Är detta början på ett nytt liv?
I går kväll fick jag plötslig magknip i tv-soffan. Vi hade samlats, hela släkten, hos mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. Min systers familj hade åkt hem till sitt på söndagkvällen, jag skulle stanna en natt till och åka hem idag på morgonen.
Men vid åttatiden fick jag alltså akuta magsmärtor. Det gav inte med sig. Lite efter midnatt, jag hade inte kunnat somna utan låg klarvaken på grund av smärtorna, ringde jag till sjukvårdsupplysningen, därtill uppmanad av min omtänksamma mamma, i vars tillfälliga vård jag ju befann mig. Hur gammal man än blir, är man mammas barn.
Jag beskrev mina smärtor och fick rådet att åka in till akuten. Väl där blev jag provad och testad på alla håll och kanter, invärtes och utvärtes. Jag fick ligga i ett undersökningsrum medan sköterskan satte kanyl i armen, mätte blodtryck på andra armen, tog blodprov och gav mig en termometer (som skulle tas "i rumpan" som hon sa) och en urinprovsmugg.
Efter tre kvart ungefär kom en läkare. Hon klämde på buken, klämde på ryggen, lyssnade på hjärta, lungor, mage, sedan gick hon också. Fast först frågade hon om jag ville ha smärtlindring mot det magonda. Vad svarar man på sånt?
Jag svarade ja, och sköterskan kom och gav mig en spruta. "Du kommer att bli lite snurrig", sa hon. Efter sprutan kändes det ganska skönt. Hade det inte varit för att jag hade en kanyl i armen och låg på en smal brits i ett undersökningsrum under stark lysrörsbelysning, hade jag säkert äntligen kunnat somna. I stället plockade jag ur tidskriftsstället åt mig en gammal ICA-Kuriren med Alex Schulman på omslaget. Den skulle innehålla ett kapitel ur hans bok om sin far Allan Schulman. Fast just de sidorna var utrivna. Jag låg och stirrade i taket.
Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren tillbaka. Det var inget fel på mina njurar, min galla, mitt blodtryck eller min kroppstemperatur. Däremot hade hon sett ett förhöjt blodsockervärde och socker i urinen. Det kunde tyda på att jag fått diabetes.
Själva beskedet kom inte alldeles som en överraskning. Pappa har diabetes, farfar hade diabetes och kanske farfars mor också. Men nu? Och det yttrade sig som magknip? Ja, det kunde det tydligen göra, enligt vad läkaren sa. Men jag har inte märkt några andra symptom, som överdriven törst eller trötthet. Hon uppmanade mig ringa min vårdcentral och boka tid för undersökning.
I dag gjorde jag det. Två gånger den här veckan ska jag ta fastevärden, som det visst heter när man testar blodvärdena på fastande mage. Om en vecka ska jag träffa en läkare. Sedan vet jag.
Under den här veckan tänker jag undvika allt sötat. Ingen sötlev, inga kakor, ingen läsk, inget godis. Det mesta blir inga svåra umbäranden för mig, redan nu äter jag nästan bara osötat grovt bröd och är mycket sparsam med kakor och läsk. Frågan är bara vad jag ska ta mig till med den stora kartongen med 1 kg nougatpraliner som jag fick förra veckan...
Men vid åttatiden fick jag alltså akuta magsmärtor. Det gav inte med sig. Lite efter midnatt, jag hade inte kunnat somna utan låg klarvaken på grund av smärtorna, ringde jag till sjukvårdsupplysningen, därtill uppmanad av min omtänksamma mamma, i vars tillfälliga vård jag ju befann mig. Hur gammal man än blir, är man mammas barn.
Jag beskrev mina smärtor och fick rådet att åka in till akuten. Väl där blev jag provad och testad på alla håll och kanter, invärtes och utvärtes. Jag fick ligga i ett undersökningsrum medan sköterskan satte kanyl i armen, mätte blodtryck på andra armen, tog blodprov och gav mig en termometer (som skulle tas "i rumpan" som hon sa) och en urinprovsmugg.
Efter tre kvart ungefär kom en läkare. Hon klämde på buken, klämde på ryggen, lyssnade på hjärta, lungor, mage, sedan gick hon också. Fast först frågade hon om jag ville ha smärtlindring mot det magonda. Vad svarar man på sånt?
Jag svarade ja, och sköterskan kom och gav mig en spruta. "Du kommer att bli lite snurrig", sa hon. Efter sprutan kändes det ganska skönt. Hade det inte varit för att jag hade en kanyl i armen och låg på en smal brits i ett undersökningsrum under stark lysrörsbelysning, hade jag säkert äntligen kunnat somna. I stället plockade jag ur tidskriftsstället åt mig en gammal ICA-Kuriren med Alex Schulman på omslaget. Den skulle innehålla ett kapitel ur hans bok om sin far Allan Schulman. Fast just de sidorna var utrivna. Jag låg och stirrade i taket.
Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren tillbaka. Det var inget fel på mina njurar, min galla, mitt blodtryck eller min kroppstemperatur. Däremot hade hon sett ett förhöjt blodsockervärde och socker i urinen. Det kunde tyda på att jag fått diabetes.
Själva beskedet kom inte alldeles som en överraskning. Pappa har diabetes, farfar hade diabetes och kanske farfars mor också. Men nu? Och det yttrade sig som magknip? Ja, det kunde det tydligen göra, enligt vad läkaren sa. Men jag har inte märkt några andra symptom, som överdriven törst eller trötthet. Hon uppmanade mig ringa min vårdcentral och boka tid för undersökning.
I dag gjorde jag det. Två gånger den här veckan ska jag ta fastevärden, som det visst heter när man testar blodvärdena på fastande mage. Om en vecka ska jag träffa en läkare. Sedan vet jag.
Under den här veckan tänker jag undvika allt sötat. Ingen sötlev, inga kakor, ingen läsk, inget godis. Det mesta blir inga svåra umbäranden för mig, redan nu äter jag nästan bara osötat grovt bröd och är mycket sparsam med kakor och läsk. Frågan är bara vad jag ska ta mig till med den stora kartongen med 1 kg nougatpraliner som jag fick förra veckan...
