gemene man

Torpardottern Hilda Andersson hade redan en son när hon 1920 fick en dotter tillsammans med sin fästman Fridolf Svensson som var född i Kyrkhult. Det blev dock aldrig så att Hilda och Fridolf gifte sig med varandra. Fridolf flyttade till Västerbotten och dottern Inga Lisa växte upp med Hilda i Skyttatorp utanför Lönsboda. En vecka innan sin 22-årsdag gifte sig Inga Lisa med lantbrukaren Harry Håkansson i Östra Flyboda.

Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.

Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.

Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"

I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.

För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"

Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.

I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)

På min andra blogg, den om min revyrelaterade verksamhet, berättar jag nu om mitt senaste lilla projekt. Och gör ett avslöjande om ljuva drömmar. Se här: http://blogg.gemeneman.se/#post69

I dag var det midfastosöndagen. Fjärde söndagen i fastan, laetare, som den heter på latin. Hur kommer det sig nu att jag, av alla människor, vet det? Jo, jag var i kyrkan. Därtill lockad av mina teatervänner som var involverade i kvällens temagudstjänst.

Svenska kyrkan i Ronneby har nämligen temagudstjänster i fastetiden. I kväll var det Teater Attentat som gav enaktaren Den nya världsordningen av Harold Pinter i Heliga Kors kyrka. Teater Attentat är en fri teateraktör som bildades i Lund 2005. Henrik Grimbäck regisserade pjäsen, Lotta Jansson och Jon Dahlström spelade de två talrollerna. En inte oväsentlig roll, ehuru stum, spelades av Timmie Hansson.

Kyrkvärden, som trots allt kände igen mig, välkomnade mig med ett "det var inte i går du var här!". Nej, det hade hon ju rätt i. Efter hand kom det in fler och fler bekanta från teatern, uppskattningsvis var hälften av kvällens kyrkobesökare av samma ovana kategori som jag själv. Spelet tog sin början i bänkarna, där skådespelarna satt utplacerade. Ganska snart förflyttade de sig ut i gången allt medan pjäsen förlöpte.

Pinter, som avled 2008, brukar betraktas som en absurdistisk pjäsförfattare i Samuel Becketts efterföljd. Teater Attentat har tagit fasta på det och spelar samma pjästext fem gånger i sammanhängande följd, för att riktigt accentuera det Pinterska. Två utmärkande drag redan hos "original-Pinter" är hans upprepningar och hans spel med pauser. När skådespelarna nu först spelade pjäsen rakt av, därefter en gång då de enbart läste scenanvisningar som om de själva betraktade spelet utifrån, en tredje gång med ombytta roller, en fjärde gång baklänges(!) och en femte gång med varannan mening oavsett replik, fick upprepningarna effekten att det absurda både förstärktes och nästan började kännas naturligt på samma gång.

Skådespelarna gjorde starka prestationer. (Inte heller här ska Timmies stumma roll förglömmas, han fick till och med ge prov på illusionistförmåga när han plötsligt försvann från buren där han stått fången med munkavle och påse över huvudet.) Det är förstås tekniskt sett prövande att lära in en roll både fram- och baklänges, och hålla reda på var man är. I ena fallet ska ett stick leda till en replik, i nästa fall några minuter senare till en annan. De olika turerna hade också olika temperament, ena gången avmätt intensivt, en annan gång mer upphetsat.

Pjäsen i sig öppnar för olika tolkningar. Varför är den tredje personen tillfångatagen av de andra två? Vad syftar de på när de säger att de ska göra något med honom? Och när de säger att de "har också hans fru"? Finns egentligen de där "handlingarna" som de nämner? Dessutom används som tillmälen en del svordomar och könsord i pjäsen.

I "baklängesturen" fick orden plötsligt en helt ny innebörd, det blev snarare en fråga om semantik där man tidigare mest undrat över personernas relationer. Pjäsen avslutades med orgelmusik av Staffan Sundås. Därefter vidtog en diskussionsstund under ledning av församlingens Laurie Lofsvold. Det visade sig att pjäsen också kan tolkas i en teologisk kontext: Den utsatte mannen i mitten kanske känner till sitt öde - slutrepliken "Jag tänker skaka hand med dig. Och det kommer han också att göra - om cirka 25 minuter" kan tydas som att det råder, eller kommer att råda, något slags samförstånd mellan de tre personerna. Därmed kan han kanske egentligen ses som en frälsare, en Jesusgestalt.

Man kan också tolka det utifrån det sammanhang då Pinter skrev pjäsen från början, 1991 mitt under brinnande Kuwaitkrig. Harold Pinter själv var en känd kritiker av USA:s och Storbritanniens krig i Persiska viken, liksom kriget i Afghanistan mot slutet av hans liv. Är de två personerna krigsförbrytare? Eller? Vem är ond, vem är god? Är de två inte höjden av ömklighet, ynklighet, gemenhet? Vad vet vi om vad den fångne har gjort? Som sades i diskussionsstunden, även vi fredliga svenskar kan betraktas som yttre hot när vi sänder våra soldater och plan till konflikthärdar i världen.

I Pinters texter finns det, som regissören Henrik påpekade, alltid något utanför scenen, en yttre omständighet som betraktaren aldrig får veta något om men alltid anar. Något som påverkar personerna i pjäsen. Jag nämnde likheten med ett klipp som visats mycket på Internet de senaste dagarna: Den mobbade pojken som ger tillbaka på sin plågoande. Vet vi alla omständigheterna där? Det framförs ju också att den som mobbade egentligen också var mobbad. Nu hatas han av en hel värld, för att han gav sig på en som fanns ännu längre ner i hackordningen och som för en gångs skull gav tillbaka. Och den mobbade pojken blir hjälte för att han slog. Det finns, som i Pinters pjäser, något utanför som vi inte vet allt om. Det gäller på skolgården såväl som i världspolitiken.

Slutligen nämndes litegrann om huruvida så pass fula ord, och en pjäs med så svart (och ouppklarat) innehåll, ska spelas i Svenska kyrkan. Någon av de närvarande i diskussionen tyckte från början att pjäsen var alltför långt från det kristna budskapet för att passa in i kyrkorummet. Särskilt det faktum att den inte slutar lyckligt och i ljus gör att den inte skulle vara lämplig. Men tillsammans med orgelmusiken och den efterföljande diskussionen, där det visade sig att pjäsen kan ges såväl teologiska som humanistiska tolkningar, bildade midfastosöndagens tema en helhet där Teater Attentat mycket väl passade in.

Kyrkorummet i sig blev mer än en fond, det blev en aktör som möjliggjorde tolkningar som annars inte skulle ha varit uppenbara. Kvällen avslutades med fika i prästgården, där diskussionerna också fortsatte kring borden.