gemene man

Det är jag som är gemene man

Attentat i kyrkan

Publicerad 2011-04-03 21:05:17 i Från scen och cabaret

I dag var det midfastosöndagen. Fjärde söndagen i fastan, laetare, som den heter på latin. Hur kommer det sig nu att jag, av alla människor, vet det? Jo, jag var i kyrkan. Därtill lockad av mina teatervänner som var involverade i kvällens temagudstjänst.

Svenska kyrkan i Ronneby har nämligen temagudstjänster i fastetiden. I kväll var det Teater Attentat som gav enaktaren Den nya världsordningen av Harold Pinter i Heliga Kors kyrka. Teater Attentat är en fri teateraktör som bildades i Lund 2005. Henrik Grimbäck regisserade pjäsen, Lotta Jansson och Jon Dahlström spelade de två talrollerna. En inte oväsentlig roll, ehuru stum, spelades av Timmie Hansson.

Kyrkvärden, som trots allt kände igen mig, välkomnade mig med ett "det var inte i går du var här!". Nej, det hade hon ju rätt i. Efter hand kom det in fler och fler bekanta från teatern, uppskattningsvis var hälften av kvällens kyrkobesökare av samma ovana kategori som jag själv. Spelet tog sin början i bänkarna, där skådespelarna satt utplacerade. Ganska snart förflyttade de sig ut i gången allt medan pjäsen förlöpte.

Pinter, som avled 2008, brukar betraktas som en absurdistisk pjäsförfattare i Samuel Becketts efterföljd. Teater Attentat har tagit fasta på det och spelar samma pjästext fem gånger i sammanhängande följd, för att riktigt accentuera det Pinterska. Två utmärkande drag redan hos "original-Pinter" är hans upprepningar och hans spel med pauser. När skådespelarna nu först spelade pjäsen rakt av, därefter en gång då de enbart läste scenanvisningar som om de själva betraktade spelet utifrån, en tredje gång med ombytta roller, en fjärde gång baklänges(!) och en femte gång med varannan mening oavsett replik, fick upprepningarna effekten att det absurda både förstärktes och nästan började kännas naturligt på samma gång.

Skådespelarna gjorde starka prestationer. (Inte heller här ska Timmies stumma roll förglömmas, han fick till och med ge prov på illusionistförmåga när han plötsligt försvann från buren där han stått fången med munkavle och påse över huvudet.) Det är förstås tekniskt sett prövande att lära in en roll både fram- och baklänges, och hålla reda på var man är. I ena fallet ska ett stick leda till en replik, i nästa fall några minuter senare till en annan. De olika turerna hade också olika temperament, ena gången avmätt intensivt, en annan gång mer upphetsat.

Pjäsen i sig öppnar för olika tolkningar. Varför är den tredje personen tillfångatagen av de andra två? Vad syftar de på när de säger att de ska göra något med honom? Och när de säger att de "har också hans fru"? Finns egentligen de där "handlingarna" som de nämner? Dessutom används som tillmälen en del svordomar och könsord i pjäsen.

I "baklängesturen" fick orden plötsligt en helt ny innebörd, det blev snarare en fråga om semantik där man tidigare mest undrat över personernas relationer. Pjäsen avslutades med orgelmusik av Staffan Sundås. Därefter vidtog en diskussionsstund under ledning av församlingens Laurie Lofsvold. Det visade sig att pjäsen också kan tolkas i en teologisk kontext: Den utsatte mannen i mitten kanske känner till sitt öde - slutrepliken "Jag tänker skaka hand med dig. Och det kommer han också att göra - om cirka 25 minuter" kan tydas som att det råder, eller kommer att råda, något slags samförstånd mellan de tre personerna. Därmed kan han kanske egentligen ses som en frälsare, en Jesusgestalt.

Man kan också tolka det utifrån det sammanhang då Pinter skrev pjäsen från början, 1991 mitt under brinnande Kuwaitkrig. Harold Pinter själv var en känd kritiker av USA:s och Storbritanniens krig i Persiska viken, liksom kriget i Afghanistan mot slutet av hans liv. Är de två personerna krigsförbrytare? Eller? Vem är ond, vem är god? Är de två inte höjden av ömklighet, ynklighet, gemenhet? Vad vet vi om vad den fångne har gjort? Som sades i diskussionsstunden, även vi fredliga svenskar kan betraktas som yttre hot när vi sänder våra soldater och plan till konflikthärdar i världen.

I Pinters texter finns det, som regissören Henrik påpekade, alltid något utanför scenen, en yttre omständighet som betraktaren aldrig får veta något om men alltid anar. Något som påverkar personerna i pjäsen. Jag nämnde likheten med ett klipp som visats mycket på Internet de senaste dagarna: Den mobbade pojken som ger tillbaka på sin plågoande. Vet vi alla omständigheterna där? Det framförs ju också att den som mobbade egentligen också var mobbad. Nu hatas han av en hel värld, för att han gav sig på en som fanns ännu längre ner i hackordningen och som för en gångs skull gav tillbaka. Och den mobbade pojken blir hjälte för att han slog. Det finns, som i Pinters pjäser, något utanför som vi inte vet allt om. Det gäller på skolgården såväl som i världspolitiken.

Slutligen nämndes litegrann om huruvida så pass fula ord, och en pjäs med så svart (och ouppklarat) innehåll, ska spelas i Svenska kyrkan. Någon av de närvarande i diskussionen tyckte från början att pjäsen var alltför långt från det kristna budskapet för att passa in i kyrkorummet. Särskilt det faktum att den inte slutar lyckligt och i ljus gör att den inte skulle vara lämplig. Men tillsammans med orgelmusiken och den efterföljande diskussionen, där det visade sig att pjäsen kan ges såväl teologiska som humanistiska tolkningar, bildade midfastosöndagens tema en helhet där Teater Attentat mycket väl passade in.

Kyrkorummet i sig blev mer än en fond, det blev en aktör som möjliggjorde tolkningar som annars inte skulle ha varit uppenbara. Kvällen avslutades med fika i prästgården, där diskussionerna också fortsatte kring borden.

Gemene man hyllar herr Gemén

Publicerad 2010-10-02 01:29:56 i Från scen och cabaret

Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nej, han är död. Men Martin Ljung kommer alltid att leva.

Jag älskar historien om hur Martin Ljung och Povel Ramel träffades första gången. Povel var vid tillfället tjänsteman på Radiotjänst, och Martin hade hört av sig och bett att få komma och presentera sig. Kanske kunde han vara något för radion?

Egentligen, har Martin själv berättat senare, var det mer en intresseförklaring för Povels humor än en regelrätt jobbansökan. Men Martin gjorde en stilenlig entré på Povels tjänsterum. Han bockade omsorgsfullt av varje moment på en lång lista som han hade med sig: "Stigit in. Tagit av hatt, rock och galoscher. Lagt bort titlarna..." Här avbröt sig Martin och tittade upp på Povel för första gången. "Jo jag undrar, vi kan väl säga du till varandra?"

Detta var långt före Bror Rexed och du-reformen, att dua statliga tjänstemän var inte alls något särskilt vanligt förfarande. "Ja, jag menar bara nu, under besöket. Sedan kan vi ta tillbaka alltihop igen." Povel gick med på tilltaget, och sedan dess tog de aldrig tillbaka några titlar. För att göra en lång historia kort, Martin gick igenom hela sin repertoar av lustigheter, och avslutade med att härma en biograforgel. Det nappade Povel på. Så kom det sig att Martin Ljungs första radioframträdande blev att i Frukostklubben härma en orgel.

Sedan blev det mer med Povel. Radioserien Herr Hålms Öden och Angantyr. Första knäppuppen Akta huvet, där han för första gången gjorde monologen om Viking (han som var så svag att han inte orkade kasta bort tegelstenen). Långfilmer som I rök och dans och Ratataa. Djuprevyn 2 meter, där Martin drog det tyngsta lasset med nummer som till exempel Hamlet och Upptäcktsresanden. Knäppupperna II och III, och revyn Alla 4 (med Povel, Brita Borg och Gunwer Bergkvist) där han bland annat sjöng "Vi ska klara av'et". Och revymusicalen Funny Boy, där han spelade krumelurer som betjänten herr Gemén och dessutom försökte få prinsessan att skratta med hjälp av den klassiska sketchen om Fingal Olsson.

Fingal Olsson var förresten skriven av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Martin hade flera samarbeten med dem också, från sketchen "Guben i låddan" till revyerna Spader Madame och Glaset i örat. I den sistnämna var det Martins idé att ramhandlingen i första akten skulle utgöras av människor som stod i kö. Från Glaset i örat härrör sig också sketchen "Ansökan om att få finnas", där Martin ber om tillstånd att få finnas till. Motspelaren Tage Danielsson hörs bara som en röst från ovan. Martins anspråk blir lägre och lägre: "Jag skulle gärna vilja få finnas kvar till sekelskiftet. Min pappa var med om det förra sekelskiftet och han har berättat att det var så roligt, de hade pappershattar och trumpeter. Eller åtminstone till nyår, det vore trevligt. Huh? Kan jag få finnas till på lördag? För då är jag bortbjuden."

Martin Ljung hade en närmast inbyggd känsla för humor, vad som slår an. Många av dagens komiker och revyskådespelare skulle ha mycket att lära av hans förmåga att använda de små nyanserna.

"Att bli gammal är inte så farligt, det är man inte så länge", sa Martin Ljung. I torsdags gick han bort vid 93 års ålder.

Bredd i kulturlivet

Publicerad 2009-08-02 22:01:01 i Från scen och cabaret

AC/DC Jam på Trollslaget, Kvitterplatsen i Ronneby 1/8 2009

I går var jag och hjälpte till på Kvitterplatsen när event- och scenteknikföretaget Audiolux arrangerade en helkväll med underhållning av skilda slag. Kanske lite väl skilda slag...

Nåväl, ingen var tvingad att sitta kvar hela kvällen, om man bortser från oss som ställde upp i arrangörsgänget förstås. Kvällen började hur som helst med allsång under ledning av Olle Björngreen. Han fick fart på den publik som hade kommit redan klockan sju när det hela började. Alla (säger alla, åtminstone sa Olle det) fick någon gång sjunga i mikrofonen... Sedan blev det country med T. Marshall Kane och partycovers med C-G & Blåljus. De sistnämnda deltog tydligen i Talang 2009, om det var någon som såg det programmet.

Mitt jobb, tillsammans med två duktiga tjejer, var att hålla reda i entrén. Det hade inte sålts så många förköpsbiljetter, men vi räknade med att flera skulle köpa biljett i grinden. Vid det här laget, runt 21-snåret, hade vi nästan börjat misströsta. Men nu vällde publiken in, åtminstone jämförelsevis. Partycovers och, framför allt, kvällens avslutande akt med tributbandet AC/DC Jam, skulle visa sig vara aftonens publikdragare. Många kom spontant efter att de hört ljudet ner till restaurangen i Brunnsparken. Andra hade förstås ställt in sig på att skippa allsången och inte komma förrän AC/DC-epigonerna skulle börja spela.

De som kom upp från restaurangen behövde heller inte gå miste om något. Restaurangen var medarrangör och hade servering också på Kvitterplatsen. Publiksiffran rättade som sagt till sig framåt natten, och när AC/DC Jam började spela var stämningen redan på topp. Cirka 200 personer skrålade med i hårdrockshitsen. Jag förmodar åtminstone att det var hits, även om jag personligen inte kan skilja den ena hårdrockslåten från den andra. Framåt ett-tiden var det hela slut och publiken släntrade hemåt nerför backen från Kvitterplatsen.

En del av publiken byttes alltså successivt ut under kvällen, men några utnyttjade maximal valuta för pengarna och stannade hela kvällen. Från allsång med Olle Björngreen till hårdrock med AC/DC Jam - kom inte och säg att det inte finns bredd i Ronnebys kulturliv!

Melodins epok

Publicerad 2009-07-04 08:53:40 i Från scen och cabaret

Den här funderingen hör kanske egentligen hemma på min revyblogg, men eftersom a-kassereglerna gör att jag för närvarande har min enskilda firma vilande, tar jag det säkra före det osäkra och funderar här i stället.

Jag håller på att läsa Johanna Broman Åkessons doktorsavhandling "Med gårdagens dörr på glänt. Povel Ramel och melodins epok", som jag nu har införskaffat (finns hos t.ex. AdLibris). Då far tankarna iväg i många olika riktningar. Johanna är musikvetare, och hennes idéer kring melodins epok är ett sätt att försöka strukturera upp 1900-talets populärmusik. Kortfattat går det ut på det här: Melodins epok kännetecknas av att det är melodin i sig som allmänt betraktas som det konstnärliga verket. Typiska uttryck för detta är att de populära låtarna i stor utsträckning spreds genom notblad och sånghäften, och på så sätt kom att tolkas på många olika sätt. De stora schlagerkompositörerna, som Fred Winter, Jules Sylvain och Kai Gullmar, uppträdde aldrig själva och spelade aldrig in några skivor. Deras sånger spelades in av flera olika artister, ofta spelades samma låt in på skiva av flera sångare.

Efter melodins epok, vars slut inleddes ungefär med rockens genombrott  i skiftet 1950-1960-tal, är det i stället den enskilda inspelningen som man i allmänhet betraktar som verket. Senare inspelningar av samma låt kallas för covers, men man håller noga reda på vem som var "originalartisten". Det är artistens inspelning som får det kommersiella genomslaget. Låtskrivaren hamnar i skymundan, om det inte råkar sammanfalla med exekutören. Före melodins epok, fram till den kommersiella populärmusikens första genombrott i slutet av 1800-talet, traderades populärmusiken, till exempel folkmusiklåtar, från spelman till spelman.

Hur kommer då Povel Ramel in i bilden? Jo, först och främst, Povel var en musiker ut i fingerspetsarna. Men han var också en stor humorist. Han använde de olika musikstilar som fanns inom ramen för melodins epok, och behandlade dem på sitt sätt. Johanna tar upp många exempel på stilar som Povel använde. Wienervals och operett (till exempel "Svarta Malin"), marschmusik ("Sorglösa brunn"), music hall ("Quinnan med stora Q"), revykuplett ("Stiliga Niklasson"), brittisk folkton ("Rutigt och tutigt"), svensk folkvisa ("Turion, turion"), skillingtrycksvisor ("Karl Nilsson"), polka ("Titta det snöar"), hambo ("Sprutt sprudelia"), vals ("Nya skrytvalsen"), Bellmanvisor ("Torstigste bröder"), onestepschlager ("Valle"), valsschlager ("Rymdraketvalsen"), gospel ("Var är tvålen?"). För att bara nämna några.

I vissa fall var parodin, eller pastischen, travestin eller parafrasen, avsiktlig. I andra fall var den ett resultat av Povels egna musikinfluenser. Det blev ändå Povels egna omisskännliga musikstil av det.

Då är en fråga som väcks, när jag läser boken, om en Povel Ramel inte hade kunnat uppstå under något annat än melodins epok? Går det att göra som Povel gjorde i dag? Povel använde i och för sig också stilar från senare tid, som till exempel "Roxå ett sätt". Men hur skulle det i övrigt gå till i dag? Vi går tillbaka: I dag är det inspelningen som betraktas som verk, inte låten. Att över huvud taget använda en känd poplåt i en revy i dag (som många lokalrevyer gör), innebär mer eller mindre automatiskt att det betraktas som en parodi på originalartisten. Under melodins epok fanns inte den omedelbara kopplingen. Det var stilen som parodierades, inte någon speciell artist.

Povel använde sällan andras musik, om man bortser från spelningarna med Sven Olssons trio i olika sammanhang under 1970- och 80-talen. Han skrev sin egen musik. Dagens revyer lånar i stor utsträckning musik, alltmer från rock- och poperan, alltmer sällan från det som Johanna Broman Åkesson betecknar som melodins epok. Kanske borde revyerna satsa på att skriva mer egen musik? När det nu ändå inte går att koppla loss från jämförelsen med originalinspelningen, om man lånar en känd poplåt.

Jag återkommer säkert med fler funderingar i ämnet!

Kjell Swanberg död

Publicerad 2008-03-17 22:22:36 i Från scen och cabaret

Det inhämtas mig att Kjell Swanberg är död. Han gick bort under söndagen vid 64 års ålder.

Han kåserade i DN sedan 2002, och dessförinnan i SvD sedan urminnes tider (för oss som minns ur redan på 1970-talet). Men mest minns jag hans svamlande i radioprogrammet Plattetyder, där han skrev manus och fick hjälp av Bengan Wittström med framförandet. Den visforskande Wittström hade också letat fram de musikstycken som interfolierade pratet.

Så till den grad inspirerade det mig, att jag i studentradion i Växjö närradio tillsammans med en kamrat och en intet ont anande ljudtekniker sände en serie som vi kallade Snackademin, och som var oförblommerat påverkad av såväl Plattetyder som äldre absurdistisk radiohumor av Lasse O'Månsson, Bertil Pettersson och Gösta "Puttan" Lindström. Jag talar i det senare fallet förstås om programmen Blå Tummen, Bättre sänt än aldrig och Ännu bättre sänt än aldrig. I det förra fallet, mitt eget, talar det för sig själv. Dessbättre besitter jag det enda bevarade exemplaret, referensbanden torde vara ospelbara vid det här laget (hoppas jag).

Vi snackade absurt strunt och spelade så osannolik musik vi kunde hitta. En del musik kom från min morbrors gamla stenkakor som jag fört över till kassettband (detta var ju före de cd-lärande tider som skulle komma). Jag vet inte om det någonsin gjordes några lyssnarmätningar, kanske var det ingen som hörde oss. Förutom min morbror.

På SR Minnen kan man nu lyssna på ett program av Plattetyder, från den 11 februari 1982. Rekommenderas varmt! Där finns också ett avsnitt av hans program på senare år, Tattarspeedway, från långfredagen 2005. Rekommenderas långt!

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela