gemene man

Det är jag som är gemene man

Polismöte hos Gustav Persson

Publicerad 2014-12-29 14:09:00 i Släkten är bäst

 
På nyårsdagen bildas den nya Polismyndigheten. De länsvisa polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och SKL ersätts då av en gemensam myndighet.

Då kan det vara intressant att påminna om hur polisväsendet var organiserat förr. Före 1965 var polisen till största del en kommunal angelägenhet. På landsbygden upprätthölls polismakten av fjärdingsmannen. Från början fanns det fyra fjärdingsmän i varje härad, men från 1850 utsågs en fjärdingsman per socken.

Den 15 september 1915 valde sockenstämman Gustav Persson till ny fjärdingsman i Örkened. Denna befattning behöll Gustav till 1933. På bilden har fjärdingsmännen i Östra Göinge samlats hemma hos Gustav, som ses sittande till vänster. Bredvid honom sitter hans hustru Sissa. De två flickorna till höger är Gustavs och Sissas döttrar Thyra och Hilma (den sistnämnda är min farmor). Bilden är tagen cirka 1930 utanför Gustavs och Sissas hus i Lönsboda.
 
Finns det möjligen någon som kan identifiera några av de andra personerna på bilden?

När man väcks mitt i natten av en gammal dam

Publicerad 2013-06-02 14:07:00 i Släkten är bäst

Härom natten väcktes jag tjugo över tre av något som väsnades. Jag visste inte vad det var, men konstaterade snabbt att det nog inte var någon inbrottstjuv. Så jag somnade lugnt om. På morgonen såg jag vem det var som hade orsakat mitt uppvaknande. Det var Karolina.
 
Karolina var min mormors mor. Mitt i natten hade hennes porträtt trillat ner från sin krok. Snöret var troligen detsamma som suttit där i kanske sjuttio år, så det var inte konstigt att det brast. Ramen gick i bitar.
 
Karolina föddes den 4 oktober 1857 när hennes mor tjänade piga på den småländska herrgården Sunnanvik i Skatelöv. Modern Katarina var alltså ogift, man kan tänka sig att det var en stor skandal på den tiden. Drängen Petter hade något år tidigare flyttat ifrån Sunnanvik, Katarina och Petter gifte sig 1858, men i husförhörslängden stod Karolina alltid som "hennes oäkta dotter". Vem som än var far till Karolina så var det i alla fall inte Petter. Själv visste hon att det var husbonden, ingenjör Sandvall, som var hennes riktige far.
 
Det har inte gått att belägga i några skriftliga källor. I domböcker och kyrkliga räkenskapsböcker går faderskapet spårlöst förbi. Katarina och Petter fick sedan sju gemensamma barn, halvsyskon till Karolina. Tre av dem dog i smittkoppor 1873-1874. Brodern Frans flyttade till USA och avled i Moscow, Idaho, vid 83 års ålder. Näste broder Sven blev soldat för Kinnevalds kompani. År 1905 friköpte han soldattorpet Buskahult och blev torpare. Systern Ida flyttade till Danmark och systern Elin tjänade några år som piga till herrskapsfolk inne i Växjö.
 
Karolina då? Jo, hon flyttade runt som piga i några år på olika gårdar i Kalvsvik och Skatelöv. På Grimslövs Månsagård lärde hon känna drängen Magnus. Hon var då 22 år gammal. Efter ett år på Månsagård flyttade Magnus vidare, men de behöll kontakten. År 1882 gifte de sig i Skatelövs kyrka och flyttade till ett alldeles eget torp, Hinseryd under Torsås Östregård i Magnus hemsocken Västra Torsås.
 
Som torparhustru hann Karolina föda tio barn. Hälften av dem dog i späd ålder, det sista var dödfött. Men fem döttrar uppnådde vuxen ålder. Den yngsta av dem var min mormor Jenny. När Jenny föddes hade familjen flyttat till torpet Sjöhultet, där Magnus själv en gång hade fötts.
 
När Karolina var 50 år blev hon änka. Hon levde fram till 1930, då hon gick bort på Sjöhultet vid 73 års ålder. I några år har jag haft hennes porträtt på väggen, till dess att hon rasade ner härom natten. Kanske ville hon säga mig något. Kanske tyckte hon att jag kunde kosta på henne ett nytt snöre.
 

En historia det gått troll i

Publicerad 2012-06-26 00:41:21 i Släkten är bäst

I Örkened levde på 1600-talet en ryttmästare som hette Nils Håkansson. När Skåne hade erövrats 1658, hade Nils befordrats till löjtnant vid Georg Henrik Lybeckers kavalleriregemente. I militärrullan 1670-71 står det om honom att "Löjtnant Nils Håkansson har först tjänt i tyska kriget under smålänningarna, blev sen commenderad stendig corpral i polske kriget, avancerade vid Hans Kungl. Maj:ts Livreg. till häst ifrån corpral till cornett och i danska kriget till löjtnant. Kom här 1659 under majorens compani. En retskaffens officer, som ofta i kronans tjänst före ryktet finner tjänsten. Mera meriterad att kommendera ett compani."

En bra karl på alla sätt och vis, låter det som. Dessutom har han fått gott om ättlingar, många släktforskare med anor i Göinge hamnar förr eller senare hos ryttmästare Nils Håkansson.

Eller Nils Håkansson Trolle, som han skrev sig och oftast kallas. Och här börjar bekymren.

Det finns nämligen också en adlig ätt som heter Trolle. Strängt taget finns det flera, men särskilt en (adliga ätten n. 36) som härstammar från Björkö i Småland brukar ofta spöka i samband med Nils Håkansson. En del släktforskare nöjer sig nämligen inte med att härstamma från ryttmästare Nils Håkansson, trots att han verkar ha varit en bra karl på alla sätt och vis, utan försöker försköna sina anor med några adliga grenar.

På Anbytarforum rasade för några år sedan en stundom ganska högröstad diskussion om Nils Håkanssons härstamning och liv. Förutom hans påstått adliga påbrå finns också en historia, baserad på ett missförstånd om att han skulle ha gift om sig och att hans änka skulle ha hämtat ut hans pension efter hans död. Problemet med den historien är bara att han fortfarande var vid liv vid tillfället då "änkan" (som han alltså aldrig var gift med) skulle ha hämtat ut pensionen. Lägg därtill ytterligare några felaktigheter och missförstånd kring hans person, så förstår ni att det här är som bäddat för en historia som det lätt går troll i.

En av de som gav sig in i debatten på Anbytarforum redan 2002, alltså för tio år sedan, heter Stig Brattschöld. Han har nu 2012 skrivit en bok med den i sammanhanget anspråkslösa titeln "En släkthistoria". Jag råkade få tag på den vid midsommarfirandet i Lönsboda och köpte den, kanske mer trots att jag såg vem författaren var, än tack vare. Under diskussionerna på Anbytarforum utmärkte han sig nämligen för att vara särskilt tondöv för frågor kring källor och forskningsmetoder. Ofta upprepade han samma argument som just ifrågasatts, med hänvisning till att han läst dem hos någon bygdeförfattare.

Efter att nu ha läst boken, måste jag ärligt säga att det kan vara den sämsta produkt jag någonsin sett utgiven på ett förlag. Förutom att författaren efter tio år ännu varken lärt sig källkritik, forskningsmetodik eller att ge ordentliga källhänvisningar, kan han knappt skriva en fullständig mening utan meningsbyggnadsfel. Han börjar på en tankegång, sedan byter han spår mitt i meningen och avslutar åt ett helt annat håll. En del meningar går inte att förstå ens med god vilja.

Därtill kommer alla faktafelen. I första kapitlet avhandlar han den medeltida adliga Trollesläkten. Sedan fortsätter han med ryttmästare Nils Håkansson Trolle, utan att på något sätt leda i bevis att denne hörde till adelsätten (vilket vore sensationellt, eftersom ingen annan Trolleforskare hittills lyckats bevisa något släktskap).

Det är vällovligt att den moderna tekniken tillåter såväl self-publishing som nischförlag som kan tillhandahålla små upplagor av smal litteratur. I det här fallet har författaren anlitat det i övrigt utmärkta Recito Förlag. Ingen skugga må falla över dem, det är författarens ansvar att ordna med faktagranskning och korrekturläsning. Vill man som författare ha den hjälpen av en redaktör får man vända sig till ett större förlag, en dörr som dock är tämligen tillbommad för amatörer, av såväl ekonomiska som kontaktmässiga skäl.

Men Recito Förlag bör ändå tänka på vad det på sikt kan innebära om deras namn står tryckt på produkter av alltför låg kvalitet. Även som amatörförfattare måste man vara beredd på att bli recenserad (låt vara av en amatörrecensent som jag i det här fallet) med allt vad det innebär. Jag köpte boken av flera skäl: För att jag var nyfiken, för att jag trots allt inte kan motstå nyutkomna släktböcker från de områden där jag själv släktforskar, och för att det faktiskt finns vissa anknytningar till min egen släkt. Men det främsta skälet, sett så här i efterhand, var kanske ändå att köpa boken för att förhindra att åtminstone ett av exemplaren hamnade i händerna på någon som i värsta fall kunde börja tro på författarens irrfärder i genealogin. Gott så.

Last chorus: Inga Lisa Håkansson

Publicerad 2011-04-15 22:03:04 i Släkten är bäst

Torpardottern Hilda Andersson hade redan en son när hon 1920 fick en dotter tillsammans med sin fästman Fridolf Svensson som var född i Kyrkhult. Det blev dock aldrig så att Hilda och Fridolf gifte sig med varandra. Fridolf flyttade till Västerbotten och dottern Inga Lisa växte upp med Hilda i Skyttatorp utanför Lönsboda. En vecka innan sin 22-årsdag gifte sig Inga Lisa med lantbrukaren Harry Håkansson i Östra Flyboda.

Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.

Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.

Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"

I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.

För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"

Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.

I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)

De två tenorerna (som aldrig möttes)

Publicerad 2011-02-02 12:34:06 i Släkten är bäst

I dag skulle mästertenoren Jussi Björling fyllt 100 år. Han föddes i Borlänge den 2 februari 1911, började tidigt uppträda tillsammans med sina två bröder och fadern David i den så kallade Björlingkvartetten. Som sjuttonåring 1928 blev Jussi antagen till operaskolan i Stockholm, innan han fyllt tjugo hade han anställning på Operan. År 1938 lämnade han Sverige och fortsatte sin karriär vid Metropolitan i New York, med avbrott för krigsåren då han bodde i Sverige. Han dog 1960.

Min farfar hade en gång chansen att träffa Jussi Björling. Inte bara träffa, han skulle få bli bjuden på privat middag med Jussi. Farfar Arvid Jönsson hade, som jag berättat om tidigare, startat en möbelfabrik. En inköpare hos ett kundföretag kände Jussi Björling väl. Han frågade om farfar ville komma med på middag med världsartisten. Ett sådant erbjudande kan man bara inte tacka nej till.

Men det kunde farfar. Farmor tyckte inte att han ville. Farmor hade antagligen hört talas om Jussis svaghet för starkare drycker, och såg framför sig vilken typ av kalas det skulle bli. Farfar tackade nej. Så kom det sig att farfar aldrig mötte Jussi Björling.

Det hade annars kunnat bli ett fruktsamt möte. Farfar var körsångare, tenor i manskör och kyrkokör. Om de två bara hade sammanförts, hade världen kanske fått skåda duon "De två tenorerna".

Annars var det nog så att farmor var mer allmänmusikalisk än farfar, säger min faster. Det var farmor som hörde när någon sjöng falskt. Hon vågade aldrig uppträda, men hennes sångröst finns bevarad på ett privatinspelat kassettband som jag förde över till CD för ett tag sedan. Hon sjunger där "Det stod två gummor på Lönsboda torg", en gammal revyvisa.

Men det var farfar som hade chansen att bli världsstjärna. Om han bara hade fått möta Jussi Björling så...

Farfar Arvid och farmor Hilma
Farfar och farmor.

Morfar Karl Magni

Publicerad 2011-01-14 14:03:51 i Släkten är bäst

Jag satt hos frisören och kom att tänka på min morfar. Inte så konstigt att jag kom att tänka på honom just då, kom jag på efter ett tag. Det var ju hans huvud jag såg i spegeln. Det måste det åtminstone ha varit, för inte är det väl jag som blivit så tunnhårig på hjässan och fått så högt hårfäste? Nej, det måste varít morfar jag såg.

Karl Magni Gustavsson (1894-1983)

Morfar Karl Magni Gustavsson var född 1894. Hela sitt verksamma liv var han lantarbetare, men först efter att han var mer än 50 år fyllda blev han jordbrukare med eget ställe att bruka. På 1930- och 40-talen arbetade han som statare på Torps gård i Skatelöv. Det innebar att han fick lön (s.k. stat) i naturaform, inklusive husrum för sig och familjen så att bonden, arbetsgivaren, visste var arbetskraften fanns. Det räknades också med att mormor skulle hjälpa till på gården, det inkluderades så att säga i morfars stat.

Statsystemet har beskrivits i romanform av bland andra Ivar Lo Johansson och Moa Martinson. På 1930-talet dokumenterade radiojournalisten Lubbe Nordström hur det kunde se ut i statarbostäderna. Genom avtal mellan parterna på jordbruksarbetsmarknaden avskaffades systemet 1944. Några år senare, 1948, övertog morfar torpet Persborg efter sin bror Edvin. Vid det laget var de äldsta barnen redan utflugna, men de yngsta i den sjuhövdade barnaskaran, bland andra min mamma, växte upp på torpet.

Senare i livet drabbades morfar av två hjärnblödningar i tät följd. Det tog hans talförmåga, han drabbades av afasi. Jag har knappt några minnen av att jag hörde morfar säga några andra ord än "ja" och "nej" - och de orden kunde ibland lika gärna betyda motsatsen. Omgivningen fick avläsa på kroppsspråket. Om vi frågade morfar om han ville röka, och han sa "nej" medan han lutade sig mot bordet där pipan låg, betydde det "ja".

Morfar rökte Greve Hamiltons blandning. Ingen annan i släkten röker. Inget av hans barn rökte eller gifte sig med rökare. Inget av oss barnbarn. Morfar rökte för oss alla.

Jag minns morfars och mormors lägenhet i pensionärshemmet i Grimslöv. Jag minns deras gemensamma rum på ålderdomshemmet, och rummet längst bort i bortersta korridoren där morfar bodde ensam när mormor gått bort. Jag minns morfars 80-årsfest ("balunsen") på Grimslövs pensionat. Och jag minns hans sista år på sjukhemmet i Alvesta. Och hur vi fick avbryta vår semester och köra hem från vandrarhemmet i Ringsted när morfar blev sjuk och dog 1983, vid 88 års ålder.

Nu är det snart morfars hjässa jag ser i spegeln hos frisören.

En ihågkommen revyvisa om Grimma-Kallen

Publicerad 2010-12-14 17:06:13 i Släkten är bäst

En oväntad höjdpunkt i samband med helgens familjefestlighet (min mamma fyllde 70 år) var när pappa plötsligt sjöng en vers ur en gammal revyvisa från 1930-talet.

Vi kom att tala om den gamle revyaktören i Lönsbodarevyn, Valdemar Becker (1906-1966). Pappa berättade då att hans morfar inte tyckte om Becker. "Han har varit elak mot Grimma-Kallen", var orsaken. Grimma-namnet har inte, som man kanske kunde tro, med det danska ordet grim (ful) att göra, utan kommer från Grimmatorpet, där Kalles farfars far var född. Grimma-Kallen hette egentligen Karl Gustav Svensson (1895-1973) och var vedhandlare, men också något av ett bygdeoriginal som det gick många historier om. Elakheten serverades i form av en vers i en revykuplett. Det är oklart om verkligen Becker själv skrivit texten, det kan också ha varit Hilding Hamfeldt som skrev många av revyernas texter på 1930-talet.

Dock var gammelmorfars aversion tydligen inte värre än att han själv tillägnat sig versen ifråga, och lärde ut den till dottersonen så väl att han fortfarande minns den. Så kommer det sig alltså, ironiskt nog, att en revykuplett som kanske annars hade varit bortglömd, nu fortfarande är ihågkommen och sjungen nära 80 år senare.

Inte nog med det. Nu får den också allmän spridning här i bloggen. Varken Grimma-Kallen eller hans syster fick några barn, så inga arvingar torde ha något emot det. Om någon representant för Grimma-släkten tycker illa om att versen publiceras, får de gärna höra av sig till mig. Men här kommer versen (melodin är Skånska slott och herresäten):

Och in på vårt badhus där kom Grimma-Kalle
Han tvättade armar och mage och skalle
Och alla som badade rusade ut,
ty Kalle han hade ej badat förut.

Som ett släktkalas i kubik

Publicerad 2010-07-06 00:50:25 i Släkten är bäst

Släktforskning i lördags, som sagt. Och det fortsatte på sätt och vis på söndagen. Fast i något annorlunda former. I själva verket med ett helt annat fokus. För de som besökte öknamnsdagen i Lönsboda är inte i första hand släktforskare. Man ser inte en enda besökare som har anteckningsblock eller bärbara datorer med sig. Men alla har sina berättelser.

På öknamnsdagen finns det mycket att titta på. Men ännu mer att lyssna på. För även om väggarna är fyllda med nyframkallade porträttbilder ur fotograf S. J. Nelsons kvarlåtenskaper, och datorerna är preparerade med databaser, och häften med torpinventeringar från hela församlingen ligger framme, så är den stora behållningen ändå alla berättelserna som surrar i luften. Besökarna är som sagt inte släktforskare i första hand, men lokalhistoriskt och personhistoriskt intresserade ortsbor som är sprängfyllda av minnen och berättelser. Som ett göingskt släktkalas i kubik, ungefär.

Det saknas dock inte material för den som huvudsakligen vill gå dit för att forska. I datorerna har man tillgång till såväl öknamnscirkelns persondatabas och kyrkogårdsinventering som Sven Hellgrens (som är en av eldsjälarna bakom öknamnsdagen) databaser ur Örkeneds kyrkböcker. Och på skärmutställningar visas intressanta uppgifter om några av personerna bakom öknamnen. Ett nytt projekt är att kartlägga befolkningen som bott i kvarteren där servicehuset Bergfast sedan uppfördes.

Det var kring en av fastigheterna i Bergfastkvarteren som Sven Hellgrens föredrag rörde sig. Det så kallade Tocka-bygget, eller Kullbergska fastigheten. Sven beskrev hur Tocka-namnet uppkommit och hur Tocka-Pellen d.y. (Per Persson 1849-1919) lät uppföra byggnaden i amerikansk boarding house-stil.

Men vadå öknamn, kanske någon undrar? Jag tar hjälp av mannen som givit namn åt det rum där jag tillbringade lördagen. Harry Martinson beskriver Örkeneds öknamn så här, i Nässlorna blomma:

Var och en av dem hade sitt karakteristiska spenamn, vilket de voro mycket medvetna om. De liksom vårdade det rykte som blivit dem givet genom dessa spenamn. Var och en av dem strävade att utfylla den anekdot som var i svang om honom eller henne. På så sätt kommo de att spela en sorts roller, kommo att leva ett anekdotiskt liv.

Annars var det nog också vanligt att bärarna inte var så stolta över sina öknamn, åtminstone inte utåt. En tumregel som gällde i många fall var att öknamnen var något man använde när man talade om personer, inte till dem. Fast en del bar dem med stolthet, identifierade sig med dem, precis som Martinson skriver. Öknamnen ärvdes ofta i släkten, men långt ifrån alltid. En del var av ett slag som inte lät sig övertas av någon annan. Setti, Tekredade Nesse, Twau Meter Gustav eller Blixtchauffören. Andra blev nästan som släktnamn eller kanske snarare som Dalarnas gårdsnamn eftersom de lika ofta följde torpet eller gården som släkten. Tocka-namnet är exempel på ett sådant, som först bars av en som kom från Tockarp, sedan av Tocka-Pellen d.ä. som övertog dennes torp, därefter dennes barn och så vidare.

Ibland kan öknamnet bli till långa ramsor, som Ailne-Swensa-Jössa Nels-Johan. Att komma till Örkened känns verkligen som att komma hem, som amerikanen säger, where everybody knows your name. Och ditt ursprung, fem generationer bakåt.

Eld och lågor bland nässlorna

Publicerad 2010-07-03 23:46:18 i Släkten är bäst

Temat för årets nässelfrossa i Olofström är ”eld och lågor”. Och eftersom Blekinge Släktforskarförening är fylld av eldsjälar som brinner för släktforskningen, vore väl ingenting naturligare än att vi också fanns på plats mitt i den sjudande nässelsoppan. Nässelfrossan är en kulturfestival som varar i en hel vecka med arrangemang runt om i kommunen. På lördagen bemannade Blekinge Släktforskarförening bibliotekets Harry Martinsonrum med syftet att sprida släktforskningens låga till nyfikna besökare.

En intresserad skara sökte sig in i bibliotekets svalka på årets hittills varmaste dag. Precis utanför dörren till salen hade Alvar Ahl ställt upp ett bokbord med det som föreningen har att saluföra. Hans Rosenlund inledde med ett föredrag om släktforskningens grunder, och tillsammans med undertecknad hjälpte han därefter besökarna tillrätta bland husförhörslängder och födelseböcker.

Någon upptäckte att föräldrarna till en ana i själva verket var helt andra än de förmodade. Det är bra när sådant upptäcks i tid – Hans kunde från sin egen gryende forskning ge exempel på motsatsen, när man forskat vidare i flera generationer innan man upptäcker att förutsättningarna varit helt felaktiga och en massa framvaskade namn egentligen inte alls hör till den egna släkten. Som Alvar fyndigt uttryckte saken, ”fortsätter man forska framåt från en felaktig ana, upptäcker man till slut att man själv inte finns”.

Men visst fanns våra besökare, och de fann vad de skulle i de gamla längderna. Snart hade alla fått hjälp med sina frågor, och kunde fulla av iver åka hem för att fortsätta på de nya trådar vi nystat upp åt dem. Om någon hade tänkt sig en lat och sysslolös semester – så grusade vi deras planer. Så är det, när man brinner för släktforskning.

Hans Rosenlund ger tips till intresserad besökare.

Nässelfrossa

Publicerad 2010-07-03 09:50:31 i Släkten är bäst

Nässelfrossan i Olofströms kommun har pågått den senaste veckan, och fortsätter den här helgen. I dag (lördag) från klockan 11:30 finns jag på Olofströms bibliotek och hjälper de som vill börja med släktforskning!

För min del fortsätter helgen i släktforskningens tecken. I morgon är det "öknamnsdag" i bygdegården i Östra Flyboda strax utanför Lönsboda. Det brukar vara ett trevligt arrangemang med föredrag, fika, möjlighet att söka i databaser och att titta på fotograf Nelsons gamla bilder. Kanske hjälpa till att sätta namn på någon avporträtterad, till och med.

Kommer tomten från Lönsboda? 2

Publicerad 2010-01-15 21:49:15 i Släkten är bäst

I vanliga fall brukar jag hålla hårt på traditionen och låta julgranen och de andra julsakerna stå framme till tjugondag Knut. Varken kortare eller längre. Men de senaste dagarna har jag kommit hem sent på kvällarna och åkt iväg tidigt på morgnarna, så julgranen fick faktiskt tjänstgöra på övertid i två dagar.

Mina grannar må ha tittat snett på mig och skvallrat i närbutiken om den där galningen som fortfarande har sin julgran uppe. Det kan inte hjälpas. Men ljusstakarna och adventsstjärnan plockade jag faktiskt ner i onsdags, på rätta dagen. Och i dag blev det hur som helst dags för granen. Helt osentimentalt tömde jag den på glitter och pynt och packade ner den i sin kartong igen.

Annat var det förr. Jag beskrev här på bloggen för ett par år sedan hur mina julgransplundringar gick till när jag var barn.

Naivt nog trodde jag att allas julgransplundringar gick till så. Men tydligen var det väldigt lokalt. I vår lokala hyresgästförening, där jag sitter i styrelsen, har vi planerat att bjuda in till julgransplundring nu på söndag. Lekar, fika, godis till barnen. Och så Peka på granen.

De andra i styrelsen satt tysta. Ingen hade tidigare hört talas om något Peka på granen. Jag fick beskriva denna, i mitt huvud så välkända, sedvänja. Ja, så kan man ju kanske göra, blev reaktionen. Efteråt googlade jag på "peka på granen". Den enda relevanta träffen var mitt eget blogginlägg.

Jag har ju tidigare sagt att vi är ovanligt barnsliga i släkten, även som vuxna. Så: Är traditionen att peka på granen, på det sätt jag beskrev 2008 (se länk ovan), så pass lokal att den bara förekommer i vår familj? Vittnesmål om traditionen att peka på granen emottages tacksamt!

Kommer tomten från Lönsboda? 1

Publicerad 2010-01-11 23:29:45 i Släkten är bäst

Nöjeskompaniet i Karlshamn hade en underrubrik på sin revymix för några år sedan: Kommer tomten från Lönsboda?

Sjuåringen är helt säker. Den riktige tomten bor i Lönsboda. I Borås, där Sjuåringen bor och där han firar jul vartannat år, är det bara hans farbror som klär ut sig. Men när de firar jul hos mormor och morfar i Lönsboda, är det den riktige tomten som kommer.

Så måste det ju vara. Alla är kvar när tomten kommer, ingen har gått ut för att köpa tidningen. Inte ens Sjuåringens morfar, som införskaffat sitt dagliga Aftonbladet redan på julaftons förmiddag. Så vem är tomten, om inte Tomten?

Den här julaftonen firade Sjuåringen i Borås med utklädd tomtefarbror som vanligt. Så i Lönsboda skulle vi inte ha någon tomte. Detta råkade Sjuåringens mormor nämna för sin väninna. Hon tyckte det lät outsägligt trist om vi inte skulle få någon tomte i år, bara för att barnen inte var där. Så väninnan tipsade om att hennes svärdotter brukade tjänstgöra som tomte hos några familjer och säkert skulle hinna med oss också.

Detta visste ingen av oss andra om. Även vi vuxna i min släkt är nog lite barnsliga, kanske tror vi egentligen på tomten allihopa. På julaftonskvällen satt vi alla lugnt och åt julbord, när det bankade på dörren. Jag råkade vara närmast och gick och öppnade.

En liten tomte stod på trappan. "Finns det några snälla barn här", frågade tomten. Nej, sa jag, och skrattade, för jag visste inte vad jag annars skulle göra eller vad jag skulle tro. Då går det lika bra med snälla vuxna, sa tomten och klev in.

Hon drog åt sig julklappssäcken som min faster haft med sig och som stod kvar i hallen. Jo, vi är så barnsliga att vi vuxna fortfarande köper julklappar åt varandra. Inget krimskrams utan väl genomtänkta presenter som passar till mottagaren. Så min faster hade som sagt en säck, jag hade en säck, mina föräldrar hade en mangelkorg med julklappar i. Tomten delade raskt ut klappar till var och en och försvann.

Efteråt satt ett gäng gapande vuxna julfirare och undrade vad som hade hänt. Vem var tomten? Hade någon kring bordet känt till det här i förväg? Teorier framkastades. Var det i själva verket en inbrottsliga som rekognoscerade var folk firade jul?

Själv hade jag mina aningar. Jag tyckte mig känna igen rösten, även om den var förställd. Min fasters hund verkade också oväntat bekväm med den märkligt klädda och skäggiga främlingen. Efteråt fick jag det bekräftat. Mamma hade hyrt in sin väninnas svärdotter som tomte, för att överraska oss alla. Svärdottern råkar också ha en hund av samma ras som min fasters, de har stannat och hälsat på varandra under någon promenad. Mysteriet löst.

Men nu uppkommer ett dilemma. Den riktige Tomten, alltså han som brukar hyras in när Sjuåringen och hans syster Tolvåringen firar jul i Lönsboda, räknar med att komma tillbaka nästa år. Det gör den nya tomten också. Vad händer då?

Faktum är, har jag fått höra efteråt, att de båda tomtarna redan drabbat samman. I en annan del av Lönsboda, något senare på julafton, hade vår gamle tomte fått syn på den nya. Visst mungnabb hade uppstått mellan de två tomtekonkurrenterna. De lär ha gjort upp i godo. Historien förtäljer inte om de vid det tillfället också delat upp reviret mellan sig.

Svaret på frågan måste hur som helst vara ja. Tomten kommer från Lönsboda. Inte en, utan två. Minst.

Att förhandla om ingångslön

Publicerad 2009-09-14 22:35:06 i Släkten är bäst

Förr eller senare, nu när jag söker jobb, kommer jag att få frågan om vad jag vill ha i lön. Förresten, det har jag redan fått på en jobbintervju. (Det är förresten fortfarande inte uteslutet att jag hamnar på just den arbetsplatsen, tvärtom.)

Vad är jag värd? Inte vet jag. De senaste åren har jag varit egen företagare. Då satte jag en månadslön som var anpassad till vad företaget kunde bära, och många gånger kunde jag inte ens ta ut den. Det yrke jag är utbildad till har jag inte varit aktiv inom på ett tiotal år, det är inte heller där jag söker. Jag har egentligen mest min arbetserfarenhet och en del vidareutbildningskurser i tjänsten att hänvisa till.

Men så kommer jag att tänka på Klämta-Tilda. Hon var ett original, men hon visste vad hon var värd.

Klämta-Tilda hette egentligen Matilda Håkansson och bodde i Lönsboda. Hon dog när jag bara var några månader gammal, men berättelserna om henne lever kvar än i dag. Ännu under min uppväxt i Lönsboda var hon högst levande, enbart genom vad folk mindes och berättade.

Att hon kallades för Klämta hade ingenting att göra med väckarklockan som hon alltid hade i en ficka i underkjolen. Namnet kom efter Klämtatorpet (Clemetstorpet), eller Klämdas, i Duvhult, där hon var född. För enkelhets skull bar hon ofta tre eller fyra klänningar på sig på samma gång, och ett par tre hattar. (Ja, har man råd te' de' så", svarade hon, när någon frågade).

Trots detta möttes hon av viss respekt där hon gick omkring. Fastän originell var det sällan några barn eller ungdomar som drev gäck med henne i hennes närhet. Men visst fanns det de som försökte göra sig lustiga på hennes bekostnad.

Tilda var ett original, men hon var inte dum. Tvärtom var hon ofta slagfärdig. En bonde hade anlitat ett arbetslag kvinnor i potatisplockningen. När kvällen kom skulle alla få betalt. Sist i raden stod Tilda. Bonden tänkte att, hon har väl inget begrepp om pengar, så han frågade Tilda hur mycket hon skulle ha. "Ah, inte ska väl jag ha mer än de andra!", svarade Tilda rappt.

Så ska jag svara när jag får frågan om vilken lön jag vill ha. Inte ska väl jag ha mer än de andra.

Förresten, varför är det här blogginlägget kategoriserat som "Släkten är bäst"? Jo, jag har nyligen funnit att Matilda Håkansson var femmänning med min farfars far. Det är en heder att vara släkt med en sån gumma. Som sagt, släkten är bäst!

Torparliv

Publicerad 2009-08-05 00:21:13 i Släkten är bäst

Häng med nu. Under allsångsdelen i lördags (se inlägget med rubriken Bredd i kulturlivet nedan) sjöng Olle Björngreen bland annat Gunde Johanssons Torparvisa. Olle påstod att den skulle ha varit världens första rocklåt, men det är ju en sanning med modifikation. Sant är att Gunde skrev texten och musiken redan 1948 (till sin mors 50-årsdag för övrigt), men rockstuk fick den först av Sven-Ingvars många år senare. Det var de som "döpte om" den till Torparrock.

Om man vill, kan man ta Torparvisa som ett exempel på att humor är kontextbunden. Humor åldras. När referensramarna ändras, försvinner också nyanserna i vad som var roligt. I 1940-talets Sverige visste fortfarande alla (åtminstone alla som levde på och fick sin utkomst av landsbygden, vilket var de flesta) vad en torpare var. Nu har de flesta ett ganska dimmigt begrepp om det. Ett torp är möjligen synonymt med sommarstuga för nutidens svensk.

Nutidens svensk minns från historieböckerna något om att landet förr befolkades av adel, präster, borgare och bönder. Det var allt där fanns. Men dessa var de besuttna, de män som utsåg representanter till riksdagen. Eftersom bönder kommer sist i uppräkningen, tror nutidens svensk att bönderna var lägst på samhällsstegen. Inget kunde vara mera fel. Under bönderna kommer, i ökande usträckning under 1700- och 1800-talen, de obesuttna. Torparna, dagsverkarna, statarna, backstugusittarna, tjänstehjonen, fattighjonen.

Under 1600-talet började torpen växa fram. Det var ett praktiskt sätt för bönderna att få arbetskraft, och ett sätt för de bondsöner som inte kunde räkna med att ärva gården, att ändå få sin utkomst när landets befolkning växte och jorden skulle räcka till fler. Torparen ägde inte någon jord, utan måste fullgöra vissa plikter åt bonden för att få bo kvar. Torpen bröts i ägornas utmarker, ofta på gårdens sämre jord. Så småningom utverkades en praxis där torparrenden skrevs på 49 år eller livstid. Arrendet betalades oftast i form av dagsverken, på tidpunkter som bonden bestämde. Givetvis sammanföll tidpunkterna med den tid då torparen hade behövt arbeta med sitt eget lantbruk, ta vara på sin egen skörd eller vad det kunde vara.

Mina förfäder var sällan några bönder. De var torpare och hade en liten plätt som de själva kunde odla för sitt behov, och utöver det tjäna åt bonden. Bonden utnyttjade varje dagsverke enligt kontraktet, oavsett om det behövdes eller inte. Gå ut och se de stengärdsgårdar som ännu finns kvar och slingar sig till synes planlöst genom skogarna. Många av dem vittnar om dagsverken som bara skulle göras för kontraktets skull.

Men de torpare som tjänade en bonde, hade det trots allt bättre än kronotorparna. Dessa bodde på kronans mark och tjänade en kronans boställsinnehavare - som själva fick behålla allt de kunde få in från sina torpare. Det gjorde att kronotorparnas pålagor blev dubbelt så tunga som andra torpares.

Så sent som den 3 februari år 1900 upprättades ett förnyat arrendekontrakt mellan Vesslarps kronopark och min farfars farfar, kronotorparen Håkan JohnssonGrevatorpet i Applahult, Örkened. Det nya arrendet skulle gälla från den 14 mars 1900 tillsvidare. Torpet utgjordes av 3,50 hektar åker, 1,50 hektar slåtter, 4 hektar betesmark och 0,69 hektar impediment. I penningar räknat var arrendeavgiften 60 kronor, som dock skulle utgöras av "att brukaren efter tillsägelse från vederbörande skogsförvaltning, sjelf eller genom af skogsförvaltningen godkända arbetare, på egen kost och med egna redskap verkställer af honom å kronoparken Vesslarp anvisadt arbete mot ersättning för 1 mansdagsverke under sommarhalfåret med 1 kr 25 öre, samt 1 hjondagsverke med 75 öre."

Som sagts ovan, inföll arbetsdagarna på dagsverket precis när torparen skulle arbeta med sitt eget bruk. Så det blev knappast någon tid över när det var dags för sådd eller skörd.

Allt detta var alla i 1940-talets Sverige fortfarande väl medvetna om. En torpare fick arbeta hårt, dels åt sig själv, dels åt bonden eller kronan för att fullgöra sina plikter. En torpare som ligger på soffan och bara hör hur det blåser i träden är en löjlig figur som man bara kan skratta gott åt. Gunde Johansson baserade sången på en livs levande person som han träffat på i sin lanthandel i Kärvingeborn utanför Grythyttan.

När vi i dag sjunger Torparvisa som allsång, ser många bilden framför sig av den late torparen och tror att torpare är detsamma som latmaskar som ligger på soffan, ungefär som Kronblom. I dag är det väl förresten inte heller särskilt många som läser serien om Kronblom, en annan lat torpare som bråkar med sin svärmor. Den kräver också en närapå utdöd referensram för att man ska uppfatta vad som egentligen är roligt. Humor åldras. Men Torparvisa är ändå fortfarande rolig att sjunga.

Blixten slår till igen

Publicerad 2009-07-29 10:35:13 i Släkten är bäst

Jag har tidigare här i bloggen berättat om Albert Svensson, som kallades för Blixten, eller Blixtchauffören, för att han körde så långsamt och försiktigt. Albert levde 1902 till 1976.

Nu har Albert hört av sig.

Vänta nu, Albert dog 1976. Då fanns inte Internet, han kan inte höra av sig trettiotre år efter sin död och skicka mejl. Nej, men Albert har sina egna kanaler. Jag har en kusin som är intresserad av det ockulta. Härförleden var han på en seans och fick via ett medium kontakt med en man från andra sidan. Mannen presenterade sig som Albert. Den ende Albert som passar in är Blixten. Eller Faster-Sisse-Albatt, som han oftare kallas i vår familj, eftersom han är son till faster Sissa.

Kärt barn har många namn. Albert kallades också för Mexiko, eftersom han bland arbetskamraterna i stenbrottet en gång lär ha yttrat "Mexiko? Vad ä de för en jävla ko?".

Albert bodde några år i Amerika. Men han kom hem igen, och brukade föräldragården i Smålatorp utanför Lönsboda. Sedan flyttade han till Sösdala. Han återvände till Lönsboda och arbetade vid Hägghults stenbrott fram till pensioneringen.

Albert hörde alltså av sig genom mediet, till min kusin. Varför det? Kanske är han sur på oss. Kanske för att det kunde hända att vår farmor och farfar släckte alla lampor och låtsades inte vara hemma, när de såg Albert släntra över torget från sin bostad för att komma hem till dem och titta på tv. Han hade nämligen ingen egen tv, utan besökte gärna bekanta och släktingar för att titta. Om det berodde på snålhet eller sällskapssjuka är väl bäst att låta vara osagt. Han kan ju bli uppretad.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela