gemene man

SCB har räknat ut att det finns 44 bebodda öar i Blekinge, skriver Sydöstran. Men man kan inte svara på vilka öarna är. Bortsett från de utan broförbindelse, dem har man koll på. De är Aspö, Ytterön/Hästholmen, Ungskär och Hanö. Återstår de resterande 40.

Nu får vi hjälpas åt, så här kan vi ju inte ha det. Hjälp SCB att hitta de bebodda öarna! Själv kan jag bidra med den första observationen. Enligt mina iakttagelser verkar det som om det bor folk på Trossö.

Nu har det gått två månader sedan jag blev arbetssökande. Lyxliv, tänker en del då, bara gå och drälla hela dagarna och leva gott på a-kassan. Men det fungerar inte så.

Någon a-kasseersättning har jag fortfarande inte sett till. Jag har beskrivit det tidigare här på bloggen. Hur man skickar in alla papper, går och väntar, får svar från a-kassan efter tre veckor, ringer och får veta att man ska skicka in ett papper till, skickar in, går och väntar, och väntar ännu längre... Det är inte precis interaktivitet med moderna mått mätt.

En bekant berättade att hon råkat ut för något liknande när hon var deltidsarbetslös en period. Hon hade råkat både kryssa och skriva i en procentsats på en blankett. När hon efter några veckor ringde och undrade varför hon ännu inte fått någon ersättning, fick hon svaret att hennes arbetstid var satt till 150%. I en rätt ifylld blankett skulle man alltså antingen kryssat eller skrivit, inte båda delarna. Nu slog kassan ihop siffrorna. Hon frågade dem hur de kunde tro att hon sökte a-kassa om hon nu redan hade en och en halv heltidstjänst...

Annat var det förr. Jag berättade för min pappa om hur jag har det. Han kunde på rak arm minnas namnen på de som var lokala kassörer i de olika a-kassorna på 1950- och 1960-talen. På den tiden gick man hem till kassören när man hade blivit arbetslös, och fick direkt fylla i de rätta blanketterna, man fick sitt första stämpelkort och fick veta hur mycket man skulle få utbetalat i ersättning. Direkt vid köksbordet. Nu kontaktar de en i bästa fall via brev efter en månad, sedan ringer man till någon som kanske sitter i Arvidsjaur, sedan dröjer det en månad till innan man får respons igen.

Det var bättre när a-kassan var personlig, då kunde man åtminstone direkt få reda på att alla papper var i ordning och inget behövde kompletteras. Åtminstone borde arbetsförmedlingen ha personal som kunde a-kassereglerna och som hjälpte en att fylla i ansökan och alla bilagor redan från början, vid första besöket. Som det är nu, vågar handläggarna på arbetsförmedlingen inte ge några råd vad gäller a-kassan över huvud taget. Det är inte deras bord.

Inte deras bord, nej. I så fall vill jag ha tillbaka det gamla köksbordet, med den gamle kassören, som kunde allt!

I dag var jag på coachgruppmöte igen. Nu var vi plötsligt åtta i gruppen, plus två coacher. Så många har vi aldrig varit förut. Jag som trodde det var meningen att vi skulle bli färre och färre, efter hand som en del fick jobb. Förklaringen är förstås att vi blev sammanslagna med en annan coachgrupp för ett par veckor sedan, och i dag var alla samlade på en gång.

Efteråt kikade jag in till Ronneby Bokhandel och pratade med Fredrik. Han har valt att gå ur Bokiakedjan och bli en fristående bokhandel. Att tillhöra en stor kedja kostar mer än det smakar, åtminstone för en bokhandel i en liten stad. Han vill kunna ta in få exemplar och skylta efter eget huvud i stället för att satsa på kedjans stora kioskvältare i massupplaga.

Nu hade han rea på reaböckerna. Tjugo kronor för alla tidigare reaböcker med gula prislappar. Det blev förstås att jag köpte ett par böcker, till ett pris som till och med en arbetssökande har råd med. Namnlängdsboken, som berättar historien bakom namnen i almanackan, och Bengt Emil Johnsons diktsamling Tal till mig själv från 2007. En del böcker upptäcker man helt enkelt inte förrän de säljs för 20 kr/st. Fredrik tror inte att de stora februarireorna kommer att finnas kvar länge till, sa han. Bättre då att rea ut så här, lite när som, lite vilka böcker som, lite efter behov.

Fredrik bloggar också, på lifestyle.ronnebybokhandel.se .

Häromdagen ringde en journalist. Ja alltså, inte journalisten som jag skrev om i förra inlägget, som hade frågor om regionsammanslagningen i Hyresgästföreningen. Utan en annan journalist, som hade läst min blogg. Just den här bloggen.

Hon ville skriva om min blogg, och undrade om vi kunde träffas för en intervju. Jag blev tveksam först. Dels har man ju läst om alla konstiga a-kasseregler som drabbat andra i min situation. Jag vill minnas att jag läste om någon som blev av med a-kassan för att han bloggade. (Därför vill jag än en gång passa på och påpeka att mitt bloggande sker helt utan ersättning, jag får inga intäkter av vare sig reklam, sponsring eller andra bidrag för att jag bloggar. Det sker på min lediga tid, som ett sätt att hålla skrivförmågan igång.)

Dels kan det synas förmätet i andras ögon att göra sig själv till föremål för en tidningsartikel. Man vet ju hur det är - om Kalle Karlsson får en artikel skriven om sig, reagerar de flesta med ryggmärgen och tänker att "det var hemskt vad den där Kalle Karlsson ska göra sig märkvärdig, springa till tidningen och beklaga sig så fort han fått en spricka i tånageln". Medan det nästan alltid är någon representant för vår duktiga journalistkår som tagit kontakt med Kalle Karlsson och inte tvärtom.

Men så tänkte jag att det kanske kunde vara av visst intresse ändå, om hon får skriva en artikel om mitt bloggande. Det kanske till och med kan hjälpa mig att få ett jobb... Så vi avtalade tid, och jag gick in till tidningens lokalredaktion för en intervju. Det gick bra, resultatet kan läsas i dagens Sydöstran. "Bloggar om livet som arbetslös", blev rubriken. Nu bloggar jag visserligen om lite allt möjligt, även om det blir ganska sporadiskt ibland, men just nu söker jag ju arbete, så då är det klart att det blir en hel del inlägg om just det.

Så var det dags att ta en bild som skulle illustrera artikeln. Journalisten, som själv nyligen påbörjat ett nytt vikariat på tidningen, började rensa undan på sitt skrivbord. Sedan bytte vi plats, så att jag satt vid datorn och skulle se ut som om jag skrev. Hon tog några bilder, de blev väl så bra de kunde bli med hänsyn till förutsättningarna (dvs, själva motivet). Men vid det här laget hade jag vant mig vid att sitta vid ett skrivbord igen. Det var högst motvilligt jag lämnade platsen. När jag satt där på en kontorsstol, med dator framför mig, kändes det som om jag hade fått ett jobb! Jag föreslog att vi kunde byta, jag kunde sitta kvar, så kunde hon gå hem och blogga.

Det slutade trots allt med att vi bytte tillbaka igen. Bilden som blev resultatet av platsbytet syns bara i pappersupplagan. Jag har svårt att läsa om mig själv i tidningen. Jag konstaterade vid en första snabb genombläddring i morse att artikeln fanns i dagens tidning. Först läste jag tidningen framifrån, till uppslaget före. Sedan bakifrån, till uppslaget efter. Sist ögnade jag igenom artikeln om mig själv. Men artikeln blev väl inte så farlig, hoppas jag. Det blev ett journalistiskt verk - tidningsartikeln - som behandlar ett annat journalistiskt verk - min blogg - en form av metajournalistik som håller oss alla sysselsatta, antar jag.

I går var jag alltså på anställningsintervju. Svårt att säga hur det känns efteråt, men jag tyckte att jag svarade så bra som jag kunde på frågorna i alla fall. De flesta var jag mer eller mindre förberedd på. Men det är en sak att svara på frågor och formellt visa upp sin kompetens. En annan sak hur man uppfattas, vilket intryck man gör. Om de tycker att man verkar vara en allmänt trevlig prick eller inte.

Det är en balansgång, det där att sitta och tala om hur bra man är, utan att det bara låter som om man skryter och framhäver sig. Det är inget som ligger för mig egentligen. Jag har sluppit den situationen i tjugo år. Ett sätt att förbereda sig är att noggrant gå igenom precis varenda merit man har, kurser man gått, dataprogram man lärt sig, projekt man deltagit i, och pussla ihop med de krav som ställs på tjänsten man söker. När jag gick ut från intervjun kändes det ändå som om jag kanske hade hänvisat till min ledarskapsutbildning några gånger för mycket.

Ett gott tecken var ändå att min intervjuare kom ut och hejdade mig efteråt, när jag hade hunnit ut, eftersom de hade kommit på en fråga som de hade glömt att ställa. Då hade de åtminstone inte sållat bort mig direkt så fort jag gått utanför dörren...

I dag har jag suttit i långa telefonsamtal med en journalist som ville veta mer om vårt beslut om sammanslagning av Hyresgästföreningens region Småland-Blekinge med region Öst, som också ägde rum i går. Samtidigt som min anställningsintervju var det alltså gemensamt regionfullmäktige i Nässjö. Sammanslagningen gick igenom, vi bildar en gemensam Region Sydost fr.o.m. 1 juli. Jag upptäckte att det egentligen inte är så enkelt att över huvud taget förklara regionledet i vår organisation. Än mindre att på ett begripligt sätt förklara förhållandet mellan tjänstemanna- och förtroendemannaorganisationerna - två ord som inte gör sig så bra i en tidningsartikel som vill vara begriplig för läsaren.  Men min "pedagogiska förmåga", som jag hade hänvisat till på anställningsintervjun, verkar ändå ha fungerat även i den här intervjun. När jag fick artikeln till påseende hade journalisten uppfattat allt helt korrekt.

Nu ser jag fram emot att få verka i den nya regionen, som en av tretton ledamöter som blev invalda i den nya regionstyrelsen. Storleken på regionen gör att vi kan arbeta mer effektivt, och min förhoppning är att vi ska kunna bredda folkrörelsen så att fler förtroendevalda blir delaktiga i arbetet på regionnivå. Det blir en spännande utmaning! 

När nu Sverige nästan blivit en stormakt i tennis igen - åtminstone fick vi känna så under några dagar - minns man gärna den gamla segergesten "brysselsteget", som första gången dök upp i en sketch med Galenskaparna och After Shave. Även om Robin Söderlings finalseger uteblev i Paris, har det i kväll tagits många Brysselsteg.

Piratpartiet tog steget in i Bryssel, med ett mandat. (Förresten - de fick cirka 7 procent av rösterna. Kristdemokraterna får också ett mandat, på bara 4,7 procent. Med piraternas vanliga resonemang lär vi nu få höra från deras sida att Den Stora Konspirationen åter är emot dem...) Då återstår en del frågor - vilken partigrupp tänker de sätta sig i? Det har de nämligen inte talat om i förväg. Blir de federalister eller nationalister? Höger eller vänster? Vore kanske intressant för deras väljare att få veta, nu i efterhand. Och apropå det, när kommer deras väljare att förstå att de i 98 procent av de frågor som parlamentet avgör, inte tänker ha någon egen åsikt alls? Det sätter frågan om partigrupp ännu mer på sin spets. En sista fråga - kommer deras väljare att komma ihåg dem om fem år?

Den sista frågan fick vi nu svar på när det gäller Junilistan. Deras väljare för fem år sedan visste uppenbarligen inte något om partiet då. Det stod klart redan direkt efter parlamentsvalet 2004. Väljarna trodde att Junilistan var allmänt emot EU, medan de i själva verket mest stod för teknikaliteter som var svåra att förklara. Nu var de bortglömda av sin gamla väljarbas. Av flera skäl. Dels saknar de grundorganisation, de är inte uppbyggd som en folkrörelse. Dels är det inte någon vidare bevakning i svenska medier om arbetet i parlamentet, som Marit Paulsen påpekade i kvällens valvaka i SVT, "vi kommer att leva i massmedialt mörker i fem år".

Troligen har många av de som nu röstade på Piratpartiet, gjort det av åtminstone delvis andra skäl än de som partiledningen bedyrar. Ett tecken på det är att Piratpartiet enligt ValU fick stor framgång bland de som röstade på Sverigedemokraterna 2004 - alltså proteströstare (i och för sig det mest sympatiska med Piratpartiets framgång, att de faktiskt hindrade Sd från att komma in). Man kan gissa att väldigt många piratsympatisörer menar sig ha röstat i första hand för att det ska vara fritt och gratis med illegal fildelning, vilket partiledningen i och för sig också menar, även om de hellre vill prata om större frågor som integritet, demokrati och mänskliga rättigheter (fast då menar de mänskliga rättigheter på nätet - om t.ex. romers situation i Ungern har de vad jag vet inte tagit ställning).

Vänsterpartiet tappade mer än halva sin röstandel sedan förra valet och förlorar ett mandat. Med all respekt för Eva-Britt Svensson, som jag känner personligen sedan vi satt i samma regionstyrelse i Hyresgästföreningen, men jag tror ändå att huvudskälet var att de inte hade någon Jonas Sjöstedt som toppkandidat i år. Dessutom är det svårt för en som redan sitter i parlamentet att fungera som toppkandidat i valrörelsen, något som också Centern med Lena Ek råkade ut för. Paradoxalt nog, det borde ju vara lättare att kunna peka på vad man uträttat, men återigen är det som Marit Paulsen påpekade nära noll och ingen rapportering från parlamentet under perioden mellan valen.

Nu har jag nämnt Marit Paulsen två gånger. Det är nog just detta som gjort att hon får göra comeback i parlamentet - att hon kunnat valarbeta på hemmaplan och fungera som FP:s vallokomotiv. På köpet kommer ytterligare en folkpartist in, alltså tre i stället för två som tog plats för fem år sedan (varav en sedan föll ifrån, till FI). Att Marit blir en av dem är självklart, frågan är om EU-veteranen Olle Schmidt och riksdagsledamoten Cecilia Wikström blir de andra, eller om kryssen kommer att rumstera om på listan.

Kryssen är det spänningsmoment som återstår nu, fram till onsdag när de också är färdigräknade. Vilka har störst chans att kryssas in? Det talas mycket om att Alf Svensson (70) kan gå förbi Ella Bohlin (30) på KD-listan. I vilket annat parti skulle väl det betraktas som ett nederlag för jämställdheten och föryngringen, men kanske är det annorlunda i KD, jag vet inte. Personligen tror jag däremot att Zaida Catalán har stor chans att komma in från sin femteplats på MP:s lista. Hon har synts mycket den senaste veckan. På S-listan är ju nu Anna Hedh redan placerad på femte plats, vilket i sig räcker för att komma in om ingen annan kryssar förbi sig. Annat var det för fem år sedan, när hon inte ens stod på första sidan. En som jag vet kampanjat hårt, åtminstone i Skåne (och det brukar räcka långt), av de som står längre ner är Hillevi Larsson. Men hon rubbar inte Anna Hedh, som nog fått många personkryss även i år.

Till sist: På Valmyndighetens sida ser jag att Sverigedemokraterna fått nära 8 procent i länet där jag bor, Blekinge. Det är nästan så att man lockas att utnyttja det faktum att jag för tillfället är arbetssökande, och passa på att söka sig ifrån det här lilla inkrökta rasistiska länet... (Ni kloka blekingebor som läser min blogg - ge mig gärna skäl till varför jag ändå ska stanna kvar här! ;-) )

Missa inte mitt senaste inlägg på min revyblogg, om En strut karameller som jag var och såg i går.

Ibland tror man att man är utsatt för något test, ett experiment. Som i dag. Jag var på ny träff i min coachgrupp på arbetsförmedlingen. Jag hade noggrant förberett veckans "hemläxa". Den som handlade om hur man förbereder sig inför en anställningsintervju. Förra måndagen gick coachen igenom frågor som man kunde få. Han berättade anekdoter och små enkla skämt. Sedan fick vi i uppgift att, hemma till nästa gång, förbereda svar på frågorna för att kunna diskutera dem vid nästa träff, alltså i dag.

I dag började coachen om. Han gick igenom några frågor man kan få vid en anställningsintervju, berättade anekdoter och små enkla skämt. Samma frågor, anekdoter och små enkla skämt som förra veckan. Inte en gång frågade han vad vi hade tänkt ut för svar på frågorna. Vi i den krympande coachgruppen satt tysta och lyssnade, liksom den andre coachen.

Efteråt, när jag gick hem, funderade jag på om vi hade blivit utsatta för ett test. Var hela meningen med sessionen att se om vi reagerade och sa till? Eller hade han helt enkelt glömt vilken lektion vi var på? Kanske hade han blandat ihop vår coachgrupp med någon annan, som ännu inte hade fått höra anekdoterna? Kanske med den grupp vi ska slås ihop med nästa måndag. Kanske får vi höra samma lektion en tredje gång då.