gemene man

Ikväll hade vi årsmöte i hyresgästföreningen. Kulturcentrums hörsal fylldes av medlemmar i alla åldrar. Från styrelsens sida hade vi förberett en särskild överrraskning. I vanliga fall brukar avgångna styrelseledamöter och andra förtroendevalda avtackas med blommor under mötets avslutning. Vid särskilt högtidliga ögonblick kan det också hända att någon firas för att ha varit förtroendevald i 15 år, och får en silvernål, eller i 25 år, och får en guldnål.

Men hur firar man en, som varit medlem i princip sedan föreningen bildades? Vi hade fått veta att föreningens äldste medlem, Sören Ahltoft, även denna gång hade anmält sig till mötet och tänkte komma. Mötet avlöpte som vanligt, vi gick igenom verksamhetsberättelse och ekonomisk berättelse, styrelsen fick ansvarsfrihet, verksamhetsplan och budget presenterades, nya styrelseledamöter valdes in och några valdes om, och så vidare. Dessutom blev det en bostadspolitisk betraktelse med utgångspunkt från dels www.byggframtiden.se , dels aktuell kommunal statistik (mer om det senare här på bloggen). Så blev det dags för avtackningar.

Föreningens ordförande Ingvar Harrsjö började med att kalla fram Sören. Han berättade att Sören varit medlem länge, och därför skulle föräras den första blombuketten. Så fick Sören själv ta till orda i mikrofonen. Han flyttade till Ronneby 1931, och trivs utomordentligt i staden. Han skulle inte vilja byta mot någon annan ort, berättade han. Han har varit med om många överraskningar, "men detta övergår det mesta", som han sa.

Ingvar avslöjade för mötesdeltagarna att Sören, som varit präst, kommer att fylla 102 år nästa gång. Och han avslutade med att lova att nästa medlem som blir 102 också ska få blommor då. "Ja, det ser jag fram emot", replikerade Sören snabbt.

Sören inväntar alltså nu bara nästa 102-åring. Så vitala är Hyresgästföreningens medlemmar!

Häromdagen jobbade jag hemifrån, som jag ju gör för det mesta. I ritualen ingår då att jag går och köper Aftonbladet efter lunch. Den lilla kvartersbutiken ligger bara två hus bort, så det är ingen lång promenad.

På väg hem med tidningen gick jag i egna tankar, när fick se en bil som stod utanför min port. Jag reflekterade över att det såg ut som Ingvars bil. Ingvar är ordförande i Hyresgästföreningen där jag ju också sitter i styrelsen. När jag kom närmare såg jag att föreningens hela bostadspolitiska arbetsgrupp satt i bilen. Hela arbetsgruppen, så när som på en person.

Mig.

Då först slog det mig, att det var mig de väntade på. Jag hade nog sagt att jag kunde följa med på mötet när vi skulle träffa representanter för några andra föreningar, men var det den här dagen? Ja, det skulle det mycket väl kunna vara. Var det nu? Ja, uppenbarligen.

Jag bad att få gå upp och stänga av datorn och hämta portföljen, och sedan bar det iväg. Det var nästan som om jag hade blivit kidnappad, jag rycktes upp från där jag var och befann mig plötsligt någon annanstans. Eftermiddagens planering sprack helt. Hur kunde jag missa så?

Men det blev en trevlig eftermiddag. Via videokonferens träffade vi några andra föreningar i regionen där man också arbetar aktivt med kampanjen www.byggframtiden.se på samma sätt som vi. På kampanjens hemsida kan man, i våra utvalda kommuner, ställa frågor till lokalpolitiker hur de vill lösa framtidens bostadsproblem i sina respektive kommuner. Vi planerar också andra aktiviteter framöver. En sådan aktivitet som vi planerar ska jag träffa vårt kommunalråd om nu i eftermiddag.

Gå gärna in på www.byggframtiden.se och se vilka politiker som svarat! Det går också att föra dialog med dem. De som inte svarat ännu kan få påminnelser. Och man kan se statistik vilka politiker som fått flest svar och kommentarer, vilka som skrivit mest populära svar, och vilka partier som är mest aktiva. Just nu är det David Örnberg (V) i Mora kommun som är den mest aktiva politikern, och också den vars svar är mest populära.

Filmen The Hurt Locker skrev natten till idag Oscar-historia. Det uppmärksammades att Kathryn Bigelow blev första kvinnliga regissör någonsin att få en Oscar för bästa regi. Men bara i och med det faktum att en och samme person blev nominerad till Oscar för såväl bästa ljudmixning som för bästa ljudredigering var historiskt i sig. Enligt Paul Ottosson, den nominerade själv, har det visst hänt någon från San Fransisco förut. Men detta var första gången den äran vederfors någon från Los Angeles.

Och någon från Lönsboda, kunde han tillagt. Och han blev inte bara nominerad, utan vann också Oscarstatyetter i bägge klasserna. Bästa ljudmixning och bästa ljudredigering alltså. Det har aldrig någon vunnit förut. Ingen från Lönsboda i alla fall.

På själva galan var varje tacktal begränsat till 45 sekunder, och Paul valde väl sina ord. Men på efterfesten blev talet ännu mer kort och kärnfullt, när en mikrofon sträcktes fram: "Mamma och pappa, titta på mig nu här. Heja Sverige och Lönsboda, och alla jag känner därhemma!" (Aftonbladet TV)

Grattis Paul, det var välförtjänt!

Är det någon som minns pigdebatten?

Ursäkta, hushållsnära tjänster ska man säga. Men pigorna valsade runt i debatten när den började, runt 1993.

Då handlade det om en tydlig symbol, kanske en av de allra klaraste, för klassamhället. Att en anställd utomstående skötte tjänster i hushållet påminde starkt om ett förhållande som på 1990-talets första år sedan länge upplevdes som utdött. Det var inte bara en fråga om rik och fattig, utan om herrskap och tjänstefolk. Att det fanns en viss del av befolkningen som räknades, och andra som fanns till för att passa upp på dem som räknades. Den sortens hushållsnära tjänster tyckte man allmänt var något som hade försvunnit under första halvan av 1900-talet.

För i pigsamhället var det inte tal om att utföra varandras tjänster. Det var inte så att pigan lämnade sin arbetsplats när kvällen kom och gick hem till sin egen lägenhet där någon annan med f-skattsedel i sin tur hade städat inför hennes hemkomst. För det mesta hade hon inget annat hem, hon bodde hos sin arbetsgivare och fanns alltid till hands, med lediga kvällar varje onsdag och lördag, endast. Hon tillhörde en samhällsklass, hennes arbetsgivare en annan. Det var tingens ordning, klassamhället i all sin prakt.

Så när nationalekonomen Anne-Marie Pålsson 1993 föreslog skatteavdrag för hushållstjänster, slog många bakut. Minnet av klassamhället var fortfarande starkt levande för många, ett sådant samhälle ville man inte ha tillbaka.

Det tog sin tid, men 2007 införde regeringen skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Nu talar få längre om klassamhälle eller pigor. Nu är alla entreprenörer åt varandra. För visst är det väl så? Visst har väl städerskan som har egen firma och sköter dammsugningen hemma hos andra, själv anlitat en annan städfirma hemma hos sig? Är det inte så? I så fall är det fortfarande skillnad på folk - tillhör de kanske olika klasser?

Nu kallas skatteavdraget för Rut-avdrag, i analogi med Rot-avdraget för reparationer, om- och tillbyggnad. Vem är Rut? Är det pigan som heter Rut? Eller har det med putsning av rutor att göra? Hur som helst så har de rödgröna lovat att slopa avdraget om de vinner valet i höst. Men varför vill de det? Motiven uttrycks i termer av rättvisa. Avdraget gynnar mest de som tjänar bäst, därefter nedåt i fallande skala. Ingen klasskillnad, bara en gradskillnad. Dessutom är Rut-avdraget dyrt, pengarna kunde användas till offentligt utförda tjänster i stället.

Man kan undra varför Socialdemokraterna spelar på de borgerligas planhalva. Tillsammans med de båda andra rödgröna partierna gör de ett kraftigt utspel att Rut-avdraget ska tas bort om de vinner valet. Men de beskriver det bara som en orättvisa i rent skatteekonomiska och fördelningspolitiska termer. Det verkar som om de är helt omedvetna om, eller väljer att blunda för, det symbolvärde hushållstjänster har för alla socialdemokratiska kärnväljare ute i landet som fortfarande minns det klassamhälle vi kämpat oss fria ifrån.

Kanske hänger denna märkliga historielöshet ihop med att flera högt uppsatta socialdemokrater, genom aktiv ansökan, själva utnyttjat möjligheten till Rut-avdrag. Maken till politiskt självmål får man väl leta efter? De har bevisat att de inte ett dugg ser klassperspektivet och värdegrundsperspektivet i frågan, utan enbart det rent skatteekonomiska. "Vi är emot i princip, men så länge det finns så ska vi självklart utnyttja det". De rödgröna partierna bör sätta sig ner och ordentligt diskutera inte om, utan varför, man vill slopa Rut-avdraget. Och sedan tala om det för väljarna. Annars kan det hända att Rut slår tillbaka.

Ju mindre man vet från början, desto större potential har man att lära sig mer. Jag har tidigare nämnt att jag är fullständigt ointresserad av olika klädmärken, och att skor över huvud taget kunde heta annat än Ecco hade knappast ens föresvävat mig.

Men reklamens makt är stor, det måste till och med jag erkänna. Nu vet jag också att det tydligen finns ett skomärke som heter Converse. Det visste jag inte före Aftonbladets artikel om Anna Bergendahls reklamkupp i Melodifestivalen. Textreklam, någon?