gemene man

Det är jag som är gemene man

Har S överskattat fotfolkets lojalitet?

Publicerad 2010-09-25 01:27:14 i Samhälle

Nyheten om att Socialdemokraterna nu kommer att lägga in en extrakongress fick många bloggare (exempel: Jinge) och politiska reportrar (exempel: DN:s Henrik Brors) att spekulera om att Mona Sahlin kommer att sparkas.

Och vem är egentligen jag att spekulera i Arbetarepartiet Socialdemokraternas interna förehavanden? Jag är inte och har aldrig varit medlem i något politiskt parti. Men jag följer politiken nära, och jag brinner för folkrörelsetanken och hur man får demokratin att fungera i stora organisationer.

En stor organisation som jag känner väl är Hyresgästföreningen. Fram till 2000 hade vi kongress vart fjärde år, precis som Socialdemokraterna. Ett reformarbete hade dock inletts några år tidigare för att förnya arbetsformerna. Det blev för tungrott att kalla 300 ombud till kongress vart fjärde år, och däremellan förbundsstämmor med 75 ombud varje år. Kongresserna slopades, förbundsstämmorna utökades till 150 ledamöter och fick status av högsta beslutande organ, och hålls nu vartannat år. Plus en rad andra organisationsförändringar som syftade till att stärka den lokala demokratin och inflytandet för de lokala förtroendevalda och medlemmarna.

Socialdemokraterna har inte genomgått motsvarande förändring. Faktum är att jag, även om jag är utomstående betraktare, tror att Socialdemokraterna lever med självbilden att vara ett stort parti. Ett så stort parti kan omöjligt ha kongress oftare än vart fjärde år, tror de. När Mona Sahlin på extrakongressen 2007 valdes till partiordförande trodde jag att hon skulle bli den som reformerade partiets interna arbete från grunden. Nu nådde den förändringen inte ända fram. I stället ägnade man en stor del av mandatperioden åt att etablera samarbetet med Miljöpartiet (först) och Vänsterpartiet (något därefter) och skapa det rödgröna regeringsalternativet.

Men då är det åter detta med Socialdemokraternas självbild. Eller åtminstone min bild av deras självbild. Jag tror, återigen, att partiet fortfarande tror sig ha en stor skara av lojala gräsrötter. Fotfolk som är socialdemokrater i själ och hjärta och som alltid röstar på partiet och som är lätta att mobilisera i det lokala partiarbetet. Men den skaran är numera inte mycket större för Socialdemokraterna än för andra politiska partier. Och inte mycket större än för andra jämförbara folkrörelser. (Som jämförelse: Socialdemokraterna har c:a 100 000 medlemmar. Hyresgästföreningen har 535 000...)

Och fotfolket är framför allt inte lika lojala längre. Socialdemokraterna är visserligen ett brett parti. Men inte hur brett som helst. Inom LO är skepsisen stor gentemot Miljöpartiet. Å andra kanten finns det många äldre socialdemokrater som minns den gamla kampen mot kommunisterna ("hålla rent åt vänster") och inte enkelt finner sig i att samarbeta aktivt med Vänsterpartiet. Även om det tillsatta rådslagsarbetet skulle involvera partiapparaten ner på gräsrotsnivå, kom det rödgröna samarbetet att ifrågasättas av de lokala partiföreträdarna som något som bestämdes uppifrån. Själva rådslagsarbetet kom i andra hand när partiets fokus främst inriktades på att jämka samman en politik med de rödgröna samarbetsparterna.

Jag tror alltså att man överskattade fotfolkets lojalitet när man gick in i det rödgröna samarbetet. Dessutom fick samarbetet som sådant två andra konsekvenser: Dels gav det en känsla av att blockpolitiken var cementerad. Vi hade under mandatperiodens andra halva i princip ett tvåpartisystem med fyra språkrör för varje sida. Dels gjorde det socialdemokratin till en rent reaktiv rörelse. Nästan all politik definierades utifrån vad den borgerliga regeringen gjorde. De rödgröna var hela tiden tvåa på bollen. Man beskrev inte sina egna visioner (frågan är om det rödgröna samarbetet någonsin hann så långt att de utstakade några gemensamma framtidsvisioner), utan följde i kölvattnet av Alliansens.

Ett exempel: Regeringen införde jobbskatteavdrag i flera steg. Dynamiken mellan att arbeta och inte göra det skulle i sig driva på för fler arbetstillfällen, var regeringens idé. Socialdemokraterna tyckte att jobbskatteavdraget var fel. Men man beskrev inte tillräckligt tydligt för väljarna varför det var fel, åtminstone inte under valrörelsen. Tvärtom sa man att man skulle behålla det, och införa samma avdrag även för pensionärerna(!). På så vis svek man två ideologier - både sin egen om en stark skattefinansierad välfärd, och de borgerligas vars reform man hade tänkt behålla men utan den dynamik som var själva idén med den.

Med en proaktiv politik hade man talat om vilket skattesystem man tänkt sig ersätta regeringens  med, och med vilka idéer den egna politiken skulle skapa arbetstillfällen i stället. Nu reagerade man bara på vad regeringen gjorde, och väljarna tyckte då inte att det verkade vara någon större skillnad. Varför ska man rösta på socialdemokraterna om de tänker behålla en borgerlig politik? Bättre då att rösta på originalet.

Som sagt, man hade nog räknat med lojalitet från den stora väljarskaran som "egentligen" är socialdemokrater. Men som inte är så stor längre. Och inte så lojal.

Nu har en kriskommission tillsatts, att göra det arbete som egentligen borde ha påbörjats åtminstone direkt efter extrakongressen 2007. Kriskommissionen måste få fria tyglar att komma till vilken slutsats som helst, när det gäller utvärdering av valrörelsen, det rödgröna samarbetet, partiorganisationen, det politiska arbetet - och partiledningen. Det är av den anledningen som man nu flaggar för att det kommer att kallas till extrakongress. Utan extrakongress hade kommissionens slutrapport bara kunnat behandlas av partiets förtroenderåd, men det har inte möjlighet att göra förändringar i partiledningen. Det kan bara göras av en kongress. Nästa ordinarie kongress är 2013, det är alldeles för sent.

Utan att föregripa kriskommissionens arbete tror jag ändå inte att Mona Sahlin kommer att vare sig avsättas eller avgå, åtminstone inte som en direkt följd av valresultatet eller taktiken inför valet. Det är inte anledningen till extrakongressen. Extrakongressen behövs främst för att göra ett avstamp inför det fortsatta arbetet efter kommissionens resultat, vad det nu blir. Det ska bli spännande att se.

Tomma tunnor bullrar mest

Publicerad 2010-09-20 21:46:16 i Samhälle

Sverigedemokraterna finns nu preliminärt representerade i 245 kommuners fullmäktigeförsamlingar. På en del håll i landet har man ändå viss förtröstan, och resonerar så här: Ge dem fyra år, så kommer väljarna att rösta bort dem nästa gång när de ser att de inte åstadkommer något. En slags politisk kaosteori, om man vill.

Här i Blekinge och Skåne har vi erfarenhet av SD sedan ett par mandatperioder tillbaka. I övriga delar av landet har de fått sitt genombrott först i år. Exemplen från Blekinge och Skåne borde kunna ge en fingervisning om hur det kan komma att se ut framöver även i andra kommuner. Av årets valresultat här i Ronneby att döma fungerar inte kaosteorin. I 2006 års val tog tre Sverigedemokrater plats i kommunfullmäktige. Av dessa har en hörts, en har inte hörts alls och en har hoppat av under mandatperioden. De tre ledamöterna har offentligen förolämpat varandra, polisanmält varandra respektive anmält varandra till socialnämnden för bidragsfusk.

I fullmäktige har de inte gjort något intryck. En har som sagt hoppat av partiet och är politisk vilde.

Enligt kaosteorin borde ett sådant händelseförlopp vaccinera Ronneby mot inval av Sverigedemokrater för lång tid framöver. Inte då. Vid gårdagens val fick de nästan fördubblat röstetal; fem SD-ledamöter tar plats i det nya kommunfullmäktige.

Läs det igen: Fem SD-ledamöter.

Är 9,8 procent av Ronnebyborna verkligen så nöjda med det arbete som uträttats av de tre SD-ledamöterna som valdes in 2006? Alldeles bortsett från vad Sverigedemokraterna är för typ av parti - vet deras väljare verkligen vad de röstar på?

Man kan bara konstatera att Sverigedemokraternas väljare verkar vara av en annan sort. Missnöjet är överordnat resultaten. Då gör det inget om man röstar in en del tomma tunnor. För det är trots allt de som bullrar mest.

Nytt läge

Publicerad 2010-09-20 11:06:56 i Samhälle

Nytt läge, som det brukar stå i fastighetsmäklarnas annonser. Våra hyreshus står kvar där de står. Men för många av hyresgästerna kan det bli nytt läge efter gårdagens val.

Ett läge där allt fler hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, åtminstone i de områden där det är som mest attraktivt att bo. Följden kan bli ökad segregering, i första hand av ekonomisk natur: De som har råd bor centralt, ju fattigare man är desto mer perifert får man bo.

Efter valet är det parlamentariska läget lite oklart just nu. Men troligen kommer de fyra borgerliga allianspartierna att regera vidare på något sätt. Centern och Kristdemokraterna är försvagade och kan komma att få färre ministerposter. Redan nu spekulerar Expressen i att finansmarknadsminister Mats Odell, med ansvar för bostadsfrågorna, får gå. Dels är han 63 år, dels kan det tänkas att departementschef Anders Borg vill ha en partivän som co-driver på finansdepartementet.

Hur kommer det i så fall att påverka bostadspolitiken? Troligen inte mycket. Den utlagda vägen ligger fast. Man kommer att fortsätta enligt bland annat det förslag som trepartssamarbetet mellan Hyresgästföreningen, Sabo och Fastighetsägarna lagt fram när det gäller allmännyttans ställning. Det är redan beslutat och regeringen vill inte riva upp det. Utförsäljningen av allmännyttan kommer att fortsätta i kommunerna. Det kommer att vara lika enkelt som förut att ombilda till bostadsrätt, dessutom kommer troligen byggandet av ägarlägenheter att ta fart nu när marknaden kan se att alliansen fått fyra fortsatta år. Det kommer att bli enklare regler för att hyra ut i andra hand, vilket öppnar upp för en mängd oerfarna mikrovärdar.

Som Barbro Engman skriver idag, risken är att allt detta tillsammans leder samhället mot en ännu större tudelning.

Mitt valtal om jag hade hållit något

Publicerad 2010-09-18 19:36:29 i Samhälle

Vad handlar valet om i morgon?

Det handlar om ett samhälle som hänger ihop. Det handlar om trygghet, om man vill. Att nå fram till en vision om ett tryggt samhälle.

Det finns några som tror att trygghet enkelt kan nås genom exkludering. Lika barn leka bäst, liksom. Hon får inte vara med i våran syförening mer, det är lugnast så, hon är inte likadan som vi andra. Bäst att bara ”vi som är som vi” bor tillsammans, i det här huset, i det här bostadsområdet, i det här landet.

Jag tror inte så. Framför allt tycker jag inte så. Jag tycker att samhället har en skyldighet att finnas till för alla. Vi är alla varandras medmänniskor, även om några av oss råkat ut för sjukdom eller olyckor, eller haft föräldrar som inte orkat ta hand om oss, eller tvingats fly från odrägliga levnadsförhållanden i det land vi fötts i.

En del av oss har det lätt för oss, andra har det svårt. Samhället är inte bara skyldigt att vara till för alla av oss, det blir också tryggast om alla får plats. Om alla blir sedda. Jag har aldrig trott på ”själv är bäste dräng” eller, som det började heta på 1980-talet, ”sköt dig själv och skit i andra”. Jag tror på ett samhälle där alla delar hänger ihop.

Vi har en allmän sjukvård. Vi har offentligt drivna skolor, förskolor, fritidshem, äldreboenden och vårdhem. Nu finns det de som vill privatisera det här. Man tror att det blir bättre om det konkurrensutsätts. Men varför skulle det bli det? Kanske kan en enstaka privat skola vara bättre än en offentlig – åtminstone för dem som går där. Men är det bättre för samhället?

Genom politiken, vårt sätt att fatta gemensamma beslut, har vi möjlighet att påverka samhället. Hur vi vill att samhället ska vara. Med en av ideologiska skäl förminskad offentlig sektor får vi mindre möjlighet att påverka hur vi vill att samhället ska hänga ihop. Vi kan göra privata val för att förbättra för oss själva, men det blir då på bekostnad av någon annan. Starkast armbågar vinner, men samhället i stort förlorar.

Om jag sätter mina barn i en privat skola för att den är bättre än den offentliga – vilka tycker jag i så fall ska gå i den offentliga? Hurdana tycker jag att de barnen ska bli? Varför ska inte de också få ha det bäst? Genom politiken kan vi göra den offentliga skolan precis så bra som vi vill ha den, i stället för att fly ifrån den. Uppdelade skolsystem skapar klyftor i samhället.

Uppdelade bostadsområden skapar klyftor i samhället. Där rika bor för sig och fattiga för sig. En sådan uppdelning är vad vi riskerar att få när hyresrätter i allt högre takt ombildas till bostadsrätter. Det är vad som sker just nu, genom ett politiskt beslut och genom ekonomiska förutsättningar som i sin tur beror på ännu fler politiska beslut.

Den regering som nu suttit i fyra år har konsekvent ökat klyftorna i samhället. En allt mindre del ska bekostas gemensamt, en allt större del privat. De som har det lätt för sig får det bättre, med jobbskatteavdrag och andra sänkta skatter. De som har det svårt får det sämre. Så skapar man inte ett samhället som hänger ihop. Tvärtom, så skapar man ett samhälle där de som har det lätt för sig i allt högre grad börjar ifrågasätta varför de ska behöva bidra till det allmänna, de betalar ju ändå redan till sig själva.

Allt hänger ihop. Allt måste hänga ihop. Fungerande sjukförsäkringar, villkor om man blir arbetslös, sociala skyddssystem för de som hamnar utanför, missbruksvård och kriminalvård, mottagande av flyktingar från andra länder, allt är kuggar som sitter ihop i samhällsmaskineriet.

Om man planlöst, eller av ideoogiska skäl, rycker loss delar i samhällsmaskineriet, brister det. Framför allt om man gör det trots att all samlad erfarenhet talar emot. Försäkringskassan kritiserade skarpt det nya sjukförsäkringssystemet i sitt remissvar. Lärarförbundet emotsätter sig skolministerns egenpåhittade teorier om bland annat disciplin i skolan. Flera bedömare varnade för att en privatisering av bilprovningen leder till höjda priser och att regeringens underlag var bristfälligt.

Jag tror att ett samhälle där alla känner sig inkluderade är det allra bästa, ur ett ekonomiskt perspektiv, ur ett medmänskligt perspektiv och ur ett trygghetsperspektiv. Därför är morgondagens val ett ödesval. Jag tror på ett samhälle med gemensamt ansvar och sammanhållning. Vad ska man kalla det? Jag kallar det solidaritet.

Intolerant mot de intoleranta

Publicerad 2010-09-16 21:32:37 i Samhälle

Jag är stolt över Sverige, och för en gångs skull ska jag citera Fredrik Reinfeldt: Den som tycker om Sverige, röstar inte på Sverigedemokraterna.

Så hade jag inte kunnat skriva i min blogg om jag hade haft något uppdrag på SVT nu under valrörelsen och ville behålla det. Mikael Tornving blev avstängd från humorprogrammet Elfte timmen för att han uppträtt i en video mot främlingsfientliga partier.

Jag kan visserligen förstå hur Eva Landahl resonerar. Det är en skillnad på att verka mot främlingsfientlighet och rasism å ena sidan, och att ta ställning mot ett visst politiskt parti å den andra. Men, samtidigt... Det har alltid varit riktigt och helt okontroversiellt att vara emot främlingsfientlighet. Det står till och med i SVT:s riktlinjer att programledare och reportrar måste ta ställning för de demokratiska värdena och emot rasism. Nu finns det ett politiskt parti, med chans att träda in i riksdagen, som är främlingsfientligt. Då måste SVT plötsligt stänga av den som är emot.

Men Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. "Vi är ett demokratiskt parti", säger de själva om man frågar dem. Fast det beror på vad man avser. SD är ett parti som ställer upp i demokratiska val, de förespråkar därvidlag inte revolution eller maktövertagande med våld. De följer de demokratiska spelreglerna. På så sätt är det demokratiskt. Men i demokratin ingår också tron på alla människors lika värde. Där brister det.

Som demokrat tror man på alla människors lika värde och man ger varje människa en chans utifrån sina egna meriter, inte utifrån grupptillhörighet. Sverigedemokraterna är ett parti som vill särbehandla människor utifrån ursprung. Själva har de sitt ursprung i rasistiska rörelser som Bevara Sverige Svenskt, även om de ett tag försökte dölja det. Sedan Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet förra hösten, är det uppenbart att det inte är invandringspolitiken de kritiserar, utan invandrarna. Framför allt de som är muslimer. Deras famösa reklamfilm som stoppades av TV4 visade det igen, om någon skulle ha glömt. De är islamofober. De är rasister. Inte demokrater.

På mellanstadiet hade jag en klok klassföreståndare som hette Hans Boris Skarp. Han sa något som vi barn nog inte förstod då, men det måste ha varit sättet han sa det på som gjorde att det ändå etsade sig fast tills vi blev gamla nog att riktigt begripa innebörden. Han brukade säga "jag är bara intolerant mot de intoleranta". Vi får inte relativisera rasismen bara för att den ingår i ideologin för ett politiskt parti. Vi måste fortsätta vara intoleranta mot de intoleranta.

Sociala webben är torget i kubik

Publicerad 2010-09-14 21:34:58 i Samhälle

I antikens grekiska stadsstater träffades man på torget och utövade demokrati. Precis som nu, när valstugorna står uppsatta på torgen några veckor vart fjärde år.

Häromdagen dundrade DN ut att de sociala medierna är en flopp i valrörelsen. Den slutsatsen har dragits lite hastigt, milt sagt. Resonemanget gick ut på att bloggar och Twitter bara når de redan frälsta, de som är specialintresserade av politik. Men samma kritik kan i så fall också riktas mot valstugorna, det är bara de intresserade som stannar till och pratar med valarbetarna. Resten slänger den utdelade foldern i närmsta papperskorg.

Om man tycker att sociala medier floppat därför att ingen vänsterpartist blir moderat av att läsa en moderat blogg, eller tvärtom, då är man ute och cyklar. Kanske har man bara sett dåliga exempel på hur politiker använder sin blogg eller mikroblogg som monologmegafon, som det också gavs exempel på i DN.

Jag stod faktiskt själv på torget i lördags, men inte som partiarbetare (eftersom jag inte är medlem i något politiskt parti). Jag stod och representerade Hyresgästföreningen - partipolitiskt neutrala för att kunna verka för alla hyresgästers bästa och påverka alla partier att göra det bättre för hyresrätten. Vi har stått där några lördagar nu under valrörelsen, mitt bland valstugorna. Det är roligt att prata med folk och ge dem uppslag till vad de ska gå och fråga partierna om när det handlar om bostadspolitik. Givetvis pratar jag direkt med politikerna också, med varierande resultat. Alla är inte pålästa på just bostadsfrågor, om man säger så.

Men reflektionen är - oavsett om man står i en valstuga för ett parti eller under ett tält för Hyresgästföreningen - att samtalet på torget kan röra precis vad som helst. Människor kommer och pratar socialpolitik, VA-frågor, öppettider, centrumutveckling, senaste Idolavsnittet, skvaller, kläder och väder. Vad som helst, stort och smått. Ibland berör det politiska frågor, minst lika ofta gör det inte det. Samtalet får min personliga prägel, samtalspartnerns personliga prägel.

Så bedrivs samtalen på Twitter också. De bästa twittrarna, politiker eller andra, är de som dels vågar vara personliga och skriva intressant om vardagligheter, dels gå i svaromål och involvera sig i diskussionerna som kan uppstå när något ändå bränner till. En politiker som bara skriver sina kampanjtexter på 140 tecken förlorar snabbt sina följare. Den politikern kan lika gärna försöka ställa sig på torget och läsa högt ur valmanifestet, ingen lyssnar. Samtal föder samtal, man måste prata med människor, inte till. På torget och på Twitter.

Med den sociala webben har vi fått helt nya möjligheter att driva torgsamtalet vidare i stor skala. Under de fyra timmarna på torget i lördags samtalade jag kanske med 20-25 personer. För det mesta bara en åt gången. Vi pratade om allt möjligt, återkom till bostadspolitiken ibland, i varierande grad. På Twitter kan jag föra samtal med många på en gång, avstånd spelar ingen roll, social ställning spelar ingen roll, inte ens politisk grundåskådning spelar någon roll. Det vi säger kan spridas vidare ("retweetas") till tusentals andra, vi kan direkt länka till blogginlägg och nyhetsartiklar. Samtalen kan vara berikande, precis som torgsamtalen, men mer i koncentrat så att säga.

Det är så politikerna måste betrakta de sociala medierna. Ta chansen att prata, verkligen samtala, med andra. Det finns politiker som kan det, som inte bara står och läser direkt ur manifesten. Gudrun Schyman, Fredrick Federley och Göran Hägglund brukar framhållas som exempel på bra twittrare. Det finns bra exempel bland mer lokala partiföreträdare också, som Anna Kettner och Yvonne Ruwaida.

Torg heter square på engelska. Kvadrat alltså. Jag skulle vilja påstå att den sociala webben är torget i kubik.

Vilket parti tar vårt parti?

Publicerad 2010-09-12 16:00:40 i Samhälle

Dags för en gästbloggare, så här en vecka före valet! För en dag upplåter jag bloggen åt Hyresgästföreningen i Ronneby genom föreningens ordförande Ingvar Harrsjö. Han skriver så här:

Hyreslägenheter är navet på den rörliga arbetsmarknaden. Arbetslösa, framför allt ungdomar, anvisas arbete på annan ort, men har svårt att hitta ett boende. Idag saknar 216 000 unga i hela Sverige en egen bostad.

Dessutom är det allt fler äldre som vill sälja sina villor och flytta till tillgänglighetsanpassade hyreslägenheter i stället för att binda sina pengar i dyra bostadsrätter.

På många håll måste alltså hyreslägenheter byggas. Men dessutom måste de äldre husen byggas om för att öka tillgängligheten med ökad standard. Ett stöd för installation av hissar är nödvändigt!

Idag missgynnas hyresrätten skattemässigt. Därför är det 2 000 kronor dyrare i månaden att bo i hyresrätt jämfört med bostadsrätt eller villa. Detta gäller såväl nya som begagnade hyresrätter.

Problemet är också byggsektorns prisökningar. Den svenska byggmaterialindustrin ökar sina priser mera jämfört med övriga EU-länder.

Av rättviseskäl, och för att normalinkomsttagare ska kunna bo i nya och renoverade lägenheter, behövs följande:

1. En låg moms läggs på bostadshyror så att ingående moms kan dras av.
2. Fastighetsskatten på hyresrätter avskaffas – fastighetsägare betalar redan vinstskatt
3. Inför skattefria underhållsfonder – sparande till framtida underhåll beskattas i dag med 26,3 procent. Beskatta istället då underhållet utförs.

Dessa förändringar tar tid. Akut måste därför ROT-stöd ges till hyresrätter plus att någon form av stöd måste införas för nyproduktion av hyresrätter.

Vilket parti tar vårt parti?

Hyresgästföreningen
Ronneby

Nya löften i elfte timmen

Publicerad 2010-09-07 00:28:03 i Samhälle

SVT har ikväll sjösatt sitt nya satirprogram "Elfte timmen". Jag ska avhålla mig från att recensera i just den här bloggartikeln, kanske kommer det ett utlåtande efter att jag sett några fler avsnitt.

Men programmets titel är välfunnen. I just valrörelsens elfte timme ser vi en tilltagande flod av löften från de två politiska blocken. Visst är det konstigt? Som om partierna, eller deras PR-strateger, tror att väljarna måste köpas med rena privatekonomiska plånboksfrågor som kommer att ge utslag inom det närmaste budgetåret.

De som konstruerat de stora tidningarnas och SVT:s olika partitester på nätet verkar även de tro att politiken kan reduceras till enkla frågor. De har valt ut ett antal frågor (en del rena "snackisar" som knappast är avgörande för någons partival men som råkat segla upp i debatten just i år) och matchar på så vis ihop den testande med "rätt" parti.

Men valet är inte en folkomröstning om 50 enskilda frågor. Att regera handlar om så mycket mer än att uppfylla ett antal vallöften. Det handlar till stor del också om att kunna reagera utifrån oväntade händelser under de kommande fyra åren, och därvid handla på ett sätt som i många fall kommer att få konsekvenser under åtskilligt längre tid framöver. För väljaren gäller det att på bästa sätt försäkra sig om att sådana beslut kommer att fattas på det sätt som man själv kommer att önska. Då räcker det inte med att se vilket parti som lovat flest hundralappar i plånboken.

Faktum är att de flesta väljare också röstar ideologiskt, åtminstone är det vad de själva säger. Partierna borde därför ha mycket att vinna på att mer beskriva de ideologiska skillnaderna emellan sig. De måste beskriva sin vision om samhället. Annars får man lätt intrycket att det bara finns en enda vision, och att partierna (eller blocken) tävlar om att vara bäst på att uppfylla den.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela