gemene man

Det är jag som är gemene man

Dagens dikt: Tyst diplomati

Publicerad 2015-03-21 19:21:00 i Allmänt

Näringslivets företrädare som nu kritiserar utrikesminister Margot Wallström för att hon sagt att Saudiarabien är en diktatur verkar mena att hon egentligen har rätt i sak, men att det är fel att säga det. Åtminstone så att Saudiarabien hör.
 
Vi är ett land med hög moral,
en sund demokrati.
Är mästare på starka tal
och världsdiplomati.

Om någon stat vi handlar med
är våldets diktatur;
torterar mänskor enligt sed,
behandlar dem som djur

Då ska vi säga vad vi vill
och visa att vi törs.
Då krävs det att vi ryter till.
(Men inte så det hörs.)
 
 

Polismöte hos Gustav Persson

Publicerad 2014-12-29 14:09:00 i Släkten är bäst

 
På nyårsdagen bildas den nya Polismyndigheten. De länsvisa polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och SKL ersätts då av en gemensam myndighet.

Då kan det vara intressant att påminna om hur polisväsendet var organiserat förr. Före 1965 var polisen till största del en kommunal angelägenhet. På landsbygden upprätthölls polismakten av fjärdingsmannen. Från början fanns det fyra fjärdingsmän i varje härad, men från 1850 utsågs en fjärdingsman per socken.

Den 15 september 1915 valde sockenstämman Gustav Persson till ny fjärdingsman i Örkened. Denna befattning behöll Gustav till 1933. På bilden har fjärdingsmännen i Östra Göinge samlats hemma hos Gustav, som ses sittande till vänster. Bredvid honom sitter hans hustru Sissa. De två flickorna till höger är Gustavs och Sissas döttrar Thyra och Hilma (den sistnämnda är min farmor). Bilden är tagen cirka 1930 utanför Gustavs och Sissas hus i Lönsboda.
 
Finns det möjligen någon som kan identifiera några av de andra personerna på bilden?

Bostadspolitiska utmaningar i Ronneby

Publicerad 2013-12-18 22:15:55 i Allmänt

Under två veckor har vi i Hyresgästföreningen i Ronneby träffat våra folkvalda politiker i kommunen. Vi har många tankar inom det bostadspolitiska området, men vi är inget politiskt parti. Därför samtalar vi gärna med partierna och för fram våra tankar till dem. Som utgångspunkt har vi själva tagit fram ett bostadspolitiskt program för Ronneby kommun. De politiska partierna får gärna ta idéer från vårt program och använda som sina egna förslag. Så här ser vårt program ut:
 

Våra förslag

Bakgrunden i Ronneby kommun är att det länge varit utflyttningar och ett överskott på lägenheter har lett till att allmännyttan har rivit hyreshus både på Hjorthöjden i Ronneby och på Almvägen i Kallinge. I september 2013 har Ronnebyhus aktualiserat utförsäljningar av cirka 200 lägenheter i kommunen. Man hoppas hitta ”seriösa och kunniga” köpare.

Under 2013 verkar dock utflyttningstrenden ha börjat avta, med en befolkningsökning på 54 personer netto under första halvåret och ett hundratal nya företagsetableringar under samma tid.

Utmaningen för Ronneby kommun är att bli en attraktiv kommun att bo i så att bostadsföretagen – såväl allmännyttan som de privata – kan fylla de tomma lägenheter som finns, färre flyttar härifrån och invånarantalet kan öka.

För att lösa Ronneby kommuns bostadspolitiska utmaningar föreslår Hyresgästföreningen att:

1.    Bygg om i det befintliga beståndet till lägenheter som attraherar nyinflyttade (studenter, ungdomar, äldre, anställda i existerande och nyetablerade företag)!

2.    Tänk inte bort hyresrätter vid planeringen av nya bostäder i attraktiva lägen!

3.    Ett levande centrum! Människor ska kunna bo kvar och handla i en attraktiv miljö.

Hur vi tänker

Arbete och bostäder hör ihop. För att Ronneby kommun ska växa måste nya arbetstillfällen lockas hit. Det kommer att kräva att det finns bostäder. Ibland måste man satsa på gungor och karuseller samtidigt. Om Ronneby kommun ska vara attraktivt att flytta till, bör det finnas bostäder av alla olika storlekar och prislägen, både ägda boenden och hyresrätter. Hyresrätten är ett flexibelt boende som underlättar inflyttning. Rapporten ”Hyresrättens betydelse för en dynamisk arbetsmarknad” av Nima Sanandaji (Hyresgästföreningen, 2013) pekar på hur sysselsättningen hämmas av en brist på bostäder. Bostadsmarknaden kan ses som en del av företagsklimatet.

Ett attraktivt bostadsområde med blandade upplåtelseformer, såväl villor och bostadsrätter som hyresrätter, kanske i kustnära läge med nära till natur och goda kommunikationer till stadskärnan, kan användas för kommunen som marknadsföring att profilera sig med. Hyresrätter kan till exempel byggas i form av parhus med havsutsikt. Tanken är att kunna visa upp ett attraktivt bostadsområde som en symbol för kommunen. Nybyggnationer medger sällan låga hyror, men med moderna byggmetoder går det att hålla nere kostnaderna samtidigt som husen kan byggas flexibelt. En attraktiv kommun drar till sig nya företagsetableringar.

En framgångsfaktor för kommunen är att invånarna vill stanna kvar och tillbringa även sin lediga fritid där. Det förutsätter en attraktiv miljö att handla och roa sig i, så att inte kommunens invånare väljer att åka tre mil åt ena eller andra hållet och spendera sina pengar där i stället. Det medför att service i form av butiker och restauranger finns kvar i centrum så att de som valt att bo centralt kan fortsätta att ha nära till inköp och nöjen. I centrala Ronneby bor huvudsakligen ungdomar, som vill ha nära till nöjen, och äldre, som vill ha nära till butiker och samhällsservice. En utmaning för Ronneby kommun är därför att behålla den småskaliga handel som finns i centrum och utveckla den så att fler butiksetableringar möjliggörs.

Vi vill att Ronneby kommun utvecklas. Det gagnar alla, såväl hyresgäster som invånare i kommunen.

 

När man väcks mitt i natten av en gammal dam

Publicerad 2013-06-02 14:07:00 i Släkten är bäst

Härom natten väcktes jag tjugo över tre av något som väsnades. Jag visste inte vad det var, men konstaterade snabbt att det nog inte var någon inbrottstjuv. Så jag somnade lugnt om. På morgonen såg jag vem det var som hade orsakat mitt uppvaknande. Det var Karolina.
 
Karolina var min mormors mor. Mitt i natten hade hennes porträtt trillat ner från sin krok. Snöret var troligen detsamma som suttit där i kanske sjuttio år, så det var inte konstigt att det brast. Ramen gick i bitar.
 
Karolina föddes den 4 oktober 1857 när hennes mor tjänade piga på den småländska herrgården Sunnanvik i Skatelöv. Modern Katarina var alltså ogift, man kan tänka sig att det var en stor skandal på den tiden. Drängen Petter hade något år tidigare flyttat ifrån Sunnanvik, Katarina och Petter gifte sig 1858, men i husförhörslängden stod Karolina alltid som "hennes oäkta dotter". Vem som än var far till Karolina så var det i alla fall inte Petter. Själv visste hon att det var husbonden, ingenjör Sandvall, som var hennes riktige far.
 
Det har inte gått att belägga i några skriftliga källor. I domböcker och kyrkliga räkenskapsböcker går faderskapet spårlöst förbi. Katarina och Petter fick sedan sju gemensamma barn, halvsyskon till Karolina. Tre av dem dog i smittkoppor 1873-1874. Brodern Frans flyttade till USA och avled i Moscow, Idaho, vid 83 års ålder. Näste broder Sven blev soldat för Kinnevalds kompani. År 1905 friköpte han soldattorpet Buskahult och blev torpare. Systern Ida flyttade till Danmark och systern Elin tjänade några år som piga till herrskapsfolk inne i Växjö.
 
Karolina då? Jo, hon flyttade runt som piga i några år på olika gårdar i Kalvsvik och Skatelöv. På Grimslövs Månsagård lärde hon känna drängen Magnus. Hon var då 22 år gammal. Efter ett år på Månsagård flyttade Magnus vidare, men de behöll kontakten. År 1882 gifte de sig i Skatelövs kyrka och flyttade till ett alldeles eget torp, Hinseryd under Torsås Östregård i Magnus hemsocken Västra Torsås.
 
Som torparhustru hann Karolina föda tio barn. Hälften av dem dog i späd ålder, det sista var dödfött. Men fem döttrar uppnådde vuxen ålder. Den yngsta av dem var min mormor Jenny. När Jenny föddes hade familjen flyttat till torpet Sjöhultet, där Magnus själv en gång hade fötts.
 
När Karolina var 50 år blev hon änka. Hon levde fram till 1930, då hon gick bort på Sjöhultet vid 73 års ålder. I några år har jag haft hennes porträtt på väggen, till dess att hon rasade ner härom natten. Kanske ville hon säga mig något. Kanske tyckte hon att jag kunde kosta på henne ett nytt snöre.
 

Dagens dikt: Tolv tolv tolv

Publicerad 2012-12-12 12:07:00 i Allmänt

Med anledning av dagens datum.

Vårt sekel knappt man sett
På dagen ett-ett-ett.
Det tuffade tryggt på
När det blev två-två-två.

Vem minns vad som hann ske
En dag som tre-tre-tre?
Säg, var det fest och yra
På fyra-fyra-fyra?

Vi la nog på en rem
På dagen fem-fem-fem.
Tänk, minnena som väcks
Av datum sex-sex-sex.

Vem sjöng om ”hård tid nu”
När det var sju-sju-sju?
Och vilka var mest flotta
På åtta-åtta-åtta?

Vad såg man helst på bio
Dag nio-nio-nio?
Vad hade högsta prio
Vid tio-tio-tio?

Nu får vi tänka själva.
Minns elva-elva-elva.
Emellan tak och golv:
I dag är tolv-tolv-tolv.

Vem får inte säga pepparkaka?

Publicerad 2012-12-11 20:15:00 i Samhälle

Vad handlar #pepparkakegate om?

Vad som hänt är att flera barn, med mörkare hy än sina klasskamrater, under sin egen skolgång erfarit att de förutsatts inte kunna ta någon annan roll i luciatåget än den som pepparkaksgubbe. Trångsynt och fyrkantigt tänkt av läraren, kan tyckas. (En som vittnar om hur det var att alltid få spela "ugnsbakad marionett" är Patrik Lundberg: http://hd.se/mer/2012/12/11/jag-ar-redo-for-ugnen/ )

Så var det dock inte i det aktuella fallet i Laxå. Hela historien bygger från början till slut på ett missförstånd. Pepparkakssången skulle inte sjungas, ingen skulle vara pepparkaksgubbe i tåget. (Hade läraren haft intentionen att undvika att bli beskylld för rasism hade det varit enklare att ge rollen som pepparkaksgubbe till någon ljushyllt lintott, än att "förbjuda pepparkaksgubbar".)

Det intressanta är varför så många hellre VILL missförstå, än att tro att det var ett missförstånd. Det har framkommit att t.ex. en Facebookgrupp i ämnet lades upp INNAN nyheten publicerades i Nerikes Allehanda. Några verkar alltså ha velat piska upp en viss stämning. Skälet att så många hänger borde vara att man gärna vill stärkas i någon uppfattning att det finns krafter som vill förbjuda pepparkaksgubbar i luciatåg (för att "blidka invandrare?" Jag vet inte) eller ordet pepparkaka(!). Varför vill man så gärna stärkas i denna uppfattning? Vem är det, som upplever att man inte får lov att säga pepparkaka?

Här skriver Feministiskt perspektiv om den politiska agendan bakom Laxå: http://feministisktperspektiv.se/2012/12/11/den-politiska-agenden-bakom-laxa/

Dagens dikt: Demokratur

Publicerad 2012-08-13 13:24:12 i Samhälle

Försvarsminister Karin Enström vägrar kalla Saudiarabien för diktatur. Vi gör inga listor på länder, säger hon. Kan det ha samband med att Saudiarabien köper krigsmateriel, bland annat roboten Bill, från Sverige?


Det är bäst att va demokrati

och ej slåss.

Att ha val och en press som är fri

liksom oss.

Men ett undantag gör vi en stund

förstås.

Ni i Saudi betraktas som kund

till oss.


Ni får handla från vår agentur

om ni vill.

Vi har öppet i ur och skur

för er skull.

Ni är inte nå’n diktatur,

sa Bill.

Ingen demokratur,

sa Bull.

Raggmunk med fläsk

Publicerad 2012-08-09 00:41:05 i Samhälle

Raggmunk är ibland människans bästa vän. Och fläsk är alltid raggmunks bästa vän. Det är därför inte konstigt, att människan gör allt för att få äta raggmunk med fläsk. Åtminstone inte den här människan.

 

Den här människan hade sällskap av sin arbetskamrat och skulle äta lunch. Restaurangen var nästan fullsatt när vi kom dit, och när vi såg anslaget med dagens rätt förstod vi varför. Dagens rätt var raggmunk med fläsk. Vi bad att få varsin sådan.

 

Det tar tio minuter, för den är slut för tillfället, sa mannen i kassan, vars uppgift var att både ta emot beställning, lägga upp mat på tallrik och ta betalt. Det gör inget sa vi, vi kan äta sallad så länge. Vi tog sallad och gick och satte oss.

 

Efter drygt tio minuter såg arbetskamraten att en annan lunchgäst just kom från kassan med en stor tallrik raggmunk med fläsk. Vi antog att den nya laddningen var klar, men att mannen i kassan bara missat att ropa ut det till oss. Så vi gick och ställde oss i kön igen.

 

Ytterligare en lunchgäst framför oss fick raggmunk med fläsk, och så var det vår tur. Nu vill vi ha vår raggmunk som vi beställde, sa vi. Det tar tio minuter, för den tog precis slut igen, sa mannen i kassan.

 

Det är omöjligt, sa arbetskamraten, vi såg ju just två stycken som fick raggmunk med fläsk. Varför fick de mat före oss? Ja, det blev visst lite konstigt där, sa mannen i kassan, jag hade mycket att göra. Men när maten blir klar måste ni väl servera de kunder som redan betalat och sitter och väntar, innan ni serverar nya kunder, sa vi. Ja, kanske det... sa mannen i kassan, men vad ska jag göra nu då? Du ska ge oss pengarna tillbaka, sa vi. Så kan vi gå någonstans där vi får mat för dem i stället.

 

Så blev det. Vi dukade inte ens av våra salladstallrikar efter oss. Det fick mannen i kassan på Febronya i Bräkne-Hoby göra. Oss behöver han aldrig mer bekymra sig om.

Att hämta ved om kriget kommer

Publicerad 2012-08-07 08:51:29 i Allmänt

Vi kan kalla henne Tant Teresia. Hon var gift med min morbror. Det hände att jag åkte bil med dem genom Småland. På ett särskilt ställe brukade morbror peka ut genom bilrutan och säga att, där inne i skogen, där har jag en bit mark.

 

Jag tänkte inte särskilt mycket på det. Men att min morbror mitt inne i skogen i Småland skulle ha en egendom, var ändå rätt egendomligt.

 

Min morbror dog för några år sedan, och nyligen gick tant Teresia också bort. Då rullades historien upp. Det där stycket mark var egentligen hennes. Hon hade ärvt det i sin tur av sin morbror, en excentrisk men praktiskt sinnad man som levde ensam och aldrig tvättade några kalsonger utan bara köpte nya. Han köpte ett dussin åt gången, så att de varade i precis tolv veckor.

 

När han dog, hade han testamenterat ett markområde till dem. ”Det ska ni ha att hämta ved på, om ett nytt krig bryter ut”, hade han sagt.

 

Tant Teresia och min morbror hade inga barn. De testamentade allt till syskonbarnen. Då ingick marken. Det visade sig att arealen på skogsegendomen var hundra kvadratmeter.

 

Ni som löser korsord vet vad hundra kvadratmeter är. Ett ar. Plätten var till och med för liten för att finnas förtecknad hos Lantmäteriet, så exakt var den ligger kan ingen längre säga. Men jag vet, för morbror har pekat ut den. Vi var elva syskonbarn som skulle dela, så nu har vi nio kvadratmeter var.

 

Det känns tryggt att veta att det någonstans i skogen finns en plätt där man kan hämta ved om det blir krig. Det kan komma väl till pass. När kriget kommer, då är det jag som drar till Småland med en liten yxa. Min beredskap är god.

 

Häromdagen körde vi bil i trakten. På ett särskilt ställe pekade jag ut genom bilrutan och sa att, där inne i skogen, där har jag en bit mark. Jag har blivit min morbror. Det är inte bara mark som går i arv.

Snart går det att köpa en flaska komihåg

Publicerad 2012-07-31 10:24:05 i Allmänt

Nu har några forskare tagit fram en dryck som ska bromsa förlusten av minnet hos alzheimersjuka. Det fungerar. För mig räcker det att bara läsa om den där drycken för att gamla minnen ska komma tillbaka. Plötsligt minns jag min gamle mellanstadielärare. Ett av hans (ja, han hette Hans) återkommande skämt när någon glömt läxan var ”då kan du springa ner till apoteket och köpa en flaska Komihåg”.

 

Tänk om han hade vetat att dagen skulle komma då det inte längre är ett skämt. Minnesdrycken kan finnas att köpa redan i höst. Frågan är bara hos vilken apotekskedja man hittar den. Det behövde aldrig min gamle mellanstadielärare fundera över.

 

Ett dåligt minne kan ibland vara till glädje. En släkting, som börjar närma sig de nittio, fyllde år nyligen. Hon har inga större kroppsliga åkommor, men hennes minne är inte som man minns det. Till födelsedagen hade jag skickat ett gratulationskort. ”Nej men se, ett kort från Urban, det var ju trevligt”, sa hon. En kvart senare hittade hon mitt kort igen, och blev lika glad på nytt. ”Titta, Urban har minsann skickat ett kort också, det var snällt av honom”.

 

Nu är dåligt minne i allmänhet inget att skämta om. Jag skulle till exempel aldrig dra det där gamla skämtet att ”alzheimers har jag haft så länge jag kan minnas”. Påminn mig om det.

 

Annars finns det konstgjorda minnen nu för tiden. Häromdagen skulle jag sätta in ett nytt minneskort i min mobiltelefon. Kortet kom i en hermetiskt tillsluten förpackning. Att byta minne tog en kvart. Fjorton minuter för att öppna förpackningen, och en minut för att sätta kortet på plats i telefonen. Jag förstår varför det heter minneskort. Har man en gång öppnat en sådan förpackning, glömmer man det aldrig.

 

Den där drycken ska jag absolut lägga på minnet. Men var någonstans var det nu jag läste om den?

En besvärande vana

Publicerad 2012-07-24 10:00:45 i Allmänt

En del människor ska bara ställa till besvär. Som tedrickare till exempel. I nittionio fall av hundra vill lunchgästerna ha en kopp kaffe efter maten. Vad vill den hundrade gästen ha? Jo, te. Jag är en sådan.

 

Det finns fördomar om oss tedrickare. En del tycker att vi är några riktiga flummare. Men det stämmer inte. Vi är rationella och tänkande människor. Några av världens största har varit tedrickare. Som Theodore Roosevelt och Winston Churchill och gamle kungen Gustaf VI Adolf.

 

Samtidigt kan jag medge att jag njuter litegrann av att utmärka mig. Att jag inte skulle tycka om att jämt vara den som ber om en påstår, är det alltså inte jag som påstår.

 

Särskilt utmärkande är det på konferenser. Vem är det de andra deltagarna alltid får vänta på efter lunchen? Jo, tedrickaren. När alla andra redan fått sitt kaffe och hunnit dricka ur det, då kommer servitören med en liten påse och en kanna ljummet vatten till den tålmodige tedrickaren. Sedan ska påsen dra i tre minuter medan vattnet för vår flummare blir ännu ljummare. När koppen med den gudomliga drycken äntligen är avnjuten har de övriga konferensgästerna hunnit till eftermiddagspassets tredje powerpointbild.

 

Men det bekommer inte tedrickaren. För en sann teälskare försvinner tid och rum när han dricker sitt te. Vad som än händer dricker jag mitt te, lär gamle kungen ha sagt. Sällan har kungsord varit så sanna.

 

Kaffe sägs vara en social dryck. Tedrickaren, däremot, sitter ensam. Därför är te en asocial dryck. Åtminstone tills tedrickaren träffar på en annan tedrickare. Då utvecklas genast en sublim gemenskap, bottnad i ömsesidig förståelse.

 

Det finns de som menar att te är vanebildande. Men det tror jag inte ett dugg på. Själv har jag druckit en kanna te varenda kväll i trettio år, och inte har det blivit någon vana.

En historia det gått troll i

Publicerad 2012-06-26 00:41:21 i Släkten är bäst

I Örkened levde på 1600-talet en ryttmästare som hette Nils Håkansson. När Skåne hade erövrats 1658, hade Nils befordrats till löjtnant vid Georg Henrik Lybeckers kavalleriregemente. I militärrullan 1670-71 står det om honom att "Löjtnant Nils Håkansson har först tjänt i tyska kriget under smålänningarna, blev sen commenderad stendig corpral i polske kriget, avancerade vid Hans Kungl. Maj:ts Livreg. till häst ifrån corpral till cornett och i danska kriget till löjtnant. Kom här 1659 under majorens compani. En retskaffens officer, som ofta i kronans tjänst före ryktet finner tjänsten. Mera meriterad att kommendera ett compani."

En bra karl på alla sätt och vis, låter det som. Dessutom har han fått gott om ättlingar, många släktforskare med anor i Göinge hamnar förr eller senare hos ryttmästare Nils Håkansson.

Eller Nils Håkansson Trolle, som han skrev sig och oftast kallas. Och här börjar bekymren.

Det finns nämligen också en adlig ätt som heter Trolle. Strängt taget finns det flera, men särskilt en (adliga ätten n. 36) som härstammar från Björkö i Småland brukar ofta spöka i samband med Nils Håkansson. En del släktforskare nöjer sig nämligen inte med att härstamma från ryttmästare Nils Håkansson, trots att han verkar ha varit en bra karl på alla sätt och vis, utan försöker försköna sina anor med några adliga grenar.

På Anbytarforum rasade för några år sedan en stundom ganska högröstad diskussion om Nils Håkanssons härstamning och liv. Förutom hans påstått adliga påbrå finns också en historia, baserad på ett missförstånd om att han skulle ha gift om sig och att hans änka skulle ha hämtat ut hans pension efter hans död. Problemet med den historien är bara att han fortfarande var vid liv vid tillfället då "änkan" (som han alltså aldrig var gift med) skulle ha hämtat ut pensionen. Lägg därtill ytterligare några felaktigheter och missförstånd kring hans person, så förstår ni att det här är som bäddat för en historia som det lätt går troll i.

En av de som gav sig in i debatten på Anbytarforum redan 2002, alltså för tio år sedan, heter Stig Brattschöld. Han har nu 2012 skrivit en bok med den i sammanhanget anspråkslösa titeln "En släkthistoria". Jag råkade få tag på den vid midsommarfirandet i Lönsboda och köpte den, kanske mer trots att jag såg vem författaren var, än tack vare. Under diskussionerna på Anbytarforum utmärkte han sig nämligen för att vara särskilt tondöv för frågor kring källor och forskningsmetoder. Ofta upprepade han samma argument som just ifrågasatts, med hänvisning till att han läst dem hos någon bygdeförfattare.

Efter att nu ha läst boken, måste jag ärligt säga att det kan vara den sämsta produkt jag någonsin sett utgiven på ett förlag. Förutom att författaren efter tio år ännu varken lärt sig källkritik, forskningsmetodik eller att ge ordentliga källhänvisningar, kan han knappt skriva en fullständig mening utan meningsbyggnadsfel. Han börjar på en tankegång, sedan byter han spår mitt i meningen och avslutar åt ett helt annat håll. En del meningar går inte att förstå ens med god vilja.

Därtill kommer alla faktafelen. I första kapitlet avhandlar han den medeltida adliga Trollesläkten. Sedan fortsätter han med ryttmästare Nils Håkansson Trolle, utan att på något sätt leda i bevis att denne hörde till adelsätten (vilket vore sensationellt, eftersom ingen annan Trolleforskare hittills lyckats bevisa något släktskap).

Det är vällovligt att den moderna tekniken tillåter såväl self-publishing som nischförlag som kan tillhandahålla små upplagor av smal litteratur. I det här fallet har författaren anlitat det i övrigt utmärkta Recito Förlag. Ingen skugga må falla över dem, det är författarens ansvar att ordna med faktagranskning och korrekturläsning. Vill man som författare ha den hjälpen av en redaktör får man vända sig till ett större förlag, en dörr som dock är tämligen tillbommad för amatörer, av såväl ekonomiska som kontaktmässiga skäl.

Men Recito Förlag bör ändå tänka på vad det på sikt kan innebära om deras namn står tryckt på produkter av alltför låg kvalitet. Även som amatörförfattare måste man vara beredd på att bli recenserad (låt vara av en amatörrecensent som jag i det här fallet) med allt vad det innebär. Jag köpte boken av flera skäl: För att jag var nyfiken, för att jag trots allt inte kan motstå nyutkomna släktböcker från de områden där jag själv släktforskar, och för att det faktiskt finns vissa anknytningar till min egen släkt. Men det främsta skälet, sett så här i efterhand, var kanske ändå att köpa boken för att förhindra att åtminstone ett av exemplaren hamnade i händerna på någon som i värsta fall kunde börja tro på författarens irrfärder i genealogin. Gott så.

Limerick: Dietzen

Publicerad 2012-03-30 19:56:57 i Allmänt

I morgon hålls finalen i SM i ordvitsar. Finalen till ära har jag knåpat ihop en nyskriven limerick. Dietzen är en by i Steiermark i Österrike, vad det nu har med saken att göra.

En ordvitsare ifrån Dietzen
satt fast i idétorkesitsen.
Hans räddning på det
blev grannens staket
som han målade så det blev vitt se'n.

Dagens dikt: Vapenbröder

Publicerad 2012-03-06 12:34:13 i Samhälle

Saudiarabien är en av världens grymmaste diktaturer. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har långtgående planer på att hjälpa landet att bygga en avancerad vapenfabrik. FOI:s generaldirektör Jan Olov Lind vill inte kännas vid affären.

Om man ska exportera

kanoner eller krut

då bör man observera

vårt lands exportbeslut.

 

Är kunden kung Abdullah

Då får man passa sej.

Då måste man förtulla

varenda liten grej.

 

Den goda egenskapen
gör vår affär unik:
Vi säljer inga vapen.

Vi bygger en fabrik.

 


Många människor gör saker tillsammans

Publicerad 2012-02-13 14:56:13 i Samhälle

Det sägs att folkrörelserna är på utdöende. Tidsandan är nu en gång för alla sådan att människor bara vill ha individuella svar på alla områden i samhället, då passar det inte in att söka kollektivistiska lösningar. Möjligen, tror några, kommer pendeln att slå tillbaka någon gång, men det dröjer åtskilliga decennier. Till dess måste vi alla inse att vi inte i första hand är medborgare i ett samhälle, utan kunder på en marknad.

Men jag tror inte alls på den bilden. Det finns minst lika många tecken som pekar i den andra riktningen. Mer och mer märks det hur människor blir imponerade av att många gör saker tillsammans. Se bara på fenomenet med flash mobs. Helt plötsligt börjar till exempel ett fyrtiotal shoppingflanörer sjunga musikal och dansa i ett köpcenter. De har förstås planerat det noga, övat in sång och dans, spelat in bakgrundsmusik som de kan spela upp, riggat kompisar med kameror, spritt ut sig strategiskt över hela köpcentrat så att de kan smälta in bland de vanliga besökarna, och så sätter de igång på en given signal. Först en, sedan en till, sedan flera. Efter några minuter är allt över och de beblandar sig med de förstummade shopparna lika snabbt som de dök upp.

Eller så drar en Facebookgrupp ihop trehundra personer att heja på ett slumpmässigt utvalt knattelag i fotboll. De tioåriga pojkarna i laget blir troligen förvånade, i vanliga fall brukar en handfull föräldrar vara det enda stödet vid sidan av planen.

Sådana här flash mobs som dokumenteras och läggs ut på Youtube får massor med visningar och imponerar med rätta. Framför allt visar företeelsen att det finns något lockande i kraften att vara många. Den lockelsen och förmågan att imponera kan vi i folkrörelserna, som i mitt fall Hyresgästföreningen, ta vara på. Vi behöver inte nödvändigtvis göra flash mobs av allting, men vi kan låta oss inspireras att hitta nya uttrycksformer som använder det faktum att mass-aktioner fortfarande är hett och tilldragande.

"Varför kommer di inte när jag ringer för", frågade Ringaren i Hasse Alfredsons klassiska monolog. Det sitter det många föreningsstyrelser och undrar också. Här ordnar vi så fina dragspelsaftnar och handarbetseftermiddagar, varför är då ungdomarna så otacksamma att de inte kommer dit? Varför vill inga under 40 sätta sig i vår styrelse? Vi som har bakat så fina kakor...

Föreningslivet är inte dött. Inte folkrörelserna heller. Men det ser annorlunda ut. Det kanske till och med är så att alla gamla föreningsrävar inte riktigt känner igen det längre. De känner inte igen en folkrörelse när de ser den, och då tror de inte att den finns. Risken är att de fastnat i att bara förvalta sig själva. En rörelse rör sig. Annars är den ingen rörelse. En folkrörelse kan aldrig bli stillastående. Den måste möta människorna där människorna är.

Är man bara tillräckligt många kan man fortfarande uträtta stordåd. Knepet är bara att bli många. Där kan behövas andra metoder nu jämfört med förr. Tips till er föreningsaktiva som klagar på ungdomen, eller vilka ni nu klagar på, och tror att folkrörelserna dör ut: Tänk efter - hur kan vi locka alla som imponeras av kraften i till exempel flash mobs? Vad har vi att erbjuda? Alla människor är engagerade för något. Det går inte att skapa engagemang, det går bara att hitta det!

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Väder Ronneby

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela