Folk i rörelse
Satirmusik eller musiksatir?
Bennys utspel har i sin tur inspirerat Sanna Rayman och Peter Santesson att göra en satirisk kamplåt. I sann satirikeranda har de skrivit en rolig text till en befintlig melodi. Olyckligtvis valde de en melodi av Mikael Wiehe, vars artistbolag nu har bett dem ta bort inspelningen från Youtube.
Huvudregeln som gäller är denna: Det går alltid bra att använda en känd melodi och skriva en egen text till den - om man har tillstånd från upphovsmannen eller dess representant! I många fall är detta lätt att få, man lär sig snabbt vilka kompositörer som inte har något emot att deras låtar används i revysammanhang och liknande. En erkänd parodiartist som "Weird Al" Yankovic inhämtar alltid originalupphovsmannens tillstånd innan han gör sina versioner.
En underregel är att man kan använda en melodi som parodi om det sker som ett tillfällighetsarbete helt utan kommersiell vinning. Många lokalrevyer förlitar sig helt på detta. Lite ironiskt är det lättast att hävda att en parodi är av tillfällighetskaraktär i de fall då det är originalartisten själv som parodieras. Om man gör en Carolaparodi är det förstås lockande att använda någon känd Carolalåt som underlag. Då blir det snarare musiksatir, alltså det är musiken i sig som är utsatt för satiren, än satirmusik, då man använder godtycklig melodi i satiriskt sammanhang.
Genom åren har jag som sagt funderat mycket på frågan, fram och tillbaka. Visst vore det smidigt att slippa inhämta tillstånd från musikförlag inför varje revyproduktion. Men jag landar alltid på samma ståndpunkt: Det vore ohållbart om vem som helst fick lov att skriva satirtexter på vilken melodi som helst, i vilket sammanhang som helst. Varför ska Mikael Wiehe behöva gå med på att hans melodi används i syften som till äventyrs står i motsats till vad han själv står för? Det handlar inte om att gilla satir eller inte. Det handlar om den ideella upphovsrätten.
När Piratpartiet var i ropet var det många av de som uttalade sig i dess namn som hade svårt att hålla isär ekonomisk upphovsrätt och ideell. Den ekonomiska upphovsrätten tror jag knappt det finns någon lokalrevy som bryter mot. Alla rapporterar sina spellistor till STIM och betalar avgift som kommer kompositörerna till del. Den ideella syndas det mot desto mer. Man vill gärna hävda tillfällighetskaraktär på sina parodier, även när revyn spelas i flera månader inför betalande publik. Det finns dock en viss efterlevnadskontroll. De bidrag som ska tävla i Revy-SM måste alltid uppvisa tillstånd från upphovsman eller musikförlag att använda melodierna i satiriskt syfte.
Vilka låtar är det som används i satirsammanhang? Bra låtar, givetvis. De bör antingen vara välkända, eller passa synnerligen väl i sammanhanget. Uppfylls inte något av dessa kriterier kan man lika gärna skriva egna melodier. Nu förstår jag att Sanna och Peter ville få fram den komiska poängen i att använda en melodi av den erkände protestsångaren och gamle proggaren Wiehe, särskilt som Benny Andersson själv gått med på att kallas proggare i SvD-artikeln. Och de är inga dåliga textförfattare, jag skulle inte ha något emot att låta dem skriva något alster till min revy. Men de kommer inte ifrån att man måste inhämta tillstånd att använda andras melodier. Inte minst i Mikael Wiehes fall.
---
Dagens dikt: Om Ryssland
Vi lever i ett i-land.
Ett driftigt industriland.
Ett ingen-är-som-vi-land.
Ett skiter-vi-väl-i-land.
Vad bryr vi oss om Ryssland?
Ett famntag-, klapp- och kyssland.
Det ligger bortom Finland.
Nej, tacka vet jag inland.
Jag föredrar mitt kål-land
Vid stugan min i Småland.
Vårt trygga ROT- och RUT-land
- Bevare mig för utland!
Fremskrittspartiet tar ett steg tillbaka
Terrorattackerna i Oslo och på Utøya har skakat om det norska samhället. Än råder där landssorg, vilket kan ha bidragit till att den politiska debatt som dragit igång i Sverige i dådens efterdyningar till viss del låtit vänta på sig i Norge.
Sverige känner starkt för Norge i dess sorg. Det är ändå helt naturligt om debatten i Norge även fortsättningsvis blir mer dämpad och balanserad. Detta trots att Norges främlingsfientliga parti, Fremskrittspartiet (Frp), är mycket större än sin svenska motsvarighet Sverigedemokraterna (SD) - Frp fick 22,9 procent i senaste stortingsvalet. I dag hände dock något i Norge som än så länge saknar sin motsvarighet i Sverige (och för den delen Danmark). Framstående företrädare för Fremskrittspartiet gick ut och var öppet självkritiska till hur de fört debatt de senaste åren. Partiledaren Siv Jensen ångrar sitt språkbruk och ska framledes försöka ändra sin framtoning i debatter. "Vi blir inte desamma igen", säger hon. Flera lokala partitoppar, som Frp:s tidigare ordförande i Oslo Svenn Kristiansen, gör samma sak. Kristiansen ska inte längre använda ord som "smygislamisering", säger han.
Frp:s närmaste svenska motsvarighet Sverigedemokraterna väljer än så länge en annan väg. De tycker inte att de har något att be om ursäkt för. I kvällens Aktuellt fick partiets kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson frågan om inte de också behöver ändra sitt språkbruk. Han nekade till detta, tyckte inte att de behöver förändra sin retorik. När han konfronterades med en filmsekvens från oktober 2009 där hans partikamrat Kent Ekeroth (nu riksdagsledamot) sa att "islamiseringen" är Sveriges största problem, bemötte han bara detta med att Ekeroth har en mer "dramatisk" hållning än vad som är partilinjen.
Detta kan man tolka som att SD:s partilinje är att säga en sak på interna partimöten och en annan sak i Aktuelltstudion.
Nu ska jag försöka mig på att tänka mig en förklaring till denna skillnad i förhållningssätt. Sverigedemokraternas vägran att ta ett steg tillbaka i sin retorik kan möjligen följa av det faktum att partiet har en annan historia än sitt norska systerparti. Fremskrittspartiet hette ursprungligen "Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep" och var ett rent populistiskt nyliberalt missnöjesparti. Främlingsfientligheten kom in senare. Det råder inget tvivel om att Frp idag är ett främlingsfientligt parti med främlingsfientlig och islamofob retorik, men partiets historia är delvis en annan och det gör det möjligen enklare för partiet att nu åtminstone delvis kasta av sig det oket.
Sverigedemokraterna, å sin sida, bildades 1988 av personer som varit aktiva i rörelser som Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Nordiska Rikspartiet. Är det möjligen här vi ser anledningen till det hårdnackade motståndet till att ändra sin retorik till att bli mer verklighetsnära? Som Ulf Bjereld skriver i sin blogg i dag, ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Frågan är vad som blir kvar av SD utan den vulgära politiken? Är man rädd att tappa sina kärnväljare? Lena Sundström skriver mycket klokt på DN Kultur i dag om hur orden används för att frammana bilden av en fiende. Kanske är det just det hårda språkbruket som håller ihop SD. De behöver den råa retoriken för att behålla sin bild av "fienden", och därmed sitt existensberättigande. I så fall finns det fortsatt skäl att vara rädd för partiet Sverigedemokraterna på riktigt.
Grenar på det högerextremistiska trädet
Några tycker att det är att utnyttja en hemsk händelse för "egna politiska syften". I gårdagens Aktuellt i SVT fick Jimmie Åkesson säga att man inte ska "göra politik" av terrordåden. (Samma sak skriver Robert Stenkvist (SD) på SVT Debatt).
Men det handlar inte om några egna politiska syften. Det handlar om en helt naturlig reaktion, att försöka hitta sätt att förstå och förklara de mekanismer som lett fram till terrorattentaten. Det är uppenbart att samma tankegods går att finna hos terroristen som hos både ljusskygga debattörer på högerextrema sajter som Politiskt Inkorrekt, och mer "rumsrena" rasister med politisk fasad inom riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Enskilda Sverigedemokrater har även efter dåden haft svårt att hålla fingrarna i styr. Ulf Bjereld har på sin blogg noterat ett antal uttalanden av ledande Sverigedemokrater som inte precis är ägnade att fjärma partiet från terroristens tankevärld.
Det är inte Sverigedemokraterna som politiskt parti som behöver belysas och bekämpas i första hand, utan hela den miljö av främlingsfientliga och islamhatande tankar som utgjorde grogrund för terrordåden. Tankar och idéer som möjligen kan oss att förstå terroristens världsbild. På olika nätforum finns det debattörer, oavsett om de är Sverigedemokrater eller inte, som drivs av en starkt vriden världsuppfattning. När dessa debattörer dessutom råkar gå att identifiera som riksdagsledamöter eller andra ledande företrädare för ett, låt vara marginellt, riksdagsparti, är det förstås av högsta intresse. Alla grenar på det högerextremistiska trädet bör granskas. Det handlar inte om att plocka politiska poäng på en hemsk händelse. Det handlar om att mitt i all sorg och förtvivlan ändå försöka förstå.
En sak till: Tänd gärna ljus, delta gärna i tyst minut. Men det finns också två andra sätt att hedra offren för terrordåden: Stöd Expo genom att teckna en prenumeration. Och ta i din egen vardag debatten med Sverigedemokrater och deras sympatisörer, låt aldrig främlingsfientliga uttalanden stå oemotsagda.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.
Dagens dikt: Blir du lönsam?
Det är svårare att få jobb direkt efter utbildningen för en filosof än vad det är för en ingenjör. Därför vill Svenskt Näringsliv sänka studiestödet till humaniora och konst.
Blir du lönsam, lille vän?
Annars får du inga kulor.
Du får klara dig på smulor
i din check från CSN.
Slösa inte bort ditt liv
på att lära dig teater.
Utav såna divalater
blir du inte produktiv.
Plugga bara det du bör.
Konstnärer och humanister
gör att samhällskroppen brister.
Helst ska du bli ingenjör.
Dagens dikt: I Jannes eka
När Janne, fyrtionio bast,
vill vara med och leka
då känns allt som en ständig rast.
Då ror han själv sin eka.
För när han sitter där och ror,
och ror så svetten lackar,
då styr han bara dit han tror.
Då tror man att han backar.
Ingen kommer undan bostadspolitiken
Ingen kommer undan politiken, heter det i en sångtext. Vill man påverka samhället är det ofta genom politiken man måste gå. Det gäller inte minst i bostadsfrågor.
Hur kan du som hyresgäst påverka politiken? Om du har ett förslag i någon särskild fråga i din kommun – för fram din idé till föreningsstyrelsen. En av deras arbetsuppgifter är att påverka bostadspolitiskt på kommunnivå. De har ofta god kontakt med politikerna i de olika partierna. En del föreningar ordnar bostadspolitiska debatter där politiker och andra medverkar. Då kan du gå dit och ställa frågor och framföra din mening.
Du kan också skriva insändare till lokaltidningarna. Även här kan du ta hjälp av de som sitter i föreningsstyrelsen om du till exempel vill ha hjälp med faktauppgifter och strategier. De har i sin tur möjlighet att ta hjälp av regionstyrelsen och av Hyresgästföreningens anställda.
I en del kommuner kan du som invånare lämna in medborgarförslag. Din fråga behandlas då av kommunfullmäktige. Det är en möjlighet att föra fram förslag även när det gäller bostäder och boendemiljö.
Slutligen: Följ med i vad som skrivs om bostadsfrågor! Följ debatterna, till exempel i de sociala medierna som bloggar, Twitter och Facebook. Diskutera både där och i levande livet. Prata med dina grannar! Tillsammans kan ni bilda opinion.
Last chorus: Inga Lisa Håkansson
Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.
Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.
Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"
I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.
För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"
Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.
I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)
Mitt senaste lilla projekt: Produktion av produkter
Attentat i kyrkan
Svenska kyrkan i Ronneby har nämligen temagudstjänster i fastetiden. I kväll var det Teater Attentat som gav enaktaren Den nya världsordningen av Harold Pinter i Heliga Kors kyrka. Teater Attentat är en fri teateraktör som bildades i Lund 2005. Henrik Grimbäck regisserade pjäsen, Lotta Jansson och Jon Dahlström spelade de två talrollerna. En inte oväsentlig roll, ehuru stum, spelades av Timmie Hansson.
Kyrkvärden, som trots allt kände igen mig, välkomnade mig med ett "det var inte i går du var här!". Nej, det hade hon ju rätt i. Efter hand kom det in fler och fler bekanta från teatern, uppskattningsvis var hälften av kvällens kyrkobesökare av samma ovana kategori som jag själv. Spelet tog sin början i bänkarna, där skådespelarna satt utplacerade. Ganska snart förflyttade de sig ut i gången allt medan pjäsen förlöpte.
Pinter, som avled 2008, brukar betraktas som en absurdistisk pjäsförfattare i Samuel Becketts efterföljd. Teater Attentat har tagit fasta på det och spelar samma pjästext fem gånger i sammanhängande följd, för att riktigt accentuera det Pinterska. Två utmärkande drag redan hos "original-Pinter" är hans upprepningar och hans spel med pauser. När skådespelarna nu först spelade pjäsen rakt av, därefter en gång då de enbart läste scenanvisningar som om de själva betraktade spelet utifrån, en tredje gång med ombytta roller, en fjärde gång baklänges(!) och en femte gång med varannan mening oavsett replik, fick upprepningarna effekten att det absurda både förstärktes och nästan började kännas naturligt på samma gång.
Skådespelarna gjorde starka prestationer. (Inte heller här ska Timmies stumma roll förglömmas, han fick till och med ge prov på illusionistförmåga när han plötsligt försvann från buren där han stått fången med munkavle och påse över huvudet.) Det är förstås tekniskt sett prövande att lära in en roll både fram- och baklänges, och hålla reda på var man är. I ena fallet ska ett stick leda till en replik, i nästa fall några minuter senare till en annan. De olika turerna hade också olika temperament, ena gången avmätt intensivt, en annan gång mer upphetsat.
Pjäsen i sig öppnar för olika tolkningar. Varför är den tredje personen tillfångatagen av de andra två? Vad syftar de på när de säger att de ska göra något med honom? Och när de säger att de "har också hans fru"? Finns egentligen de där "handlingarna" som de nämner? Dessutom används som tillmälen en del svordomar och könsord i pjäsen.
I "baklängesturen" fick orden plötsligt en helt ny innebörd, det blev snarare en fråga om semantik där man tidigare mest undrat över personernas relationer. Pjäsen avslutades med orgelmusik av Staffan Sundås. Därefter vidtog en diskussionsstund under ledning av församlingens Laurie Lofsvold. Det visade sig att pjäsen också kan tolkas i en teologisk kontext: Den utsatte mannen i mitten kanske känner till sitt öde - slutrepliken "Jag tänker skaka hand med dig. Och det kommer han också att göra - om cirka 25 minuter" kan tydas som att det råder, eller kommer att råda, något slags samförstånd mellan de tre personerna. Därmed kan han kanske egentligen ses som en frälsare, en Jesusgestalt.
Man kan också tolka det utifrån det sammanhang då Pinter skrev pjäsen från början, 1991 mitt under brinnande Kuwaitkrig. Harold Pinter själv var en känd kritiker av USA:s och Storbritanniens krig i Persiska viken, liksom kriget i Afghanistan mot slutet av hans liv. Är de två personerna krigsförbrytare? Eller? Vem är ond, vem är god? Är de två inte höjden av ömklighet, ynklighet, gemenhet? Vad vet vi om vad den fångne har gjort? Som sades i diskussionsstunden, även vi fredliga svenskar kan betraktas som yttre hot när vi sänder våra soldater och plan till konflikthärdar i världen.
I Pinters texter finns det, som regissören Henrik påpekade, alltid något utanför scenen, en yttre omständighet som betraktaren aldrig får veta något om men alltid anar. Något som påverkar personerna i pjäsen. Jag nämnde likheten med ett klipp som visats mycket på Internet de senaste dagarna: Den mobbade pojken som ger tillbaka på sin plågoande. Vet vi alla omständigheterna där? Det framförs ju också att den som mobbade egentligen också var mobbad. Nu hatas han av en hel värld, för att han gav sig på en som fanns ännu längre ner i hackordningen och som för en gångs skull gav tillbaka. Och den mobbade pojken blir hjälte för att han slog. Det finns, som i Pinters pjäser, något utanför som vi inte vet allt om. Det gäller på skolgården såväl som i världspolitiken.
Slutligen nämndes litegrann om huruvida så pass fula ord, och en pjäs med så svart (och ouppklarat) innehåll, ska spelas i Svenska kyrkan. Någon av de närvarande i diskussionen tyckte från början att pjäsen var alltför långt från det kristna budskapet för att passa in i kyrkorummet. Särskilt det faktum att den inte slutar lyckligt och i ljus gör att den inte skulle vara lämplig. Men tillsammans med orgelmusiken och den efterföljande diskussionen, där det visade sig att pjäsen kan ges såväl teologiska som humanistiska tolkningar, bildade midfastosöndagens tema en helhet där Teater Attentat mycket väl passade in.
Kyrkorummet i sig blev mer än en fond, det blev en aktör som möjliggjorde tolkningar som annars inte skulle ha varit uppenbara. Kvällen avslutades med fika i prästgården, där diskussionerna också fortsatte kring borden.
Varför är jag misstänkt för mord?
Arbetslinjen: Vässa armbågarna!
Programmet har kritiserats för att framställa samhällsproblem som individproblem, bland annat av statsvetaren Björn Johnson. Kommunpolitikern Johanna Graf (S) pekar på risken att de som aldrig själva varit arbetslösa börjar ifrågasätta det sociala kontraktet ("varför ska de delta i ett solidariskt skattesystem när folk går hemma och simulerar och snyltar på den kaka de själva är med och betalar till?"). Journalisten och samhällsdebattören Elin Grelsson kallar träffande programmet för freakshow och ger Kanal 5 humoristiska tips till uppföljare ("Är du smartare än en Försäkringskassanblankett?", "Övertidsmästarnas mästare").
Innan jag själv blev arbetssökande för snart två år sedan visste inte jag heller hur det var. Jag hade visserligen vänner som blev långtidsarbetslösa under förra lågkonjunkturen, och stödde dem naturligtvis, men kunde ändå inte riktigt helt sätta mig in i deras situation. Nu vet jag.
Jag har inte ändrat mig sedan jag blev av med mitt heltidsjobb. Jag är högutbildad, ambitiös, fullt frisk såväl fysiskt som mentalt. Jag har sökt massor av jobb inom min sektor, men fortfarande inte fått något heltidsjobb. Det är inte en spark i baken jag behöver, bara ett stöd ibland från någon som talar om för mig att jag inte är ett hopplöst fall.
Om jag söker alltför "okvalificerade" jobb får jag höra att jag är överkvalificerad. Som nybliven arbetssökande hade jag inga tveksamheter att söka jobb som butiksbiträde, städare eller diskare - men det är inte där jobben finns för mig. Arbetsgivarens "risk" är att jag försvinner så fort jag får ett jobb som bättre svarar mot min utbildning. Som Petter Larsson påpekar på Aftonbladet Kultur, forskningen visar att antalet jobb man söker inte påverkar chansen att få ett.
Den stora faran med Kanal 5:s Jobbjägaren är att programmet stadfäster och spär på fördomarna om arbetslösa som enbart lata. Det kan orsaka en stigmatisering av arbetslösa som grupp. Arbetsgivare kan se på mig som varande långtidsarbetslös och tänka att jag måste vara en asocial slusk som inte orkar ta tag i mitt liv, som de hopplösa exempel som lyfts fram i programmet (låt vara med goda slutresultat, det är ju tv gudbevars och alla älskar ett lyckligt slut).
Jag behåller kontakten med arbetslivet. Jag arbetar på timbasis inom mitt gamla yrke. Jag håller föredrag och studiecirklar och skriver för teatern för att hanka mig fram - när tillfälle ges. Jag finns kvar i mitt tidigare konsultnätverk inom arbetsmiljö och ledarskap, ett nätverk som bland annat innehåller just jobbcoacher. Jag tycker därför att jag känner den branschen ganska bra, numera från båda hållen. Coacherna i vårt nätverk har mycket god statistik. De är välutbildade beteendevetare med brett kontaktnät och får över 90% positiva omdömen av de personer de coachat. De gör det jobbet Arbetsförmedlingens handläggare skulle ha gjort om de bara hade haft tid. De får ut en stor andel i riktiga jobb.
Men ändå skapar jobbcoachning i sig inte många nya jobb. Tanken är snarare att vässa armbågarna på de som söker. Det behövs en jobbskapande politik för att komma till rätta med arbetslösheten. Fler jobb skapas inte automatiskt av mer aktiva arbetssökande - utan av kraftfulla åtgärder för fler arbetstillfällen totalt.
Neutralitet är inte tystnad
Som komplettering till mitt förra inlägg vill jag citera vad Olof Palme sa i sitt första majtal i Stockholm 1968. Inte för att göra honom till något evigt rättesnöre, utan för att ge en bild av den verklighet han hade att verka i på sin tid. Bakgrunden är att moderatledaren Yngve Holmberg kritiserat Palme för att han deltagit i demonstrationen mot kriget i Vietnam och krävt att USA skulle stoppa bombningarna, vilket fick till följd att USA kallade hem sin ambassadör.
Neutralitetspolitiken innebär ingen strävan till isolering. Våra möjligheter att påverka utvecklingen i världen är små. Men det minskar inte den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa.
Neutralitetspolitiken dömer oss icke till tystnad. Tystnaden kan vara oförrättens bundsförvant. Tystnaden kan upplevas som reaktionens stöd. Vi måste ha rätt att även ut emot världen hävda idéerna om människors frihet och gemenskap, om solidaritet och rättfärdighet. Våra motståndare till höger ska veta: Försök inte att med neutraliteten som täckmantel lägga munkavle på svensk arbetarrörelse. Ni kommer aldrig att lyckas.
Så långt Olof Palme 1968. Nu har vi i stället en utrikesminister som säger "det handlar inte om att stödja den ena eller andra."
Inga satans mördare ur Bildts mun
Och varför inte? Satans mördare var uttrycket som Olof Palme använde i ett tal 1975 angående Franco i Spanien. Åtminstone Carl Bildt har ofta liknats vid Palme på flera sätt: Båda har en överklassbakgrund, är snabbtänkta, intellektuella och har en genuint utrikespolitisk profil. Normalt har båda också en förmåga till slagkraftiga formuleringar.
Men när det nu gäller först Egypten och sedan Libyen, har det svenska folket alltså saknat just sådana slagkraftiga formuleringar från Bildt. Vad sa Bildt i stället? Jo, något om att "det handlar inte om att stödja den ena eller andra" har fäst sig i folks medvetande. Och vad menade han med det?
Bildts pressekreterare har försökt förklara det med att han syftat på olika libyska klanledare, något som islamologen Jan Hjärpe avfärdat som ren dumhet. Förklaringen låter också som en efterhandskonstruktion, men exakt vad Bildt avsåg just då vet vi fortfarande inte. Han har dock senare sagt sig i allmänhet stödja en demokratisk utveckling i regionen (även om han mest uttalat sig som en representant för EU:s utrikesminstrar).
Skillnaden mellan Palme och Bildt är uppenbar. Palme verkade i en helt annan tid vad gäller massmedial spridning. Ändå visste han exakt när ett uttalande krävde patos. Bildt insåg inte, trots att han lever i nutid och borde vara van vid att det han säger sprids ut ögonblickligen via Internet, att det som efterfrågades var ett slagkraftigt uttalande mot Khaddafi. I stället sa han något som säkert passade in i en resonerande tankegång, men som lät arrogant och cyniskt lösryckt ur sitt sammanhang. "Det handlar inte om att stödja den ena eller andra".
Nu är det kanske lite orättvist att jämföra Palmes väl förberedda och nedskrivna Francotal med Bildts spontana svar på en fråga i en intervju. Men med Bildts normala formuleringsförmåga och en gnutta insikt om vad som förväntas av en (självständig) svensk utrikesminister, borde han kunnat kläcka ur sig något med mycket mer udd. Annars framstår han inte som något annat än en medelstor hund med en stor hunds attityd.
