gemene man

Det är jag som är gemene man

En bortkastad resa

Publicerad 2009-11-24 21:49:23 i Samhälle

I dag var jag i Karlskrona. En bortkastad resa, skulle det visa sig.

Jag var där av en enda anledning. Min nya jobbcoach hade tipsat om en jobbmässa som coachföretaget anordnade. Jag är företagets enda klient i Ronneby, så jag hyser en uppriktig förståelse för att de inte arrangerar en mässa i min hemkommun bara för min skull. Det skulle sett ut det.

När jag först kom till Militärhemmet, där mässan skulle vara, såg jag en tydlig bild av hur det är ställt med arbetsmarknaden i Blekinge. Så många arbetssökande! Det var kö långt ut på Stortorget. Då ska man veta att Karlskrona har Sveriges största Stortorg, och det kunde behövas för att rymma alla köande.

Det visade sig bara, att det inte var jobbsökande som stod i kö. Det var vaccinsökande. Vårdcentralen hade hyrt in sig på Militärhemmet för att vaccinera för svininfluensan. Jag stod länge och snurrade i den nedre foajén innan jag tog mod till mig och trängde mig förbi alla i kön och gick upp för trappan. Jag kände de hatiska blickarna i nacken. Ovanför trappan finns det en övre foajé, likadant där. Lång kö fram till vaccinationsrummet, vars ingång låg precis bredvid ingången till stora salen, där jobbmässan skulle vara. Än en gång hårda blickar i nacken.

Äntligen hade jag hittat mässan, utan att bli vaccinerad på kuppen. Jag blev inskriven i en närvarolista och fick en fikabiljett som jag kunde lösa in i cafeterian när som helst under eftermiddagen. Men var var utställarna?

Det visade sig att de flesta lämnat återbud. Vi var cirka tjugo jobbsökande. Och tre utställare. Och näringskommunalrådet Mats Lindbom, som höll ett inledningstal med många vackra ord. Sedan var det dags för oss att mingla runt bland utställningsborden. Två av utställarna var utbildningsanordnare som informerade om hur man kan läsa in gymnasiekompetens. Jag stod och snurrade igen, kände mig ganska felkommen. Jag gick och pratade med den tredje utställaren, den enda närvarande arbetsgivaren.

Är du intresserad av att jobba inom vårdyrket, frågade hon. Det var kommunens äldreomsorg. Nej, jag är systemvetare, sa jag, men du är ju en enda som är här. Ja, sa hon och skrattade, då har vi kanske inte så mycket för dig. Men ta en broschyr, den kan du läsa i kväll. Jag plockade åt mig hennes broschyr som visade sig handla om äldrevården ur ett brukarperspektiv.

En tjej från coachföretaget beklagade att de inte fått ihop fler utställare. Arbetsgivarna är rädda för att visa att de söker personal, för då blir de nedsprungna av sökande. Jag gick ner i cafeterian och tog en fika. Så fick jag åtminstone ut något av dagen. Bunten med cv som jag hade kopierat upp, var lika tjock när jag åkte hem. Två timmar tidigare än jag hade planerat. Det kändes som om jag hade kunnat göra något bättre den här dagen. Vaccinera mig, till exempel.

Är jag hypnotiserad?

Publicerad 2009-11-23 13:55:06 i Samhälle

En del av er har kanske läst Aftonbladets artikelserie om jobbcoacher, och undrar därför nu med viss rätt om Gemene man (er undertecknade) möjligen blivit hypnotiserad. Jag har ju tidigare berättat att jag har en ny coach.

Men ni kan vara lugna. Jag har inte blivit utsatt för den minsta lilla hypnos. Inte heller healing. Jag har inte ens märkt att min hjärna skulle ha blivit omprogrammerad, men det märker man kanske inte själv.

Frågan är emellertid om någon alls har blivit hypnotiserad på Arbetsförmedlingens bekostnad. Aftonbladet kallade coachupphandlingen för ett miljardfiasko när man granskade coacherna. Men nu granskar SR Aftonbladet. SR-programmet Medierna avslöjar att det inte finns något enda fall som visar att det gått till så som Aftonbladet påstår.

En bra coach fungerar som ett bollplank i jobbsökandet, och sätter den sökande på spåret att hitta de dolda jobben, de som inte utannonseras och som i vissa fall inte skulle bli tillsatta om inte den sökande själv letat upp dem. Låt oss invänta Arbetsförmedlingens egna utvärdering i januari innan vi bestämmer oss för att sätta miljardfiaskostämpeln på coachupphandlingen.

Har du en filifjonk?

Publicerad 2009-11-18 22:05:22 i Allmänt

Jag har aldrig skrutit med att jag är händig. Det beror till stor del på att jag inte är särskilt händig. Inte alls, faktiskt.

När jag flyttade in i min lägenhet, fanns det varken rullgardin eller persienn i sovrumsfönstret. Men det sätter du lätt upp själv, sa vaktmästaren när han visade mig runt i lägenheten. Tänk bara på att vara lite försiktig här, det är lite slitet som du ser.

Jo, det såg jag. Uppenbarligen har det bott någon lika händig som jag i lägenheten innan. Borrhålet till vänster om fönstret, där det tidigare suttit ett rullgardinsbeslag, var så stort att man kunde köra knytnäven igenom. Alltså skulle jag behöva borra ett nytt hål för att få upp ett nytt beslag.

Gjorde jag det?

Njae. Hjälpligt hakade jag upp fästet för min nyinköpta rullgardin i det gamla borrhålet. Det hänger där på trekvart. Så har det gjort sedan jag flyttade in. Alltså i tolv år.

Varje gång jag ska dra upp eller dra ner rullgardinen, måste jag sträcka mig upp och hålla för det vänstra rullgardinsfästet med andra handen. Annars rasar alltihop ner.

När jag hyrde kontor i ett kontorshotell, kom en tjej från ett grannföretag och stack in huvudet och frågade om jag hade en filifjonk. (Nej, hon sa inte filifjonk, hon sa namnet på något verktyg som jag inte visste vad det var, och inte minns. Så vi får kalla det för filifjonk för berättelsens skull.) Nej, det tror jag inte, sa jag först. Jo men vänta ska jag se, sa jag sedan. Och så tog jag fram det blå verktygssettet som jag hade fått ta över från den förre ägaren. Det var ett sånt där verktygsset från Det Stora Hobbyföretaget från Insjön.

Titta, här är precis en sån som jag frågade efter, sa hon. Ett av de fem verktygen råkade alltså vara just en filifjonk. Vem kunde ana det?

Efter det har jag sluppit bli tillfrågad om allt verktygsrelaterat. Det enda verktyg jag till fullo behärskar är en penna. Och så kniv förstås - särskilt i kombination med gaffel. 

Nu är det dags att gå rundan igen

Publicerad 2009-11-15 19:41:08 i Allmänt

I veckan som gick skämde Vellinge kommun ut sig i riksdebatten.

För lite drygt 20 år sedan var det Sjöbo kommun som skaffade sig ett liknande rykte. Där gick det så långt att man ordnade en kommunal folkomröstning om flyktingmottagningen. Det var 15 flyktingars öde som skulle avgöras genom att kommuninvånarna skulle rösta om deras framtid.

Om man i dag läser kommentarsfälten på nättidningarna kan man få intrycket att många håller med Vellingeborna. Ett vanligt mantra hos de som kommenterar är att "så här får man ju inte säga, för då är man rasist". De gör sig själva till något slags offer som säger det alla tycker men ingen vågar säga.

Jag tror inte att det är så. Jag tror att rasisterna är mycket färre än de själva tror. (Jo, jag kallar dem rasister, de som dömer andra människor innan de träffat dem, enbart utifrån ursprung). Men de är flitiga på att skriva i kommentarsfälten, därför verkar de vara en större andel av befolkningen än de egentligen är.

Samma fenomen uppstår i många nätdebatter i brännande ämnen, flyktingfrågan är bara ett exempel. Men jag använder ändå det exemplet just för att kunna jämföra debatten om Vellinge 2009 med den om Sjöbo 1988.

Läser man bara läsarkommentarerna får till exempel invandrarfrågan en mycket stor del av debatten i samhället i dag. Många kommentatorer håller med till exempel Vellingemoderaterna, eller Sverigedemokraterna. Men det märkliga är - själv känner jag inte en enda som tycker så. I min omgivning - och jag känner ändå rätt många, i olika åldrar, samhällsställning och politisk inriktning, vet jag inte en enda som har sådana rasistiska (eller för den delen främlingsfientliga eller invandringskritiska) åsikter. Därav misstänker jag att de är långt färre än de verkar.

År 1988 kunde man inte kommentera tidningarnas nyhetsartiklar via kommentarsfält på Internet. (För nytillkomna, i betydelsen unga, läsare är det säkrast att förklara orsaken: Internet fanns inte.) I dag är det så självklart att man inte tänker på att det faktiskt är något ganska revolutionerande. Vi som var med på 1980-talet upplevde inte att vår frihet var kringskuren för att vi inte kunde läsa vad hundratals personer tyckte i vartenda ämne, precis i samma stund som en artikel i ämnet var publicerad.

För att 1988 få reda på vad folk tyckte om Sjöbodebatten fick man ta till andra metoder. Vad tyckte man i folkdjupen? Jag vet hur jag gjorde. Jag gick rundan.

När hela släkten samlades i det lilla friköpta torpet där mamma var uppvuxen och som hon och hennes syskon fortfarande hade kvar, var ritualen densamma varje gång. Efter maten och disken var det alltid någon av mina morbröder och mostrar som föreslog att vi skulle "gå rundan". Vi gick i normal gångtakt en väl ingången runda runt åkrarna och granntorpen. Allihop gick med, vi blev ett stort promenadsällskap. Morbröderna pratade om grödorna och släktförhållandena och alla världsproblemen. Och jag lyssnade tills jag blev tillräckligt gammal för att själv lägga mig i ibland. Efter hand som jag blev äldre började jag se det som en slags meditation. Att få komma ifrån vardagen, skolan, så småningom jobbet, men samtidigt tillbaka till mitt ursprung, mina rötter, och ha kontakt med vanligt folk och höra vad de tycker.

Grundat på detta urval (begränsat, det ska ändå erkännas) kände jag 1988 att Sjöbo var en mycket isolerad företeelse. (Ett annat minne som etsat sig fast är när jag en gång i Kristianstad hörde Svend Auken, som gick bort i somras, och som då var nybliven partiordförande för de danska socialdemokraterna. Han berättade att han hade sommarhus i Sjöbo kommun, och skämtade om att han blev den siste utlänningen de släppte in.)

Nu är alla mina morbröder borta. Föräldrahemmet är sålt, min syssling köpte det, hennes frånskilde man bor kvar och förvaltar det nu. Närmaste granntorpet är köpt av en tysk som satt upp taggtråd kring tomten. Jag kan inte längre gå rundan för att höra vad vanligt folk tycker i dagsaktuella ämnen. Jag har förstås vanligt folk runt omkring mig hela tiden nu också. Men vi går aldrig rundan längre. Nu är det snart dags att gå rundan igen.

Donald Michie till minne

Publicerad 2009-11-11 16:46:10 i Allmänt

Just i dag, den 11 november, skulle Donald Michie fyllt 86 år.

Jag kom att tänka på Donald Michie häromdagen. På mitt förra jobb hade jag förmånen att lära känna professor Michie. Han var en legendar inom området självlärande kunskapsbaserade system. Under andra världskriget var han med och knäckte tyskarnas chifferkoder, tillsammans med bland andra Alan Turing.

Det var under samtalen med Alan Turing som Donald Michie började fundera över om det skulle gå att skapa datorprogram som uppvisade intelligent beteende. Det ledde så småningom till att han utvecklade de algoritmer som ligger bakom de induktiva expertsystemen, som vi arbetade med på NovaCast där jag jobbade förut.

Jag minns professor Michie som inte bara en intelligent och klok man, utan också humorist. Hans försök att skapa intelligenta system resulterade tidigt (runt 1960) i systemet MENACE, Machine Educable Noughts And Crosses Engine, som alltså kunde spela luffarschack (tic-tac-toe). Själv var jag med som hjälplärare vid en seminarieserie som han höll på högskolan i Växjö i mitten av 1990-talet. Han gav studenterna i uppgift att lösa en gåta, jag minns nu inte exakt hur den såg ut, men den involverade myror och en talserie som det gick ut på att genomskåda. Ingen av studenterna klarade uppgiften under hela seminarieseriens gång. Lösningen var lika enkel som ogenomskinlig, Donald Michie mös roat när han avslöjade den. Jag har för mig att det byggde på hur springaren flyttar sig på schackbrädet - också en typisk lösning för den schackälskande gamle professorn!

Donald Michie omkom i en bilolycka 2007, tillsammans med sin före detta hustru Anne McLaren (även hon forskare), som han återupptog kontakten med efter att ha blivit änkling några år tidigare. Han blev 83 år.

Kristiina har tänkarmössan på

Publicerad 2009-11-10 17:45:08 i Samhälle

Ronneby gjorde ett stort misstag när man släppte ifrån sig förra kommundirektören Kristiina Kosunen Eriksson, det är tydligt det.

Kristiina, som inom parentes sagt länge gick under namnet Kusinen i en av våra lokaltidningar, har nämligen börjat komma på just den sorten av kreativa idéer som hade behövts i Ronneby. Men nu är det i stället hennes nya arbetsgivare Laholms kommun som får nytta av det innovativa tänkandet.

Med hjälp av färgglada hattar ska kommunens chefer stimuleras att tänka bättre och hitta nya infallsvinklar på problem, säger Kristiina till Hallandsposten. Och visst fungerar det med tänkarmössor, titta bara på Oppfinnar-Jocke.

Det är uppenbart att Kristiina, Laholms egen Oppfinnar-Jocke, var i hatten när hon kläckte idén. Frågan är bara vilken av hattarna. De olika färgerna har nämligen olika egenskaper. Mest troligt är väl att hon var under inflytande av den gula hatten. Den ger nämligen upphov till positiva egenskaper som motiveras logiskt.

Som Kristiina själv säger, alla skulle må bra av att byta hatt ibland.

Dagens helgon: Teodor

Publicerad 2009-11-09 13:40:02 i Allmänt

I dag högtidlighåller vi enligt almanackans namnlängd helgonet S:t Teodor, som lär ha varit en romersk martyr. Men nuförtiden firar vi förstås alla Teddar som finns, oavsett om de kallar sig för Teodor, Theo eller Ted.

Jag ska inte uppehålla mig kring president Theodore Roosevelt (1858-1919), som fick inträda i ämbetet 1909 efter att William McKinley blivit mördad, och som gav namnet till teddybjörnen (nej, Teddys mellannamn var inte Fredriksson). Inte heller Ted Mosby, huvudkaraktären i komediserien How I Met Your Mother, även om det ryktas om att vi i det 100:e avsnittet som kommer att visas i januari, kommer att få reda på vem som egentligen kommer att bli modern till hans barn.

Nej, dagens helgon är Ted Ström. Född Knut Teodor Ström 1944 i Örgryte, men uppväxt på Lidingö, där han gick på Lidingö Södra Läroverk. Under läroverkstiden var han med och bildade bandet Ruperts, som ställde upp i en tävling som "Stockholms Beatles". Ted började på Konstfack och startade så småníngom det som kom att bli folkrockgruppen Contact. Contact hade en kort men framgångsrik karriär åren runt 1970. De sammanfördes med Skäggmanslaget och spelade tillsammans med dem in klassikern Hon kom över mon, Teds experiment att skriva en ny låt i gammal spelmansstil. Experimentet slog väl ut, Contact gick helt över till att skriva folkmusikrock med svenska texter.

I Contact samarbetade Ted med bland andra Claes Palmkvist och Lorne de Wolfe. Dessa båda skulle senare, tillsammans med Dick Hansson, bilda bandet Hansson de Wolfe United.

Ted fortsatte med en solokarriär. Det började 1973 med det självbetitlade albumet Knut Teodor Ström. En stor framgång blev låten Vintersaga, som kom på albumet Ge mig mer 1984. "En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken, ett träningspass på Ullevi i dis..." Men den mest kända inspelningen är inte Teds egen. Utan den som kom samma år med Monica Törnell. Eller möjligen Jerry Williams inspelning som låg på Svensktoppen i tolv veckor 1990.

Ett annat nedslag i Ted Ströms karriär är albumet Intercity, från 1989 ("Finns även som Compact Disc"). Där hittar man det instrumentala ledmotivet till Lars Molins Tre kärlekar, och likaså ledmotivet till samme Molins långfilm Höjdhopparen. När Intercity kom köpte jag den alltså som vinyl-LP, men redan två år tidigare hade jag köpt albumet När natten vänder i CD-format. Där återfinns en av de vackraste sångerna Ted Ström har skrivit, Julinatt, Där finns också Ett längtans folk och en nyinspelning av Hon kom över mon. Den lyssnar jag på i dag, på S:t Teodors dag. Grattis på namnsdagen, Ted!

Blandning

Publicerad 2009-11-05 12:56:42 i Samhälle

Alla, oavsett om de är moderater, socialdemokrater eller vänsterpartister, talar sig varma för blandade upplåtelseformer. Vi har huvudsakligen tre upplåtelseformer i den svenska bostadsfloran, villor, bostadsrätter och hyresrätter. Ibland tänker man sig att blandningen ska ske genom att man bygger nya villor i nära anslutning till områden där det i dag bara finns hyreshus.

Men ibland är önskan om "blandade upplåtelseformer" en ursäkt för att få ombilda hyresrätter till bostadsrätter. Att de som bor i hyresrätt kan tänkas göra det för att de har valt det själva, hör liksom inte hit. Nu ska de ombildas. Sällan ser man att det verkar på andra hållet, att här har vi ett område där det bara finns villor. Bäst att vi bygger ett hyreshus mitt i villaområdet, så att det blir blandat.

Eller ännu mer radikalt, som aktionsgruppen Svart verkstad föreslår: Att tvångsinlösa villor och ombilda dem till hyresrätter. De har dokumenterat sin kupp i ett klipp på Youtube.

Det är förstås inte rätt att göra så som Svart verkstad har gjort, man ska inte utge sig för att skriva brev från Stockholms läns landsting eller Stockholmshem om man inte gör det. Dessutom sägs aktionen ha skrämt upp oskyldiga villaägare.

Men tänk så många hyresgäster som skräms upp varje år av liknande brev i brevlådan, med den enda skillnaden är att det är på andra hållet. De förutsätts acceptera att deras hyresrätter ska ombildas, utan att de bett om det. Kanske kan Svart verkstads tilltag gör att några får upp ögonen för att det alltid är fel att tvinga boende till en annan upplåtelseform mot sin vilja. Blandade upplåtelseformer åstadkommer man bäst genom att bygga nytt, inte att ombilda.

Snuvad på Henke

Publicerad 2009-11-01 13:44:15 i Samhälle

Jag befinner mig idag i Borås. Snart bär det iväg till Borås Arena för att se serieavslutningen i allsvenskan, Elfsborg mot Helsingborg. Matchen gäller, för Elfsborgs del, om de ska sluta på tredje eller fjärde plats i serien. För Helsingborg gäller den ännu mindre. Men säsongsavslutning är ändå alltid något speciellt, bedyrar de i min omgivning som går på fotboll något oftare än jag (och som dessutom gav mig biljetten i födelsedagspresent).

Annat var det förr. Jag gick ofta på matcherna när Lönsboda GoIF låg i trean. En match på Snapphanevallen i Lönsboda minns jag särskilt. Lönsboda låg i samma division treserie som Högaborg, året var 1993. Vi hade redan innan matchen började hört talas om att Högaborg hade en spelare som var något speciellt. Han hade rastafrisyr och var en riktig måltjuv. Henrik Larsson stod det i programbladet.

Sedan gick Henke vidare till Helsingborgs IF och därefter till utlandet. Nu har han varit tillbaka i Helsingborg för att avsluta sin karriär. Men redan för en vecka sedan stod det klart - vi skulle bli snuvade på Henke i dagens match på Borås Arena. Han valde att ta adjö av hemmafansen på Olympia i onsdags, och därmed sätta punkt på sin långa fotbollskarriär. Att boråsmatchen spelas på konstgräs är nog bara en förevändning - det är klart att han ville ta chansen att avsluta på hemmaplan. Så idag på Borås Arena kommer vi inte att få se någon bära HIF:s tröja nummer 17.

Pappershandel

Publicerad 2009-11-01 11:06:24 i Allmänt

På min födelsedag häromdagen ringde det i min mobil. "Hej. Jag är en försäljare", sade en märklig röst. Man skulle nästan kunna tänka sig att stämman tillhörde ett barn som försökte förställa sin röst.

Det var det. Det var Sjuåringen, vilket jag givetvis snabbt genomskådade. Men jag spelade med. Jaså, är det en försäljare, sa jag. Vad säljer du då? -Jag säljer "Ja må han leva, ja må han leva", fortsatte rösten, som nu gick över i gossopran, och sång.

Tack så mycket, det tror jag att jag köper av dig, sa jag, som annars aldrig brukar köpa något av telefonförsäljare.

Några dagar tidigare hade Sjuåringen tillverkat en egen mobiltelefon. Den var gjord av papper. Han pratade i den, och som vanligt hörde omgivningen bara hans svar, inte vad som sades i andra änden av tråden. (Det där "i andra änden av tråden" är förresten ett gammalt uttryck som användes på den tiden när alla telefoner satt fast med en tråd i väggen i hallen, men jag använder det i brist på bättre.)

Sjuåringen försökte, i sin papptelefon, freda sig från en telefonförsäljare. "Nej tack, jag ska inget ha", sa han. Tänk att en sjuåring, med all den fantasi en sådan kan uppbringa, ändå inte kan lösgöra sig från det faktum att det vanligaste man kan använda en telefon till, är att bli uppringd av försäljare.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela