gemene man

Det är jag som är gemene man

Hur ska man bemöta främlingsrädsla?

Publicerad 2010-01-26 12:31:46 i Samhälle

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna älskar att odla myten om sig själva som förföljda, alternativt ihjältigna, av medierna. Att medierna skulle tiga ihjäl dem borde det vara omöjligt att finna argument för nu, efter att Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons avslöjande debattartikel i oktober förra året. Jag skrev om den här. I artikeln avslöjade Åkesson kärnan i sina och partiets idéer. Det är därför jag inte för ett ögonblick tvekar att börja det här blogginlägget med att kalla partiet för främlingsfientligt.

Problemet med debattartikeln var möjligen att den fick mer uppmärksamhet än den fick spridning. Det vill säga, det var många fler ur den breda allmänheten som hörde talas om den, än som verkligen läste den. Uppmärksamheten i sig kunde ge intrycket av att SD nu hade blivit ett "rumsrent" parti, en etikett som det uppenbarligen inte förtjänar om man läser debattartikeln.

I går höll Publicistklubben debatt på Nefertiti i Göteborg. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, var där och direkttwittrade, och kommenterade efteråt debatten i sin blogg. En av debattörerna var Lena Sundström, vars bok om den politiska situationen i Danmark jag läste när den kom ut i höstas. Hon sa att det är meningslöst att granska Sverigedemokraterna, men vi bör göra det ändå.

Så rätt! Vi kan göra oss lustiga över Sd:s brist på intresse och engagemang i alla andra frågor än invandringen. (Jodå, vi i Hyresgästföreningen har försökt prata bostadspolitik med en sverigedemokrat i det lokala kommunfullmäktige. Han var ganska snabbt helt bortkollrad.) Poängen är att det är poänglöst. Deras väljare är inte heller intresserade av andra frågor. Varje försök att prata med SD om andra politikområden, tolkas som att "medierna förföljer SD" - av såväl SD som deras sympatisörer.

Så vad ska vi göra? Som Ulf Bjereld skriver, vilken är den journalistiska formeln för att ge Sverigedemokraterna den uppmärksamhet och den bevakning som partiet förtjänar?

Jag önskar att jag hade svaren. Jag skriver svaren i flertal, för jag tror inte det räcker med en universallösning. Men eftersom SD:s sympatisörer bara förenas av en sak, och det är främlingsrädsla alternativt främlingsfientlighet, är det den man måste bemöta.

Ge till exempel uppmärksamhet åt motsägelserna i SD:s praktiska politik och uttalanden. Å ena sidan säger de att "invandrarna kommer hit och vill inte anpassa sig". Å andra sidan motverkar SD, på de orter de finns representerade och i riksdebatten, livfullt alla åtgärder som syftar till att ge invandrarna möjlighet att bättre anpassa sig. Det finns gott om sådana motsägelser i deras praktiska politik, och då räcker det ändå om vi, liksom deras sympatisörer, begränsar oss till "invandringsfrågan".

Till slut instämmer jag med Ulf Bjereld: Gör Lena Sundström till integrationsminister!

Gemene mans meteorologiska institut

Publicerad 2010-01-19 23:52:41 i Allmänt

Så där ja. Nu behöver jag aldrig slösa tid med att skriva blogginlägg om hur vädret är. Det sköter sig automatiskt, vädret. Se i högerspalten, precis under tweetfeeden. Där visas nu hela tiden aktuell väderlek i Ronneby, med prognoser levererade av klart.se.

Kommer tomten från Lönsboda? 2

Publicerad 2010-01-15 21:49:15 i Släkten är bäst

I vanliga fall brukar jag hålla hårt på traditionen och låta julgranen och de andra julsakerna stå framme till tjugondag Knut. Varken kortare eller längre. Men de senaste dagarna har jag kommit hem sent på kvällarna och åkt iväg tidigt på morgnarna, så julgranen fick faktiskt tjänstgöra på övertid i två dagar.

Mina grannar må ha tittat snett på mig och skvallrat i närbutiken om den där galningen som fortfarande har sin julgran uppe. Det kan inte hjälpas. Men ljusstakarna och adventsstjärnan plockade jag faktiskt ner i onsdags, på rätta dagen. Och i dag blev det hur som helst dags för granen. Helt osentimentalt tömde jag den på glitter och pynt och packade ner den i sin kartong igen.

Annat var det förr. Jag beskrev här på bloggen för ett par år sedan hur mina julgransplundringar gick till när jag var barn.

Naivt nog trodde jag att allas julgransplundringar gick till så. Men tydligen var det väldigt lokalt. I vår lokala hyresgästförening, där jag sitter i styrelsen, har vi planerat att bjuda in till julgransplundring nu på söndag. Lekar, fika, godis till barnen. Och så Peka på granen.

De andra i styrelsen satt tysta. Ingen hade tidigare hört talas om något Peka på granen. Jag fick beskriva denna, i mitt huvud så välkända, sedvänja. Ja, så kan man ju kanske göra, blev reaktionen. Efteråt googlade jag på "peka på granen". Den enda relevanta träffen var mitt eget blogginlägg.

Jag har ju tidigare sagt att vi är ovanligt barnsliga i släkten, även som vuxna. Så: Är traditionen att peka på granen, på det sätt jag beskrev 2008 (se länk ovan), så pass lokal att den bara förekommer i vår familj? Vittnesmål om traditionen att peka på granen emottages tacksamt!

Det är lätt att vara givmild med funna pengar

Publicerad 2010-01-14 23:14:16 i Allmänt

Tidigare i kväll, på Pressbyrån vid järnvägsstationen i Hässleholm.

"Är det herrn som dräller en förmögenhet omkring sig?"

Jag var på järnvägsstationen i Hässleholm eftersom mitt tåg från Linköping blivit tjugo minuter försenat. Egentligen skulle jag ha bytt redan i Alvesta, men på grund av förseningen skulle jag i så fall ha missat sista bussen från Växjö, så jag fick medfölja X2000 till Hässleholm och byta mot Blekinge där i stället.

I Hässleholm hade jag nästan en timmes väntetid. Jag skulle dessutom inte vara hemma förrän klockan 21, så jag behövde något att äta.

Jag hade precis kommit fram till Pressbyråns kyldisk när ett butiksbiträde sprang förbi mig och i förbigående frågade "Är det herrn som dräller en förmögenhet omkring sig?" och pekade på en tjugolapp som låg på golvet framför mig.

Nej, svarade jag snabbt, för jag ville minst av allt framstå som en som går omkring och dräller förmögenheter omkring sig. Men biträdet hade rusat vidare, ingen annan kund var i närheten och nästan reflexmässigt plockade jag upp sedeln och höll den i rockfickan.

Innan jag hunnit välja vad jag skulle köpa att äta, kom en tiggare fram och frågade om "en tia eller några småmynt till en kopp kaffe". Varsågod, sa jag, den här låg på golvet, det kunde ha varit du som hittade den lika gärna som jag. Och så tryckte jag tjugolappen i handen på honom.

Jag hörde inte om han sa något tack. Han började mumla något svagt och ohörbart. Jag plockade åt mig en sandwichkartong och en juice och gick och betalade. Han stod kvar och mumlade. Jag gick tillbaka ut i väntsalen och satte mig på en bänk och började äta min sandwich med bacon, sallad och tomat. Efter en stund kom tiggaren och satte sig på en bänk mitt emot mig. Han mumlade fortfarande. Han gav intryck av att vara hemlös, klädd i flera lager tröjor, raggsockar i ett par slitna sandaler, stripigt hår. Han luktade inte precis bacon och tomat.

Han tittade inte på mig, och jag tittade inte på honom, men kanske kände han sig för en stund inbegripen i ett samtal som även inkluderade mig som samtalspartner. I så fall unnar jag honom det. Den här gången kändes det lätt att vara givmild. Jag hade ju hittat pengarna.

Kommer tomten från Lönsboda? 1

Publicerad 2010-01-11 23:29:45 i Släkten är bäst

Nöjeskompaniet i Karlshamn hade en underrubrik på sin revymix för några år sedan: Kommer tomten från Lönsboda?

Sjuåringen är helt säker. Den riktige tomten bor i Lönsboda. I Borås, där Sjuåringen bor och där han firar jul vartannat år, är det bara hans farbror som klär ut sig. Men när de firar jul hos mormor och morfar i Lönsboda, är det den riktige tomten som kommer.

Så måste det ju vara. Alla är kvar när tomten kommer, ingen har gått ut för att köpa tidningen. Inte ens Sjuåringens morfar, som införskaffat sitt dagliga Aftonbladet redan på julaftons förmiddag. Så vem är tomten, om inte Tomten?

Den här julaftonen firade Sjuåringen i Borås med utklädd tomtefarbror som vanligt. Så i Lönsboda skulle vi inte ha någon tomte. Detta råkade Sjuåringens mormor nämna för sin väninna. Hon tyckte det lät outsägligt trist om vi inte skulle få någon tomte i år, bara för att barnen inte var där. Så väninnan tipsade om att hennes svärdotter brukade tjänstgöra som tomte hos några familjer och säkert skulle hinna med oss också.

Detta visste ingen av oss andra om. Även vi vuxna i min släkt är nog lite barnsliga, kanske tror vi egentligen på tomten allihopa. På julaftonskvällen satt vi alla lugnt och åt julbord, när det bankade på dörren. Jag råkade vara närmast och gick och öppnade.

En liten tomte stod på trappan. "Finns det några snälla barn här", frågade tomten. Nej, sa jag, och skrattade, för jag visste inte vad jag annars skulle göra eller vad jag skulle tro. Då går det lika bra med snälla vuxna, sa tomten och klev in.

Hon drog åt sig julklappssäcken som min faster haft med sig och som stod kvar i hallen. Jo, vi är så barnsliga att vi vuxna fortfarande köper julklappar åt varandra. Inget krimskrams utan väl genomtänkta presenter som passar till mottagaren. Så min faster hade som sagt en säck, jag hade en säck, mina föräldrar hade en mangelkorg med julklappar i. Tomten delade raskt ut klappar till var och en och försvann.

Efteråt satt ett gäng gapande vuxna julfirare och undrade vad som hade hänt. Vem var tomten? Hade någon kring bordet känt till det här i förväg? Teorier framkastades. Var det i själva verket en inbrottsliga som rekognoscerade var folk firade jul?

Själv hade jag mina aningar. Jag tyckte mig känna igen rösten, även om den var förställd. Min fasters hund verkade också oväntat bekväm med den märkligt klädda och skäggiga främlingen. Efteråt fick jag det bekräftat. Mamma hade hyrt in sin väninnas svärdotter som tomte, för att överraska oss alla. Svärdottern råkar också ha en hund av samma ras som min fasters, de har stannat och hälsat på varandra under någon promenad. Mysteriet löst.

Men nu uppkommer ett dilemma. Den riktige Tomten, alltså han som brukar hyras in när Sjuåringen och hans syster Tolvåringen firar jul i Lönsboda, räknar med att komma tillbaka nästa år. Det gör den nya tomten också. Vad händer då?

Faktum är, har jag fått höra efteråt, att de båda tomtarna redan drabbat samman. I en annan del av Lönsboda, något senare på julafton, hade vår gamle tomte fått syn på den nya. Visst mungnabb hade uppstått mellan de två tomtekonkurrenterna. De lär ha gjort upp i godo. Historien förtäljer inte om de vid det tillfället också delat upp reviret mellan sig.

Svaret på frågan måste hur som helst vara ja. Tomten kommer från Lönsboda. Inte en, utan två. Minst.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela