gemene man

Det är jag som är gemene man

Vägval för S

Publicerad 2010-11-14 22:42:48 i Samhälle

När Mona Sahlin häromdagen sa att hon ville att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande, hade hon troligen redan påbörjat sin egen mentala förberedelse på att avgå. Vi var många som då påpekade att "ställa sin plats till förfogande" inte betyder samma sak som "avgå", men nu vet vi att det var vad Sahlin för sin egen del förberedde sig på.

Händelserna inom S de senaste dagarna har inträffat i en lite konstig ordning. Eller ända sedan valet kanske, om man vill se det så. Efter valet tillsatte man en kriskommission. Det verkade ha förutsättningar att bli ett omfattande förändringsarbete med fyra definierade arbetsgrupper. Förändringsarbetet skulle kräva dels ett tydligt och starkt partiledarskap, dels ett djupgående arbete som skulle engagera stora delar av partiet. Blev det så?

Kriskommissionens arbete kan rimligen inte ha hunnit särskilt långt. Det dröjde inte länge förrän det plötsligt kom krav på att extrakongressen skulle tidigareläggas. SSU:s Jytte Guteland krävde att ett nytt verkställande utskott och partistyrelse skulle väljas, och stöddes i detta av partistyrelse- och riksdagsledamoten Håkan Juholt. Någon tid att invänta kriskommissionens resultat fanns plötsligt inte. Och så gjorde Mona Sahlin sitt utspel om att alla borde ställa sina platser till förfogande. Hela havet stormar, som bland andra Jonas Morian beskrev det.

Kriskommissionens viktigaste arbetsgrupp, som jag ser det, är den som leds av Kalmars kommunalråd Johan Persson. Den handlar om partiets organisation och folkrörelsedemokrati. Det rimliga är att den, om den fått jobba på som tänkt i lugn och ro, kommit fram till att partiets viktigaste resurs är dess medlemmar på gräsrotsnivå. Det är i symbiosen mellan gräsrötter, studiecirklar, kringorganisationer, tankesmedjor och politiker på alla olika nivåer som rörelsens inriktning och färdväg stakas ut. När man inser det, förstår man också att personfrågor inte är det primära.

Den valberedning som nu ska tillsättas har ett delikat arbete framför sig. I svallvågorna efter Mona Sahlins besked idag, har vi av hjälpsamma kommentatorer fått reda på var olika tilltänkta "partiledarkandidater" står på partiets interna höger-vänsterskala. Men ingenting om var de står i frågan om partidemokrati. När Mona Sahlin valdes på extrakongressen i mars 2007, trodde jag att hon skulle vitalisera gräsrotsarbetet i partiet. Det blev inte mycket av det. Troligen fick hon inte chansen, eller hann inte. Efter vingklippningen när samarbetet med MP presenterades och efter några dagar utökades med V, är det möjligt att Sahlin inte hade så stort utrymme att driva interna reformprojekt.

Det vägval som S står inför, är alltså ett vägval i flera led. Först vilken typ av demokrati partiet ska arbeta efter internt. Sedan, beroende på val i första vägkorsningen, gäller det att arbeta fram vilken politik som ska föras. Även här gissar jag, liksom i personfrågan, att många inte tänker invänta resultat från någon arbetsgrupp utan ser den uppkomna situationen som ett utmärkt tillfälle att torgföra egna gamla käpphästar.

Mitt råd: Släpp nu käpphästarna. Och ni som deltar i leken Hela havet stormar, släpp nu stolsryggarna. Bästa leken nu är en där alla får bidra. Alla ska med, hette det visst. Kanske Ett skepp kommer lastat?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela