Varför är jag misstänkt för mord?
På min revyblogg berättar jag omständigheterna kring varför jag är misstänkt för mord. En spännande historia!
Arbetslinjen: Vässa armbågarna!
I går var det premiär för Kanal 5:s nya program Jobbjägaren, där en jobbcoach ska hjälpa långtidsarbetslösa att hitta jobb. Programmet följer samma dramaturgiska mönster som många andra i den senaste vågen av livsstilsprogram, som Lyxfällan och Arga snickaren: Okända personer med problem som ska lösas får hjälp av expert att vända sitt liv och ändra beteende.
Programmet har kritiserats för att framställa samhällsproblem som individproblem, bland annat av statsvetaren Björn Johnson. Kommunpolitikern Johanna Graf (S) pekar på risken att de som aldrig själva varit arbetslösa börjar ifrågasätta det sociala kontraktet ("varför ska de delta i ett solidariskt skattesystem när folk går hemma och simulerar och snyltar på den kaka de själva är med och betalar till?"). Journalisten och samhällsdebattören Elin Grelsson kallar träffande programmet för freakshow och ger Kanal 5 humoristiska tips till uppföljare ("Är du smartare än en Försäkringskassanblankett?", "Övertidsmästarnas mästare").
Innan jag själv blev arbetssökande för snart två år sedan visste inte jag heller hur det var. Jag hade visserligen vänner som blev långtidsarbetslösa under förra lågkonjunkturen, och stödde dem naturligtvis, men kunde ändå inte riktigt helt sätta mig in i deras situation. Nu vet jag.
Jag har inte ändrat mig sedan jag blev av med mitt heltidsjobb. Jag är högutbildad, ambitiös, fullt frisk såväl fysiskt som mentalt. Jag har sökt massor av jobb inom min sektor, men fortfarande inte fått något heltidsjobb. Det är inte en spark i baken jag behöver, bara ett stöd ibland från någon som talar om för mig att jag inte är ett hopplöst fall.
Om jag söker alltför "okvalificerade" jobb får jag höra att jag är överkvalificerad. Som nybliven arbetssökande hade jag inga tveksamheter att söka jobb som butiksbiträde, städare eller diskare - men det är inte där jobben finns för mig. Arbetsgivarens "risk" är att jag försvinner så fort jag får ett jobb som bättre svarar mot min utbildning. Som Petter Larsson påpekar på Aftonbladet Kultur, forskningen visar att antalet jobb man söker inte påverkar chansen att få ett.
Den stora faran med Kanal 5:s Jobbjägaren är att programmet stadfäster och spär på fördomarna om arbetslösa som enbart lata. Det kan orsaka en stigmatisering av arbetslösa som grupp. Arbetsgivare kan se på mig som varande långtidsarbetslös och tänka att jag måste vara en asocial slusk som inte orkar ta tag i mitt liv, som de hopplösa exempel som lyfts fram i programmet (låt vara med goda slutresultat, det är ju tv gudbevars och alla älskar ett lyckligt slut).
Jag behåller kontakten med arbetslivet. Jag arbetar på timbasis inom mitt gamla yrke. Jag håller föredrag och studiecirklar och skriver för teatern för att hanka mig fram - när tillfälle ges. Jag finns kvar i mitt tidigare konsultnätverk inom arbetsmiljö och ledarskap, ett nätverk som bland annat innehåller just jobbcoacher. Jag tycker därför att jag känner den branschen ganska bra, numera från båda hållen. Coacherna i vårt nätverk har mycket god statistik. De är välutbildade beteendevetare med brett kontaktnät och får över 90% positiva omdömen av de personer de coachat. De gör det jobbet Arbetsförmedlingens handläggare skulle ha gjort om de bara hade haft tid. De får ut en stor andel i riktiga jobb.
Men ändå skapar jobbcoachning i sig inte många nya jobb. Tanken är snarare att vässa armbågarna på de som söker. Det behövs en jobbskapande politik för att komma till rätta med arbetslösheten. Fler jobb skapas inte automatiskt av mer aktiva arbetssökande - utan av kraftfulla åtgärder för fler arbetstillfällen totalt.
Programmet har kritiserats för att framställa samhällsproblem som individproblem, bland annat av statsvetaren Björn Johnson. Kommunpolitikern Johanna Graf (S) pekar på risken att de som aldrig själva varit arbetslösa börjar ifrågasätta det sociala kontraktet ("varför ska de delta i ett solidariskt skattesystem när folk går hemma och simulerar och snyltar på den kaka de själva är med och betalar till?"). Journalisten och samhällsdebattören Elin Grelsson kallar träffande programmet för freakshow och ger Kanal 5 humoristiska tips till uppföljare ("Är du smartare än en Försäkringskassanblankett?", "Övertidsmästarnas mästare").
Innan jag själv blev arbetssökande för snart två år sedan visste inte jag heller hur det var. Jag hade visserligen vänner som blev långtidsarbetslösa under förra lågkonjunkturen, och stödde dem naturligtvis, men kunde ändå inte riktigt helt sätta mig in i deras situation. Nu vet jag.
Jag har inte ändrat mig sedan jag blev av med mitt heltidsjobb. Jag är högutbildad, ambitiös, fullt frisk såväl fysiskt som mentalt. Jag har sökt massor av jobb inom min sektor, men fortfarande inte fått något heltidsjobb. Det är inte en spark i baken jag behöver, bara ett stöd ibland från någon som talar om för mig att jag inte är ett hopplöst fall.
Om jag söker alltför "okvalificerade" jobb får jag höra att jag är överkvalificerad. Som nybliven arbetssökande hade jag inga tveksamheter att söka jobb som butiksbiträde, städare eller diskare - men det är inte där jobben finns för mig. Arbetsgivarens "risk" är att jag försvinner så fort jag får ett jobb som bättre svarar mot min utbildning. Som Petter Larsson påpekar på Aftonbladet Kultur, forskningen visar att antalet jobb man söker inte påverkar chansen att få ett.
Den stora faran med Kanal 5:s Jobbjägaren är att programmet stadfäster och spär på fördomarna om arbetslösa som enbart lata. Det kan orsaka en stigmatisering av arbetslösa som grupp. Arbetsgivare kan se på mig som varande långtidsarbetslös och tänka att jag måste vara en asocial slusk som inte orkar ta tag i mitt liv, som de hopplösa exempel som lyfts fram i programmet (låt vara med goda slutresultat, det är ju tv gudbevars och alla älskar ett lyckligt slut).
Jag behåller kontakten med arbetslivet. Jag arbetar på timbasis inom mitt gamla yrke. Jag håller föredrag och studiecirklar och skriver för teatern för att hanka mig fram - när tillfälle ges. Jag finns kvar i mitt tidigare konsultnätverk inom arbetsmiljö och ledarskap, ett nätverk som bland annat innehåller just jobbcoacher. Jag tycker därför att jag känner den branschen ganska bra, numera från båda hållen. Coacherna i vårt nätverk har mycket god statistik. De är välutbildade beteendevetare med brett kontaktnät och får över 90% positiva omdömen av de personer de coachat. De gör det jobbet Arbetsförmedlingens handläggare skulle ha gjort om de bara hade haft tid. De får ut en stor andel i riktiga jobb.
Men ändå skapar jobbcoachning i sig inte många nya jobb. Tanken är snarare att vässa armbågarna på de som söker. Det behövs en jobbskapande politik för att komma till rätta med arbetslösheten. Fler jobb skapas inte automatiskt av mer aktiva arbetssökande - utan av kraftfulla åtgärder för fler arbetstillfällen totalt.
