gemene man

Den 17 maj är det 147 år sedan som Gustav Persson föddes. Eftersom Gustavs farmor Nilla kallades för Blom-Nillan, dotter som hon var till ryttaren Johan Blomberg vid Södra skånska kavalleriregementet (Skånska dragonregementet), kom han allmänt att kallas för Blom-Gustaven. Gustav växte upp i en expansiv period, inte minst i Örkened där hans föräldrar Per och Ingri var småbrukare. Stenbrotten i socknen blev fler och fler, och alla pojkar kunde räkna med att få arbete i berget direkt efter några års skolgång.

En och en halv miljard år tidigare hade nämligen i just den här trakten glödande magma pressats upp från jordens mantel. Magman hade avkylts och stelnat till det vi i dag kallar för hyperitdiabas, svart diabas. Av tillfällighetens nycker, och tur med senare istider och förkastningar, visade sig just diabasen från Örkened vara synnerligen lämpad för byggnadsverk, monument och gravstenar. Men för Gustav var stenen först och främst ett dagligt arbete. En värdig motståndare att betvinga med slägga och borr, hammare och stampar, kilar och bleck. Och så svartkrut. Örkeneds stenbrott förbrukade på sin tid mer svartkrut än övriga landet tillsammans.

Precis när det nya seklet tog sin början gifte sig Gustav med Sissa, torpardotter från Svanshult. Trots att båda var födda i Örkened träffades de inte på hemmaplan utan i betfälten på Söderslätt där de var och gallrade betor. Efter vigseln på midsommarafton 1900 bosatte sig Gustav och Sissa i ett litet torp i Gisslaboda, inte långt från Gustavs föräldrahem som låg på Hunshults mark. Där bildade de familj. I rask takt föddes döttrarna Anna och Ingrid, och därefter sonen Ernst Emil som dock dog innan han hade fyllt ett år. Den 20 juni 1905 skriver Gustav i sin kassabok "2 kronor till Bengt för skrin till Emil". Bengt var Gustavs bror, som var snickare. Två dagar senare ny utgift, 2,75 för "ringning och grafning". Men nästa år föder Sissa tvillingar. Den ene får heta Ernst och den andre Emil.

Gustav Persson vid skrivbordet.

Släktforskning i lördags, som sagt. Och det fortsatte på sätt och vis på söndagen. Fast i något annorlunda former. I själva verket med ett helt annat fokus. För de som besökte öknamnsdagen i Lönsboda är inte i första hand släktforskare. Man ser inte en enda besökare som har anteckningsblock eller bärbara datorer med sig. Men alla har sina berättelser.

På öknamnsdagen finns det mycket att titta på. Men ännu mer att lyssna på. För även om väggarna är fyllda med nyframkallade porträttbilder ur fotograf S. J. Nelsons kvarlåtenskaper, och datorerna är preparerade med databaser, och häften med torpinventeringar från hela församlingen ligger framme, så är den stora behållningen ändå alla berättelserna som surrar i luften. Besökarna är som sagt inte släktforskare i första hand, men lokalhistoriskt och personhistoriskt intresserade ortsbor som är sprängfyllda av minnen och berättelser. Som ett göingskt släktkalas i kubik, ungefär.

Det saknas dock inte material för den som huvudsakligen vill gå dit för att forska. I datorerna har man tillgång till såväl öknamnscirkelns persondatabas och kyrkogårdsinventering som Sven Hellgrens (som är en av eldsjälarna bakom öknamnsdagen) databaser ur Örkeneds kyrkböcker. Och på skärmutställningar visas intressanta uppgifter om några av personerna bakom öknamnen. Ett nytt projekt är att kartlägga befolkningen som bott i kvarteren där servicehuset Bergfast sedan uppfördes.

Det var kring en av fastigheterna i Bergfastkvarteren som Sven Hellgrens föredrag rörde sig. Det så kallade Tocka-bygget, eller Kullbergska fastigheten. Sven beskrev hur Tocka-namnet uppkommit och hur Tocka-Pellen d.y. (Per Persson 1849-1919) lät uppföra byggnaden i amerikansk boarding house-stil.

Men vadå öknamn, kanske någon undrar? Jag tar hjälp av mannen som givit namn åt det rum där jag tillbringade lördagen. Harry Martinson beskriver Örkeneds öknamn så här, i Nässlorna blomma:

Var och en av dem hade sitt karakteristiska spenamn, vilket de voro mycket medvetna om. De liksom vårdade det rykte som blivit dem givet genom dessa spenamn. Var och en av dem strävade att utfylla den anekdot som var i svang om honom eller henne. På så sätt kommo de att spela en sorts roller, kommo att leva ett anekdotiskt liv.

Annars var det nog också vanligt att bärarna inte var så stolta över sina öknamn, åtminstone inte utåt. En tumregel som gällde i många fall var att öknamnen var något man använde när man talade om personer, inte till dem. Fast en del bar dem med stolthet, identifierade sig med dem, precis som Martinson skriver. Öknamnen ärvdes ofta i släkten, men långt ifrån alltid. En del var av ett slag som inte lät sig övertas av någon annan. Setti, Tekredade Nesse, Twau Meter Gustav eller Blixtchauffören. Andra blev nästan som släktnamn eller kanske snarare som Dalarnas gårdsnamn eftersom de lika ofta följde torpet eller gården som släkten. Tocka-namnet är exempel på ett sådant, som först bars av en som kom från Tockarp, sedan av Tocka-Pellen d.ä. som övertog dennes torp, därefter dennes barn och så vidare.

Ibland kan öknamnet bli till långa ramsor, som Ailne-Swensa-Jössa Nels-Johan. Att komma till Örkened känns verkligen som att komma hem, som amerikanen säger, where everybody knows your name. Och ditt ursprung, fem generationer bakåt.