gemene man

Jag brukar haka på trender sent. När jag startade min blogg hade Alex Schulman redan börjat planera att lägga ner, ungefär. Nätverkssajten Facebook upptäckte jag för drygt två veckor sedan. Det vill säga, jag hade en månad tidigare tackat ja till en inbjudan (av alla de jag fått dittills) och skapat ett konto. Men mer blev det inte då. Så, för drygt två veckor sedan, var jag på ett möte i verkliga livet där Facebook kom på tal. När jag kom hem, gick jag in på mitt konto igen - och sedan var det klippt.

Nu gör jag som alla andra och räknar vänner och skriver på väggar och testar iq och stödjer causes och skickar videor och kastar fiskar och uppdaterar status stup i kvarten. Och går med i grupper.

Just det där med att gå med i grupper, och att skapa egna grupper, är intressant. På Facebook finns grupper för precis allting. Det finns inga gränser. En grupp för oss som tycker att Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Visst. En grupp för oss som gått på Örkenedskolan. Jomen. En grupp för beundrare av Joakim Lindengrens figur Kapten Stofil. Jajamensan. En grupp för dem som hatar foppatoffeln. Jodå.

Men så finns det också grupper som vill väcka opinion för en angelägen fråga eller diskutera de stora ämnena i livet och världspolitiken. Faktum är att det går otroligt snabbt att få stöd för en fråga på Facebook. Det är den första Internetcommunityn som fått så pass stort genomslag i alla åldersgrupper, och det har skett på förhållandevis kort tid. (De flesta av mina vänner på Facebook har blivit medlemmar under september-oktober 2007). Snart är en halv miljon svenskar med. Det är ett ganska bra axplock av befolkningen, även om urvalet inte är statistiskt säkerställt (studenter och mediafolk är till exempel överrepresenterade, pensionärer är underrepresenterade än så länge).

Jag har tidigare ofta ondgjort mig över uttrycket "det är den nya folkrörelsen" (bland annat i mitt sommarprogram i radion 2005). Ibland får man i mindre nogräknade publikationer läsa att jojo eller säljparty eller foppatofflor är den nya folkrörelsen. Jag har sagt att definitionen av folkrörelse är att man har en grundorganisation av lokalföreningar som leds av styrelser och samlas i regioner och riksförbund, ungefär. Facebook i sig är ingen folkrörelse (kanske är det bara en fluga som glöms bort när något ännu bättre kommer). Men Facebook gör att man kan skapa folkrörelser på ett helt nytt sätt - just därför att en så stor del av befolkningen går att nå med förhållandevis enkla medel.

För hundra år sedan uppstod de traditionella folkrörelserna. Då fanns över huvud taget inget smidigare sätt för mänsklig kommunikation än att träffas öga mot öga. Det var ogörligt att ringa i telefonkedjor, det fanns inte ens något telefonnät som täckte hela landet.  Än mindre fanns tv-reklam eller chattforum. För att bilda sina frikyrkor, nykterhetsloger, fackföreningar, arbetarkommuner, hyresgästföreningar, var man tvungna att stämma träff, rent fysiskt. Först var man tvungna att bygga sig ett Folkets Hus, för fackmöten till exempel fick inte hållas i några andra lokaler.

Nu behöver vi inte bygga ett Folkets Hus för att starta en ny folkrörelse. Vill vi driva opinion för att rädda isbjörnarna på Nordpolen så skapar vi en grupp på Facebook, och vips har vi tvåtusen medlemmar. Där kan vi utbyta tankar och erfarenheter, planera aktiviteter, samla in pengar och utse ansvariga och kommittéer. Vår grupp känner inga gränser, människor från hela världen kan delta i vår folkrörelse. (Missförstå mig inte här: Facebook ersätter inte de Folkets Hus som finns. De Folkets Hus som finns ska vara kvar och användas, för Internet är aldrig en ersättning för mänskliga möten, bara ett komplement.)

Men det gäller att vara försiktig. De gängse demokratiska spelreglerna (mötesteknik, föreningsstadgar, representativitet) är inte automatiskt inbyggda i Facebookverktyget. Där har vi fortfarande kvar en del att göra. (Bortsett från det tvivelaktiga i att lägga vår folkrörelsegrupps existens i händerna på ett amerikanskt kommersiellt bolag som för tillfället är värderat till över 100 miljarder svenska kronor. Men som sagt, rätt som det är kommer en ny uppstickare som är bättre än Facebook och hela cirkusen flyttar över dit i stället. Det är principen och de tekniska funktionerna som är det viktiga.)

Faktum kvarstår. Rätt använt kan Facebook (eller liknande communities) bli ett värdefullt verktyg för att komplettera och fördjupa folkrörelserna. Nya folkrörelser kan uppstå - som fungerar helt annorlunda än de gamla. Tiden är förbi då vi behöver bygga Folkets Hus. Välkommen till Facebook - det nya Folkets Hus!

Du som följer min blogg har förmodligen förstått att jag är en riktig kongresshaj. Jag trivs när det är kongresser, partistämmor, förbundsstämmor, landsmöten och allt vad det heter. Det är en speciell atmosfär. Ibland blir man som ombud kittlad av tanken på att få ge förbundsstyrelsen en liten knäpp på näsan, så att ett beslut plötsligt och oväntat går emot styrelsens förslag. Det är någon slags masspsykos som infinner sig. Det tisslas och tasslas i korridorerna, ombud snackar sig samman och finner bundsförvanter, bildar pakter och beslutar vilken motion man ska rösta igenom. Det är en särskild värld. Ibland sjunger alla unisont, ibland blir det dissonans. När stämman är slut åker man hem, och på det hela taget har resultatet blivit ganska bra. De demokratiska arbetsmetoderna har än en gång visat sin styrka.

Just nu är det moderatstämma i Gävle. Som vanligt följer jag vad som händer, även om jag inte haft tid att sitta och titta på tv- och webbsändningar den här gången. Redan under fredagen avgjordes frågan om bostadspolitiken. Partistyrelsens skrivning gick igenom, om att "hyresrätten passar många människor och ger en rörligare bostadsmarknad. Det är betydelsefullt inte minst för att underlätta för arbetstagare att snabbt kunna skaffa bostad om arbetstillfällen uppstår i andra delar av landet. Ett fungerande bruksvärdessystem är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar". De högljudda protesterna från vissa gräsrötter i det moderata samlingspartiet fann föga gehör. På liknande sätt blev det ingen ändring av arbetsrätten.

Heder åt sansade moderatombud, som nästan verkar ha lyssnat på argumenten från oss hyresgäster. Snart är Centern det enda kvarvarande högerspöket. Om det inte visar sig att moderaternas vändning egentligen bara är en lek med ord, förstås. Man kan aldrig vara säker...

Jag är med i ett illustert sällskap som heter Blekinge Distansspexare. Få av oss bor kvar i Blekinge, det är det som är själva grejen. Alla har vi någon gång varit med i studentspexsektionen Blekinge Kårspex, men slutat på grund av mer eller mindre avslutade studier och flytt till andra orter. Vi har fått distans till spexet. Nu fungerar vi som stödförening för de aktiva spexarna. Vi är alltså en aktiv förening, inte bara en passiv supporterskara.

Nu i helgen hade vi vårt traditionella höstmöte. Vi hade hyrt en stugby (det kändes som om vi hyrde hela byn, det var nästan bara vi där) i Tiveden, i Sannerud bara ett stenkast från Tiveds kyrka. Kastade man stenen åt andra hållet plumsade den i sjön Unden i stället. Men vi satt inte och kastade sten vare sig på kyrkor eller i sjöar, det räcker så bra med att Tivedstrollen gör det.

När våra höstutfärder började för några år sedan, var vi riktigt ambitiösa. Det var planeringsmöte, höstmöte och workshops i flera timmar, både på lördagen och söndagen. I takt med att vi som var med från början blir äldre, känns det också som om ambitionsnivån minskar. I år tog höstmötet bara två timmar, resten var "fria aktiviteter" av olika slag. Mest tid gick åt till att laga mat och äta, känns det som. Tidigare år har vi planerat in teaterbesök (vi såg Tartuffe i Malmö 2005 och Glada Änkan i Kristianstad 2006), men i år blev det ett par timmars promenad i Tivedens nationalpark som kulturell aktivitet.

Tur att det kommer in nytt blod i Blekinge Distansspexare ibland. Annars har vi snart distanserat oss från oss själva och vår verksamhet så pass att vi förvandlas till distans-distansspexare. Vi blir förstenade, ungefär som ett Tivedstroll i solljus.

Äntligen! Utropet kommer kanske en dag för tidigt, men det handlar inte om Nobelpristagare i litteratur den här gången. Utan om att ett av våra riksdagspartier äntligen lyssnat på vad vi hyresgäster sagt länge: Att bruksvärdessystemet är en garant mot oskäliga hyror, och att en fungerande hyresmarknad underlättar rörligheten också på arbetsmarknaden.

Av DN idag framgår nämligen att moderaterna säger nej till marknadshyror. Det är nästan så man börjar tro att det finns en hake någonstans. Att de egentligen menar samma sak som innan, men att de bara vill undvika "m"-ordet för att inte skrämmas så mycket. Det har vi liksom varit med om förr. Men den här gången verkar det inte så. När partiledningen i sitt förslag till handlingsprogram skriver att "bruksvärdessystemet är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar", har de i princip använt Hyresgästföreningens egna ord. Då kan det väl inte vara bluff?

Nu består ju regeringen inte bara av moderater. Än återstår framför allt c och kd att övertyga. Och moderaternas stämma ska för all del säga sitt först. Men visst är det skönt när det visar sig att hållbara argument biter?

Återstår bara att se om de tar steget fullt ut. Om de stoppar utförsäljningen av allmännyttan och ombildningen till bostadsrätter, stimulerar byggandet av prisvärda hyresrätter och inser att bostaden inte bara är en vara som går att spekulera med hur som helst. Om de inser att välskötta allmännyttiga bostadsföretag är kommunens bästa tillgång för att kunna föra en sund bostadspolitik. Helt enkelt: Om de börjar kämpa för allas rätt till en god bostad till en rimlig kostnad. Precis som vi hyresgäster!

Nu har jag 57 kanaler.

Eller, jag vet inte. Jag har inte räknat dem. Men det låter bra. 57 är ett bra tal. Bruce Springsteen har en sång som heter "57 channels (and nothin' on)". Jag tror att han i sin tur drog till med siffran 57 för att det är siffran som Heinz använder i sin marknadsföring. Ni vet, Heinz ketchup, "57 varieties". Nuförtiden har de många fler varianter på ketchup och såser, men 57:an har hängt kvar. Det är ett bra tal att beteckna "fler tv-kanaler än man orkar räkna" med.

Jag vet inte vad jag ska ha de 57 kanalerna till. Jag tittar inte på dem. Särskilt inte ännu, eftersom jag inte har kablar så det räcker. Det började för några veckor sedan, när Telia ringde och frågade om jag var nöjd med mitt bredband. Jo tack, sa jag, men det är litet dyrt. Då ska du få ett erbjudande, sa Telia. Du kan antingen surfa lika långsamt som nu och betala 20 kr mindre per månad, eller surfa åtta gånger snabbare för samma pris - och då får du ett års digital-tv-abonnemang på köpet.

Jag sa ja. Jag som aldrig brukar handla av någon telefonförsäljare, utan alltid vill se alla alternativ innan jag bestämmer mig. Och sedan bestämmer jag mig aldrig. Men den här gången sa jag ja. Så nu har jag en digitalbox och ett nytt modem. Men för att jag ska kunna surfa och titta på 57 kanaler samtidigt, måste jag ha digitalboxen och datorn kopplade till modemet samtidigt. Det är där kablarna kommer in i bilden. Tv:n och datorn står ju inte direkt bredvid varandra. I själva verket står de i varsin ände av lägenheten. Jag måste köpa 25 meter kabel eller nåt sånt för att det ska fungera.

Jag testade första dagen, så att det fungerade i tv:n. Det gjorde det, jag kunde bläddra mellan alla 57 kanalerna. Sedan ställde jag modemet vid datorn. För mig funkar tv:n bra med de elva digitalkanaler som finns i fastigheten. Ju fler kanaler, desto mindre att se, är kontentan av Bruce Springsteens sång.

Nu ska jag gå ut och köpa nätverkskabel. Undrar om jag kommer att titta på 57 kanaler sedan?

Vilka är egentligen Svensk Nöjesutveckling, som klarar av att anordna julkonserter med Liza Minnelli, Carola Häggkvist och Michael Nyqvist, men inte kan skriva riktig svenska i den färggranna broschyren de tryckt upp om showen?

Idag låg deras broschyr i posten till jobbet. Det verkar ha gått snabbt när de skrev texten. Man kan väl ha överseende med att Carola kallas "den svenska artisteliten" och "Sveriges starkast lysande stjärna". Det är ju trots allt reklam det handlar om. Men presentationerna utmärks av långa, snåriga meningar - och formuleringar som till exempel den här (om Michael Nyqvist):

"Han har gjort ett stort intryck på det Svenska filmhjärtat genom sina karismatiska roller i filmerna Grabben i graven bredvid - som gav han en guldbagge, Smala Sussie, Tillsammans & nu aktuella Svarta nejlikan."

Citatet är ordagrant, är kanske bäst att påpeka. Vad är "det Svenska filmhjärtat" för något? Och "som gav han en guldbagge"! Honom, ska det väl ändå vara.

Bojkotta "A Classic Christmas Night" tills de lärt sig skriva riktig svenska!

Lågpriskedjan Lidl har gått in för likabehandling. Men inte av personalen, utan av mat och sopor (se dagens Aftonbladet). Ruttna grönsaker, som tagits i retur från butiker, får åka i samma lastbilar som färska grönsaker, på väg till andra butiker. Ser ni mig gå in på Lidl för att handla mat, stoppa mig!