gemene man

Det är jag som är gemene man

Ett lyckligt fall?

Publicerad 2009-09-22 23:21:38 i Samhälle

I Aftonbladet kan vi just nu läsa "70-åring föll från femte våningen - landade på markis". Tydligen klarade sig 70-åringen utan skador. Men hur gick det för den stackars markisen?

Händelsen påminner mig om en limerick jag skrev redan för ett par år sedan (markiser är otursförföljda - sällan hör man dock att någon landar på markisinnan.)

En friherre bosatt i Mewe *)
Från balkongräcket ramlade breve
Han föll, lyckligtvis,
På en randig markis
Eller möjligen var det en greve

*) Jag får be om ursäkt för att jag använder ett gammalt tyskt namn på en polsk stad. Men det är så svårt att rimma på Gniew.

Om att ta debatten

Publicerad 2009-09-22 00:04:12 i Samhälle

Vid tiden för det demokratiska genombrottet stod tidningarnas ledarsidor i centrum mycket mer än de gör nu. Då torgförde landets skarpaste hjärnor sina åsikter i de egna spalterna. Det var viktigt för de liberala krafterna och för den gryende arbetarrörelsen att skaffa sig tidningar där de egna idéerna kunde spridas. De motarbetades i det längsta av de konservativa tidningsmakarna. Men varje tidning stod rakryggat för sin idé.

Den närmast legendariske redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Torgny Segerstedt, stod konsekvent för en antikommunistisk och antinazistisk hållning i sina spalter. Han var starkt emot varje inskränkning av tryckfriheten, även under krigstid. Att då samtidigt släppa in annonser för politiska motståndare i tidningen var inte att tänka på. Ideologin utgjorde varje tidnings själ.

Den sortens publicister finns knappast längre. Tidningarna är medieföretag där på sin höjd ledar- och kultursidan (där den senare över huvud taget finns kvar och inte har reducerats till en del av nöjesavdelningen) tillåts uttrycka en ståndpunkt. Resten är till förvillning lika.

Då är det skönt att se att Aftonbladets Jan Helin tar sitt uppdrag som publicist på allvar. Sverige står inför hotet att i riksdagen få in ett parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett parti som i sin retorik gör skillnad på folk av olika slag. Vi ser i Danmark vad som kan hända om man ger efter. Jag läser just nu Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk, där hon rest till Danmark och bosatt sig på Nørrebro i tre månader för att på ort och ställe studera effekterna av Dansk Folkepartis genombrott i det politiska rummet. Det är skrämmande, spännande och ögonöppnande läsning. Kontentan är att det fungerar lite som med att koka grodor, ni vet. Lägger man grodan i kokande vatten hoppar den ur direkt. Men lägger man i den i kallt vatten som man långsamt värmer upp, kokar den ihjäl. Något måste göras.

"Vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna", säger en del. Och visst ska vi ta debatten. Men samtidigt blir jag lite fundersam till vad som menas. Vi, den stora majoritet svenskar som ändå har en anständig hållning i frågan, får aldrig nedlåta oss att diskutera på Sverigedemokraternas villkor. Det var vad som skedde i Danmark. Plötsligt utgick alla från Dansk Folkepartis problembeskrivning. Det är inte vad jag kallar att "ta debatten". Vi ska gärna lyssna på vad Sverigedemokraternas potentiella väljare tycker, och diskutera deras frågor med dem, men aldrig ställa upp på Sd:s beskrivning av invandringen, eller invandrarna, som problem.

Som sagt, något måste göras. Något radikalt. Annars är risken stor att vi får samma situation som i Danmark. Givetvis vore det allra bästa om alla de stora dagstidningarna i Sverige gjorde gemensam sak och bojkottade Sd:s annonser. Men att en tidning befriande nog vägrar att ta in betalda annonser för Sverigedemokraterna - men, märk väl, i yttrandefrihetens namn låter dem få debattartiklar införda (Jimmie Åkesson hade en debattartikel i Aftonbladet dagen efter Jan Helins tillkännagörande att inte ta in Sd:s valannonser), är kanske åtminstone en av dessa saker som kan göras. Åtminstone startar det en debatt.

Att förhandla om ingångslön

Publicerad 2009-09-14 22:35:06 i Släkten är bäst

Förr eller senare, nu när jag söker jobb, kommer jag att få frågan om vad jag vill ha i lön. Förresten, det har jag redan fått på en jobbintervju. (Det är förresten fortfarande inte uteslutet att jag hamnar på just den arbetsplatsen, tvärtom.)

Vad är jag värd? Inte vet jag. De senaste åren har jag varit egen företagare. Då satte jag en månadslön som var anpassad till vad företaget kunde bära, och många gånger kunde jag inte ens ta ut den. Det yrke jag är utbildad till har jag inte varit aktiv inom på ett tiotal år, det är inte heller där jag söker. Jag har egentligen mest min arbetserfarenhet och en del vidareutbildningskurser i tjänsten att hänvisa till.

Men så kommer jag att tänka på Klämta-Tilda. Hon var ett original, men hon visste vad hon var värd.

Klämta-Tilda hette egentligen Matilda Håkansson och bodde i Lönsboda. Hon dog när jag bara var några månader gammal, men berättelserna om henne lever kvar än i dag. Ännu under min uppväxt i Lönsboda var hon högst levande, enbart genom vad folk mindes och berättade.

Att hon kallades för Klämta hade ingenting att göra med väckarklockan som hon alltid hade i en ficka i underkjolen. Namnet kom efter Klämtatorpet (Clemetstorpet), eller Klämdas, i Duvhult, där hon var född. För enkelhets skull bar hon ofta tre eller fyra klänningar på sig på samma gång, och ett par tre hattar. (Ja, har man råd te' de' så", svarade hon, när någon frågade).

Trots detta möttes hon av viss respekt där hon gick omkring. Fastän originell var det sällan några barn eller ungdomar som drev gäck med henne i hennes närhet. Men visst fanns det de som försökte göra sig lustiga på hennes bekostnad.

Tilda var ett original, men hon var inte dum. Tvärtom var hon ofta slagfärdig. En bonde hade anlitat ett arbetslag kvinnor i potatisplockningen. När kvällen kom skulle alla få betalt. Sist i raden stod Tilda. Bonden tänkte att, hon har väl inget begrepp om pengar, så han frågade Tilda hur mycket hon skulle ha. "Ah, inte ska väl jag ha mer än de andra!", svarade Tilda rappt.

Så ska jag svara när jag får frågan om vilken lön jag vill ha. Inte ska väl jag ha mer än de andra.

Förresten, varför är det här blogginlägget kategoriserat som "Släkten är bäst"? Jo, jag har nyligen funnit att Matilda Håkansson var femmänning med min farfars far. Det är en heder att vara släkt med en sån gumma. Som sagt, släkten är bäst!

I det tomma sessionsrummet. Studenten. Kanslierna.

Publicerad 2009-09-09 21:13:09 i Dagens dänga

Dagen började och slutade i tomma sessionsrum. Först tingssalen där jag gick och väntade på att nämndens övriga ledamöter skulle infinna sig. Jag satt alltså som intresseledamot i ett ärende i hyresnämnden i dag, och hade kommit i god tid till sessionen. Domstolens vaktmästare släppte in mig och gick ut.

Sedan, nästan tolv timmar senare, styrelserummet på Hyresgästföreningens expedition. Vi hade haft styrelsemöte och jag blev sist kvar för att skriva ut lite dagordningar och packa ihop mina pinaler när de andra hade hunnit gå.

Vid bägge tillfällena fick jag en titel i huvudet. "I det tomma sessionsrummet. Studenten. Kanslierna.". Det är rubriken på ett kapitel i Franz Kafkas Processen. Tredje kapitlet. Det är också titeln på en låt med punkbandet Dagens Ungdom. Den finns med på Hudiksvallsbandets enda LP Pick-nick på bilparkering från 1982. Den finns också på samlings-LP:n ("till singelpris") Sveriges Största Singel III. De hette såna saker på den tiden, samlingsskivorna, långt innan Absolute Music 415. Mikloz Fläckman från Dagens Ungdom gick sedan vidare till Traste Lindéns Kvintett.

En gång i världen såg jag till att I det stora sessionsrummet. Studenten. Kanslierna. spelades i studentradion i Växjö, Radio Studz, i min kompis Calles och min succéskapelse (?) Snackademin. Kanske därför den där raden plötsligt dyker upp i minnet två gånger på samma dag. I tomma sessionsrum.

I det tomma sessionsrummet. Studenten. Kanslierna. är dagens dänga.

Ibland får man rätt!

Publicerad 2009-09-03 21:36:43 i Samhälle

Nu har de bestämt sig! Min a-kassa alltså. Jag har fått en ny skrivelse om beslut. Den här gången gäller det förstås min begäran om omprövning av deras tidigare beslut, att min bisyssla inte kunde räknas som bisyssla. Nu har kassan handlagt mitt ärende på nytt, och ändrat sitt tidigare beslut!

Nu har mitt ärende överlämnats till försäkringshandläggare för handläggning. Så nu väntar jag bara på det beslutet också. Man kanske inte ska ropa hej ännu. Men ändå känns det som en upprättelse! Och, kanske det viktigaste av allt: Nu har jag fått ett direktnummer till belutsfattaren på kassan. Tänk om jag hade fått det redan i maj när allt började. Då hade vi kunnat klara ut det här för tre månader sedan...

Förresten, jag skulle ju ha träffat handläggaren på arbetsförmedlingen i dag. Nu blev det inte av, han ringde och sköt upp det till i morgon. Då, så! Fick ett mejl i dag, angående det allra första jobbet jag sökte, då i maj. "Trots dina goda kvalifikationer är nu tjänsten tillsatt av annan sökande", skriver de. Det var de som förvarnade om att jag nog inte skulle hoppas för mycket, eftersom det var fel kön på mig. Inte mycket att göra åt.

Dessutom har jag skaffat jobb... Jag kommer att fortsätta jobba med samma medarbetarenkäter som tidigare, åt min tidigare arbetskamrat som köpte ut enkäterna. Så nu är vi arbetskamrater igen! Jag står för kontakterna med gamla kunder och utför undersökningar. Det blir inte heltid, inte halvtid heller till att börja med, mer några timmar då och då. Men kanske kan det växa sig större med tiden.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela