"En dag på arbetsförmedlingen" är titeln på filmen som Bröderna Marx aldrig gjorde. Fast de borde. Den kunde bli lika galen som de andra filmerna som på svenska ofta fick titlar som började med "En dag på..." (Det sättet att namnge filmerna började med "En dag på kapplöpningarna", som i original heter A Day At the Races.)
Ja, just det. Jag har alltså blivit arbetslös. Jag fick stänga konsultfirman på grund av de bistra tiderna. För en vecka sedan skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. Då fick jag också veta namnet på "min" handläggare, som skulle kontakta mig för ett första möte. Sedan väntade jag i flera dagar...
Men först tillbaka till måndagen för en vecka sedan. Jag gick in genom dörrarna till Arbetsförmedlingen. Och blev stående som ett frågetecken. Där var en rad med arbetsplatser, datorer med ett par stolar framför varje. Alla såg likadana ut, vid en första anblick åtminstone. Jag stod och avvaktade. Ingen personal syntes till, eller rättare sagt, jag vet inte vilka som var personal och vilka som var arbetssökande. En tjej kom in och gick fram till en könummermaskin jag inte uppmärksammat förut. Jag tog könumret efter hennes. Till slut ropades mitt nummer upp av en som satt vid en dator.
Jag fick en massa blanketter och en Internetadress där jag kunde skriva in mina uppgifter för att anmäla mig. Som före detta egen företagare var det särskilda blanketter att fylla i. Och så fick jag som sagt veta vem som var min handläggare. Han skulle höra av sig...
I fredags fick jag ett brev med en kallelse. I dag klockan 13 skulle jag infinna mig på Arbetsförmedlingen igen. Jaha, tänkte jag, nu ska jag äntligen få träffa min handläggare. Så jag fyllde portföljen med alla papper jag förberett. Utskrift av min cv, som jag fyllt i på nätet. Alla blanketterna (jag har inte skickat in dem till a-kassan ännu, ville höra med af först.) i original och kopia. Mina gymnasiebetyg och utbildningsbevis från högskolan, i original och kopia (för säkerhets skull). Intyg från ledarskapskurs. Papper från advokaten som bevisar att jag avvecklat mitt aktiebolag och är arbetslös.
När jag kom dit i dag blev jag lika förvirrad som förra gången. Yttre foajén var full med folk, en kille stod i dörren och spärrade ingången. De hade inte öppnat ännu efter lunch, så klart. När klockan blev 13 gick jag in. Tomt. Jag stod och försökte se vilsen ut igen, tänkte att snart identifierar väl sig någon såsom varande anställd där. Man vill ju inte genera en annan arbetssökande med sina frågor. Efter några minuter gick jag in mot korridorerna och mötte en kille. Jag frågade vart jag skulle gå för att träffa personen som kallat mig, och visade fram brevet. Gå in där, sa han, och pekade på ett konferensrum.
Där satt redan elva andra och väntade. Det visade sig nu att jag inte alls skulle få träffa någon handläggare. Jag hade kallats till en informationsträff om jobbcoachning. I en timme fick vi lyssna på vad coacherna kan hjälpa oss med. Vi skulle få utgöra en grupp som i tolv veckor skulle träffas tillsammans med coacherna och få uppmuntran och bekräftan, utmaningar och motivation. I bästa fall kommer det att fungera ungefär som Robinson, att någon blir "utröstad" varje vecka. Alltså försvinner från gruppen för att de fått ett jobb.
Jag anmälde mig hur som helst till coachingen. Det var oklart när det skulle börja. Vi fick först intrycket att det skulle komma igång om en vecka, men sedan framgick det att starten kanske inte blir förrän efter midsommar.
Lite ironiskt är det ändå. Ett av de sista anbuden vi var med på (tillsammans med ett antal andra företag i vårt nätverk) var just som jobbcoacher till Arbetsförmedlingen. Så jag borde kunna coacha mig själv. I så fall blir det väl en Bröderna Marx-fars på riktigt!
