gemene man

Det är jag som är gemene man

Många människor gör saker tillsammans

Publicerad 2012-02-13 14:56:13 i Samhälle

Det sägs att folkrörelserna är på utdöende. Tidsandan är nu en gång för alla sådan att människor bara vill ha individuella svar på alla områden i samhället, då passar det inte in att söka kollektivistiska lösningar. Möjligen, tror några, kommer pendeln att slå tillbaka någon gång, men det dröjer åtskilliga decennier. Till dess måste vi alla inse att vi inte i första hand är medborgare i ett samhälle, utan kunder på en marknad.

Men jag tror inte alls på den bilden. Det finns minst lika många tecken som pekar i den andra riktningen. Mer och mer märks det hur människor blir imponerade av att många gör saker tillsammans. Se bara på fenomenet med flash mobs. Helt plötsligt börjar till exempel ett fyrtiotal shoppingflanörer sjunga musikal och dansa i ett köpcenter. De har förstås planerat det noga, övat in sång och dans, spelat in bakgrundsmusik som de kan spela upp, riggat kompisar med kameror, spritt ut sig strategiskt över hela köpcentrat så att de kan smälta in bland de vanliga besökarna, och så sätter de igång på en given signal. Först en, sedan en till, sedan flera. Efter några minuter är allt över och de beblandar sig med de förstummade shopparna lika snabbt som de dök upp.

Eller så drar en Facebookgrupp ihop trehundra personer att heja på ett slumpmässigt utvalt knattelag i fotboll. De tioåriga pojkarna i laget blir troligen förvånade, i vanliga fall brukar en handfull föräldrar vara det enda stödet vid sidan av planen.

Sådana här flash mobs som dokumenteras och läggs ut på Youtube får massor med visningar och imponerar med rätta. Framför allt visar företeelsen att det finns något lockande i kraften att vara många. Den lockelsen och förmågan att imponera kan vi i folkrörelserna, som i mitt fall Hyresgästföreningen, ta vara på. Vi behöver inte nödvändigtvis göra flash mobs av allting, men vi kan låta oss inspireras att hitta nya uttrycksformer som använder det faktum att mass-aktioner fortfarande är hett och tilldragande.

"Varför kommer di inte när jag ringer för", frågade Ringaren i Hasse Alfredsons klassiska monolog. Det sitter det många föreningsstyrelser och undrar också. Här ordnar vi så fina dragspelsaftnar och handarbetseftermiddagar, varför är då ungdomarna så otacksamma att de inte kommer dit? Varför vill inga under 40 sätta sig i vår styrelse? Vi som har bakat så fina kakor...

Föreningslivet är inte dött. Inte folkrörelserna heller. Men det ser annorlunda ut. Det kanske till och med är så att alla gamla föreningsrävar inte riktigt känner igen det längre. De känner inte igen en folkrörelse när de ser den, och då tror de inte att den finns. Risken är att de fastnat i att bara förvalta sig själva. En rörelse rör sig. Annars är den ingen rörelse. En folkrörelse kan aldrig bli stillastående. Den måste möta människorna där människorna är.

Är man bara tillräckligt många kan man fortfarande uträtta stordåd. Knepet är bara att bli många. Där kan behövas andra metoder nu jämfört med förr. Tips till er föreningsaktiva som klagar på ungdomen, eller vilka ni nu klagar på, och tror att folkrörelserna dör ut: Tänk efter - hur kan vi locka alla som imponeras av kraften i till exempel flash mobs? Vad har vi att erbjuda? Alla människor är engagerade för något. Det går inte att skapa engagemang, det går bara att hitta det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela