften med torpinventeringar från hela församlingen ligger framme, så är den stora behållningen ändå alla berättelserna som surrar i luften. Besökarna är som sagt inte släktforskare i första hand, men lokalhistoriskt och personhistoriskt intresserade ortsbor som är sprängfyllda av minnen och berättelser. Som ett göingskt släktkalas i kubik, ungefär.

Det saknas dock inte material för den som huvudsakligen vill gå dit för att forska. I datorerna har man tillgång till såväl öknamnscirkelns persondatabas och kyrkogårdsinventering som Sven Hellgrens (som är en av eldsjälarna bakom öknamnsdagen) databaser ur Örkeneds kyrkböcker. Och på skärmutställningar visas intressanta uppgifter om några av personerna bakom öknamnen. Ett nytt projekt är att kartlägga befolkningen som bott i kvarteren där servicehuset Bergfast sedan uppfördes.

Det var kring en av fastigheterna i Bergfastkvarteren som Sven Hellgrens föredrag rörde sig. Det så kallade Tocka-bygget, eller Kullbergska fastigheten. Sven beskrev hur Tocka-namnet uppkommit och hur Tocka-Pellen d.y. (Per Persson 1849-1919) lät uppföra byggnaden i amerikansk boarding house-stil.

Men vadå öknamn, kanske någon undrar? Jag tar hjälp av mannen som givit namn åt det rum där jag tillbringade lördagen. Harry Martinson beskriver Örkeneds öknamn så här, i Nässlorna blomma:

Var och en av dem hade sitt karakteristiska spenamn, vilket de voro mycket medvetna om. De liksom vårdade det rykte som blivit dem givet genom dessa spenamn. Var och en av dem strävade att utfylla den anekdot som var i svang om honom eller henne. På så sätt kommo de att spela en sorts roller, kommo att leva ett anekdotiskt liv.

Annars var det nog också vanligt att bärarna inte var så stolta över sina öknamn, åtminstone inte utåt. En tumregel som gällde i många fall var att öknamnen var något man använde när man talade om personer, inte till dem. Fast en del bar dem med stolthet, identifierade sig med dem, precis som Martinson skriver. Öknamnen ärvdes ofta i släkten, men långt ifrån alltid. En del var av ett slag som inte lät sig övertas av någon annan. Setti, Tekredade Nesse, Twau Meter Gustav eller Blixtchauffören. Andra blev nästan som släktnamn eller kanske snarare som Dalarnas gårdsnamn eftersom de lika ofta följde torpet eller gården som släkten. Tocka-namnet är exempel på ett sådant, som först bars av en som kom från Tockarp, sedan av Tocka-Pellen d.ä. som övertog dennes torp, därefter dennes barn och så vidare.

Ibland kan öknamnet bli till långa ramsor, som Ailne-Swensa-Jössa Nels-Johan. Att komma till Örkened känns verkligen som att komma hem, som amerikanen säger, where everybody knows your name. Och ditt ursprung, fem generationer bakåt.

Eld och lågor bland nässlorna

Publicerad 2010-07-03 23:46:18 i Släkten är bäst

Temat för årets nässelfrossa i Olofström är ”eld och lågor”. Och eftersom Blekinge Släktforskarförening är fylld av eldsjälar som brinner för släktforskningen, vore väl ingenting naturligare än att vi också fanns på plats mitt i den sjudande nässelsoppan. Nässelfrossan är en kulturfestival som varar i en hel vecka med arrangemang runt om i kommunen. På lördagen bemannade Blekinge Släktforskarförening bibliotekets Harry Martinsonrum med syftet att sprida släktforskningens låga till nyfikna besökare.

En intresserad skara sökte sig in i bibliotekets svalka på årets hittills varmaste dag. Precis utanför dörren till salen hade Alvar Ahl ställt upp ett bokbord med det som föreningen har att saluföra. Hans Rosenlund inledde med ett föredrag om släktforskningens grunder, och tillsammans med undertecknad hjälpte han därefter besökarna tillrätta bland husförhörslängder och födelseböcker.

Någon upptäckte att föräldrarna till en ana i själva verket var helt andra än de förmodade. Det är bra när sådant upptäcks i tid – Hans kunde från sin egen gryende forskning ge exempel på motsatsen, när man forskat vidare i flera generationer innan man upptäcker att förutsättningarna varit helt felaktiga och en massa framvaskade namn egentligen inte alls hör till den egna släkten. Som Alvar fyndigt uttryckte saken, ”fortsätter man forska framåt från en felaktig ana, upptäcker man till slut att man själv inte finns”.

Men visst fanns våra besökare, och de fann vad de skulle i de gamla längderna. Snart hade alla fått hjälp med sina frågor, och kunde fulla av iver åka hem för att fortsätta på de nya trådar vi nystat upp åt dem. Om någon hade tänkt sig en lat och sysslolös semester – så grusade vi deras planer. Så är det, när man brinner för släktforskning.

Hans Rosenlund ger tips till intresserad besökare.

Nässelfrossa

Publicerad 2010-07-03 09:50:31 i Släkten är bäst

Nässelfrossan i Olofströms kommun har pågått den senaste veckan, och fortsätter den här helgen. I dag (lördag) från klockan 11:30 finns jag på Olofströms bibliotek och hjälper de som vill börja med släktforskning!

För min del fortsätter helgen i släktforskningens tecken. I morgon är det "öknamnsdag" i bygdegården i Östra Flyboda strax utanför Lönsboda. Det brukar vara ett trevligt arrangemang med föredrag, fika, möjlighet att söka i databaser och att titta på fotograf Nelsons gamla bilder. Kanske hjälpa till att sätta namn på någon avporträtterad, till och med.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela