gemene man

Upproret som startade i Tunisien och fick president Ben Ali på fall har under veckan spridit sig till Egypten. Det verkar vara en tidsfråga innan också Hosni Mubaraks förtryckarregim faller. Men starka krafter stödjer diktatorn. Både USA och Israel ser honom som en garant för stabilitet i området. Och Sveriges utrikesminister Carl Bildt föredrar att beskriva Egypten som ett samhälle ”långt öppnare än åtskilliga andra i regionen” och ger Mubarak rådet att vara konkret om reformagendan”. Varför alla dessa reservationer? Har det med handel att göra? Är omvärlden i själva verket rädda för vad demokrati skulle kunna innebära i Egypten?

Nu river folken maktstrukturer
och välter militärens jeep.
Nu störtas råa diktaturer.
Det stödjer vi ju – i princip.

Vi gillar friheten och freden.
Vi tycker om demokrati.
Men måtta får det va’ på vreden.
Vi gillar inte anarki.

Vi vill ha ordning på semestern.
Vi föredrar stabilitet.
En dirigent som styr orkestern
är bättre, i realitet.

Tänk om de tar, bland kandidater,
en som är ännu mer muslim?
(Dessutom har vi sålt granater
till Tunis störtade regim.)

Migrationsminister Tobias Billström (M) uppges enligt nya Wikileaksdokument ha sagt att just irakiska flyktingar i Sverige är lågutbildade, gör att ”invandringsproblemet skenar okontrollerat” och hänvisat till hedersrelaterade mord. Ministern vägrar kommentera, eftersom det handlar om ”tredjepartsuppgifter”, något som han upprepar mycket tydligt och ihärdigt.

Det måste vara underbart
att aldrig kommentera
en uppgift från en tredje part.
Man slipper resonera.

Man slipper bruka argument.
Kan skylla på intriger.
Kan låtsas vara kompetent.
Kan säga: En svensk tiger.

Finansmarknadsminister Peter Norman (M) har ingen lösning på bostadsbristen. Det tycker han inte heller är nödvändigt. För, som han säger, det är en fråga som ”varje individ måste hitta en lösning på”. Gäller det kanske andra politikområden också? Arbetslösheten? Vårdköerna? Och vi som trodde att politik gick ut på att just hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem. Går det att hitta en individuell lösning på problemet med okunniga ministrar?

När ekan måste ösas
då har man ont om tid.
En sak som måste lösas
av varje individ.

När kön av arbetslösa
blir lika lång som vid.
En sak man måste lösa
som enskild individ.

När årsarvoden slösas
på ministrar i fin svid.
En sak som måste lösas
av varje individ.

Riksbanken tänker ge ut en helt ny sedelserie, bland annat kommer vi att få en tvåhundralapp att ha i plånböckerna. Svenska Dagbladets P J Anders Linder har föreslagit att den ska prydas av Johan August Gripenstedt, som var finansminister 1856-1866.

Sedlar och slantar har ofta motiv
av olika kända personer.
Mänskor som levt intressanta liv
och genomfört prestationer.

Att välja motiv är dock inte lätt.
Man upprättar långa lister.
Någon har förordat Gripenstedt,
en gammal finansminister.

Men måste det vara nån mänskas fejs?
Så lyder min enkla undring.
Vi kan ju ha fältspat, granit och gnejs
på femtilapp och på hundring.

Vi kan också hedra vår demokrati,
vår folkrörelsetradition.
Motiv på en sedel får gärna bli
en kontraproposition.

På kvällstidningarnas redaktioner läggs nu pannorna i djupa veck för att presentera läsarstatistiken så fördelaktigt som möjligt. Expressen har störst upplaga, säger chefredaktör Thomas Mattsson. Det finns det papper på. Aftonbladet når flest läsare, säger chefredaktör Jan Helin. Det finns det också papper på.

Vi är störst uti pressen,
säger Mattsson på Expressen.
Vi är störst hela ti’n
säger Bladets Helin.
Vi är bättre på ingressen,
säger Mattsson på Expressen.
Vi gör bättre magasin,
säger Bladets Helin.
Vi når flest utav noblessen,
säger Mattsson på Expressen.
Vi säljer mest i monarkin,
säger Bladets Helin.
Vi är den största bjässen,
säger Mattsson på Expressen.
Vi har bredast flin,
säger Bladets Helin.
Jag är större än han.
Jag är större än han.
Det är så vist det bara kan.
Vi är större än varann.

Författaren och Let’s dance-deltagaren Björn Ranelid tycker att Svenska akademien borde dansa mer. Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kontrar med att det är bättre ju mer Björn Ranelid dansar, eftersom det uppehåller honom från att skriva. Årets första kulturbråk är igång.

Nu dansar elefanterna,
kulturrepresentanterna,
litteraturgiganterna,
debattparticipanterna.

Nu hörs kommentatorerna,
sopranerna, tenorerna,
parnassinkvisitorerna,
pekpinniga majorerna.

Jag utanför dispyten står.
Det är blott en sak jag förstår:
Att den som in i dansen trår
bör inte ha så ömma tår.

Tecknen i skyn blir fler
än någon kan begära.
När fåglar faller ner
är sista dagen nära.
Har de skrämts av en raket?
Har de smutsats ner med tjära?
Har de matats med nån smet
deras vingar ej kan bära?
Nu trivs profeterna.
De dunkla, visionära
grå exegeterna
med var och en sin lära.
Nu lyckan mot dem ler.
Nu får de pris och ära.
När fåglar faller ner
är sista dagen nära.

Det centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala vill lägga extra skatt på överviktiga.

De folkvalda, de sitter still
när lagbeslut ska fattas.
Men blir det nu som Hanna vill
ska övervikt beskattas.

Då blir det till att äta rätt
och flitigt motionera.
Att leva sunt på alla sätt
för att sig lågt taxera.

Om övervikt nu ska ses om
så är det enda riktiga:
En extra skatt på alla dom
som tror sig vara viktiga.