gemene man

Det är jag som är gemene man

Dagens dikt: Tyst diplomati

Publicerad 2015-03-21 19:21:00 i Allmänt

Näringslivets företrädare som nu kritiserar utrikesminister Margot Wallström för att hon sagt att Saudiarabien är en diktatur verkar mena att hon egentligen har rätt i sak, men att det är fel att säga det. Åtminstone så att Saudiarabien hör.
 
Vi är ett land med hög moral,
en sund demokrati.
Är mästare på starka tal
och världsdiplomati.

Om någon stat vi handlar med
är våldets diktatur;
torterar mänskor enligt sed,
behandlar dem som djur

Då ska vi säga vad vi vill
och visa att vi törs.
Då krävs det att vi ryter till.
(Men inte så det hörs.)
 
 

Bostadspolitiska utmaningar i Ronneby

Publicerad 2013-12-18 22:15:55 i Allmänt

Under två veckor har vi i Hyresgästföreningen i Ronneby träffat våra folkvalda politiker i kommunen. Vi har många tankar inom det bostadspolitiska området, men vi är inget politiskt parti. Därför samtalar vi gärna med partierna och för fram våra tankar till dem. Som utgångspunkt har vi själva tagit fram ett bostadspolitiskt program för Ronneby kommun. De politiska partierna får gärna ta idéer från vårt program och använda som sina egna förslag. Så här ser vårt program ut:
 

Våra förslag

Bakgrunden i Ronneby kommun är att det länge varit utflyttningar och ett överskott på lägenheter har lett till att allmännyttan har rivit hyreshus både på Hjorthöjden i Ronneby och på Almvägen i Kallinge. I september 2013 har Ronnebyhus aktualiserat utförsäljningar av cirka 200 lägenheter i kommunen. Man hoppas hitta ”seriösa och kunniga” köpare.

Under 2013 verkar dock utflyttningstrenden ha börjat avta, med en befolkningsökning på 54 personer netto under första halvåret och ett hundratal nya företagsetableringar under samma tid.

Utmaningen för Ronneby kommun är att bli en attraktiv kommun att bo i så att bostadsföretagen – såväl allmännyttan som de privata – kan fylla de tomma lägenheter som finns, färre flyttar härifrån och invånarantalet kan öka.

För att lösa Ronneby kommuns bostadspolitiska utmaningar föreslår Hyresgästföreningen att:

1.    Bygg om i det befintliga beståndet till lägenheter som attraherar nyinflyttade (studenter, ungdomar, äldre, anställda i existerande och nyetablerade företag)!

2.    Tänk inte bort hyresrätter vid planeringen av nya bostäder i attraktiva lägen!

3.    Ett levande centrum! Människor ska kunna bo kvar och handla i en attraktiv miljö.

Hur vi tänker

Arbete och bostäder hör ihop. För att Ronneby kommun ska växa måste nya arbetstillfällen lockas hit. Det kommer att kräva att det finns bostäder. Ibland måste man satsa på gungor och karuseller samtidigt. Om Ronneby kommun ska vara attraktivt att flytta till, bör det finnas bostäder av alla olika storlekar och prislägen, både ägda boenden och hyresrätter. Hyresrätten är ett flexibelt boende som underlättar inflyttning. Rapporten ”Hyresrättens betydelse för en dynamisk arbetsmarknad” av Nima Sanandaji (Hyresgästföreningen, 2013) pekar på hur sysselsättningen hämmas av en brist på bostäder. Bostadsmarknaden kan ses som en del av företagsklimatet.

Ett attraktivt bostadsområde med blandade upplåtelseformer, såväl villor och bostadsrätter som hyresrätter, kanske i kustnära läge med nära till natur och goda kommunikationer till stadskärnan, kan användas för kommunen som marknadsföring att profilera sig med. Hyresrätter kan till exempel byggas i form av parhus med havsutsikt. Tanken är att kunna visa upp ett attraktivt bostadsområde som en symbol för kommunen. Nybyggnationer medger sällan låga hyror, men med moderna byggmetoder går det att hålla nere kostnaderna samtidigt som husen kan byggas flexibelt. En attraktiv kommun drar till sig nya företagsetableringar.

En framgångsfaktor för kommunen är att invånarna vill stanna kvar och tillbringa även sin lediga fritid där. Det förutsätter en attraktiv miljö att handla och roa sig i, så att inte kommunens invånare väljer att åka tre mil åt ena eller andra hållet och spendera sina pengar där i stället. Det medför att service i form av butiker och restauranger finns kvar i centrum så att de som valt att bo centralt kan fortsätta att ha nära till inköp och nöjen. I centrala Ronneby bor huvudsakligen ungdomar, som vill ha nära till nöjen, och äldre, som vill ha nära till butiker och samhällsservice. En utmaning för Ronneby kommun är därför att behålla den småskaliga handel som finns i centrum och utveckla den så att fler butiksetableringar möjliggörs.

Vi vill att Ronneby kommun utvecklas. Det gagnar alla, såväl hyresgäster som invånare i kommunen.

 

Dagens dikt: Tolv tolv tolv

Publicerad 2012-12-12 12:07:00 i Allmänt

Med anledning av dagens datum.

Vårt sekel knappt man sett
På dagen ett-ett-ett.
Det tuffade tryggt på
När det blev två-två-två.

Vem minns vad som hann ske
En dag som tre-tre-tre?
Säg, var det fest och yra
På fyra-fyra-fyra?

Vi la nog på en rem
På dagen fem-fem-fem.
Tänk, minnena som väcks
Av datum sex-sex-sex.

Vem sjöng om ”hård tid nu”
När det var sju-sju-sju?
Och vilka var mest flotta
På åtta-åtta-åtta?

Vad såg man helst på bio
Dag nio-nio-nio?
Vad hade högsta prio
Vid tio-tio-tio?

Nu får vi tänka själva.
Minns elva-elva-elva.
Emellan tak och golv:
I dag är tolv-tolv-tolv.

Att hämta ved om kriget kommer

Publicerad 2012-08-07 08:51:29 i Allmänt

Vi kan kalla henne Tant Teresia. Hon var gift med min morbror. Det hände att jag åkte bil med dem genom Småland. På ett särskilt ställe brukade morbror peka ut genom bilrutan och säga att, där inne i skogen, där har jag en bit mark.

 

Jag tänkte inte särskilt mycket på det. Men att min morbror mitt inne i skogen i Småland skulle ha en egendom, var ändå rätt egendomligt.

 

Min morbror dog för några år sedan, och nyligen gick tant Teresia också bort. Då rullades historien upp. Det där stycket mark var egentligen hennes. Hon hade ärvt det i sin tur av sin morbror, en excentrisk men praktiskt sinnad man som levde ensam och aldrig tvättade några kalsonger utan bara köpte nya. Han köpte ett dussin åt gången, så att de varade i precis tolv veckor.

 

När han dog, hade han testamenterat ett markområde till dem. ”Det ska ni ha att hämta ved på, om ett nytt krig bryter ut”, hade han sagt.

 

Tant Teresia och min morbror hade inga barn. De testamentade allt till syskonbarnen. Då ingick marken. Det visade sig att arealen på skogsegendomen var hundra kvadratmeter.

 

Ni som löser korsord vet vad hundra kvadratmeter är. Ett ar. Plätten var till och med för liten för att finnas förtecknad hos Lantmäteriet, så exakt var den ligger kan ingen längre säga. Men jag vet, för morbror har pekat ut den. Vi var elva syskonbarn som skulle dela, så nu har vi nio kvadratmeter var.

 

Det känns tryggt att veta att det någonstans i skogen finns en plätt där man kan hämta ved om det blir krig. Det kan komma väl till pass. När kriget kommer, då är det jag som drar till Småland med en liten yxa. Min beredskap är god.

 

Häromdagen körde vi bil i trakten. På ett särskilt ställe pekade jag ut genom bilrutan och sa att, där inne i skogen, där har jag en bit mark. Jag har blivit min morbror. Det är inte bara mark som går i arv.

Snart går det att köpa en flaska komihåg

Publicerad 2012-07-31 10:24:05 i Allmänt

Nu har några forskare tagit fram en dryck som ska bromsa förlusten av minnet hos alzheimersjuka. Det fungerar. För mig räcker det att bara läsa om den där drycken för att gamla minnen ska komma tillbaka. Plötsligt minns jag min gamle mellanstadielärare. Ett av hans (ja, han hette Hans) återkommande skämt när någon glömt läxan var ”då kan du springa ner till apoteket och köpa en flaska Komihåg”.

 

Tänk om han hade vetat att dagen skulle komma då det inte längre är ett skämt. Minnesdrycken kan finnas att köpa redan i höst. Frågan är bara hos vilken apotekskedja man hittar den. Det behövde aldrig min gamle mellanstadielärare fundera över.

 

Ett dåligt minne kan ibland vara till glädje. En släkting, som börjar närma sig de nittio, fyllde år nyligen. Hon har inga större kroppsliga åkommor, men hennes minne är inte som man minns det. Till födelsedagen hade jag skickat ett gratulationskort. ”Nej men se, ett kort från Urban, det var ju trevligt”, sa hon. En kvart senare hittade hon mitt kort igen, och blev lika glad på nytt. ”Titta, Urban har minsann skickat ett kort också, det var snällt av honom”.

 

Nu är dåligt minne i allmänhet inget att skämta om. Jag skulle till exempel aldrig dra det där gamla skämtet att ”alzheimers har jag haft så länge jag kan minnas”. Påminn mig om det.

 

Annars finns det konstgjorda minnen nu för tiden. Häromdagen skulle jag sätta in ett nytt minneskort i min mobiltelefon. Kortet kom i en hermetiskt tillsluten förpackning. Att byta minne tog en kvart. Fjorton minuter för att öppna förpackningen, och en minut för att sätta kortet på plats i telefonen. Jag förstår varför det heter minneskort. Har man en gång öppnat en sådan förpackning, glömmer man det aldrig.

 

Den där drycken ska jag absolut lägga på minnet. Men var någonstans var det nu jag läste om den?

En besvärande vana

Publicerad 2012-07-24 10:00:45 i Allmänt

En del människor ska bara ställa till besvär. Som tedrickare till exempel. I nittionio fall av hundra vill lunchgästerna ha en kopp kaffe efter maten. Vad vill den hundrade gästen ha? Jo, te. Jag är en sådan.

 

Det finns fördomar om oss tedrickare. En del tycker att vi är några riktiga flummare. Men det stämmer inte. Vi är rationella och tänkande människor. Några av världens största har varit tedrickare. Som Theodore Roosevelt och Winston Churchill och gamle kungen Gustaf VI Adolf.

 

Samtidigt kan jag medge att jag njuter litegrann av att utmärka mig. Att jag inte skulle tycka om att jämt vara den som ber om en påstår, är det alltså inte jag som påstår.

 

Särskilt utmärkande är det på konferenser. Vem är det de andra deltagarna alltid får vänta på efter lunchen? Jo, tedrickaren. När alla andra redan fått sitt kaffe och hunnit dricka ur det, då kommer servitören med en liten påse och en kanna ljummet vatten till den tålmodige tedrickaren. Sedan ska påsen dra i tre minuter medan vattnet för vår flummare blir ännu ljummare. När koppen med den gudomliga drycken äntligen är avnjuten har de övriga konferensgästerna hunnit till eftermiddagspassets tredje powerpointbild.

 

Men det bekommer inte tedrickaren. För en sann teälskare försvinner tid och rum när han dricker sitt te. Vad som än händer dricker jag mitt te, lär gamle kungen ha sagt. Sällan har kungsord varit så sanna.

 

Kaffe sägs vara en social dryck. Tedrickaren, däremot, sitter ensam. Därför är te en asocial dryck. Åtminstone tills tedrickaren träffar på en annan tedrickare. Då utvecklas genast en sublim gemenskap, bottnad i ömsesidig förståelse.

 

Det finns de som menar att te är vanebildande. Men det tror jag inte ett dugg på. Själv har jag druckit en kanna te varenda kväll i trettio år, och inte har det blivit någon vana.

Limerick: Dietzen

Publicerad 2012-03-30 19:56:57 i Allmänt

I morgon hålls finalen i SM i ordvitsar. Finalen till ära har jag knåpat ihop en nyskriven limerick. Dietzen är en by i Steiermark i Österrike, vad det nu har med saken att göra.

En ordvitsare ifrån Dietzen
satt fast i idétorkesitsen.
Hans räddning på det
blev grannens staket
som han målade så det blev vitt se'n.

Alias: Yu Zhang

Publicerad 2010-12-10 22:25:25 i Allmänt

I dag var dagen då jag kunde ha nått internationell berömmelse. Jag avstod dock.

Internationell berömmelse är emellertid inget man når så där bara helt plötsligt. För min del började det redan i onsdags eftermiddag. Det var då det ringde på min mobiltelefon. En kvinna förklarade på engelska att hon ringde från BBC i London, och frågade om hon fick intervjua mig. Ja, det går väl bra, svarade jag lite tvekande, för helt osannolikt var det väl ändå inte att BBC ville göra en intervju med just mig. De kanske hade hört att jag är en sporadiskt anlitad Povel Ramelföreläsare, eller att jag skulle åka på svenska järnvägen dagen därpå och undrade hur jag trodde det skulle gå, eller så hade de helt enkelt fått veta att jag är en väldigt trevlig person som det är en fröjd att intervjua.

Ja, jag fick ditt telefonnummer av Ingvild på Amnesty International, sa kvinnan från BBC. Jaså, sa jag. Men nu började jag ana att det kanske ändå inte var jag som var avsedd att bli intervjuad. Men jag har ingenting med Amnesty att göra, fortsatte jag. Nej alltså, Ingvild har bara uppgett ditt nummer till mig, sa BBC-kvinnan. Går det bra att jag ringer på fredag morgon, så gör vi bara kort en förinspelad intervju, före själva nobelprisutdelningen?

Nu blev det ännu mer uppenbart att jag nog tyvärr inte var den hon trodde att jag var. Det försökte jag också förklara för henne. Men det var inte lätt. Det här måste vara fel, jag har ingenting med vare sig Nobel eller Amnesty att göra, och jag känner ingen Ingvild på Amnesty, sa jag, och upprepade mitt namn och la till att jag bor i Sverige, för att det inte skulle råda några tvivel. Vem är det du vill intervjua?

Efter många om och men verkade det som om jag fått henne att förstå att jag inte var rätt person. Är du inte Zhang? frågade hon till slut. Nej, jag är inte Zhang, sa jag lättad. Äntligen kunde jag tala om för henne vem jag inte var. Det tog skruv. Åh, fel nummer, sa hon och la på.

Efteråt tänkte jag att jag kanske borde tagit chansen. Jag kunde ha låtit mig intervjuas av BBC och utgett mig för att vara en exilkines i Norge med åsikter om fredspriset till Liu Xiaobo. Eller vem hon nu trodde att jag var. Visserligen skulle jag ganska snabbt bli avslöjad, åtminstone av alla miljoner kinesisktalande lyssnare till BBC:s nyhetssändningar. Bortsett från att min engelska har en omisskännlig skandinavisk accent, och inte kinesisk, skulle jag röja min okunskap i kinesiska så fort jag hade blivit tvungen att uttala fredspristagarens namn. För betonar man fel på kinesiska, blir betydelsen en helt annan. Med annorlunda satsmelodi kanske jag hade sagt "Hej svejs i lingonskogen" eller något annat i stället för den kinesiske dissidentens namn.

Men strunt samma om jag blivit påkommen, internationell ryktbarhet skulle det ha blivit ändå. Tänk att bli ihågkommen som svensken som försökte lura hela världen att han var kines.

Nu har jag faktiskt kollat upp vem jag förmodades vara. Det visar sig att man i Oslo höll ett nobelseminarium i förmiddags. Eftersom Liu Xiaobo själv, eller hans anhöriga, inte har möjlighet att närvara i Oslo, har bland andra Amnesty International ordnat demonstrationer, fackeltåg och frukostmöte för att uppmärksamma honom.  En av talarna på yttrandefrihetsseminariet var Yu Zhang, direktör för oberoende kinesiska PEN-centret. Detta meddelas av Amnesty Internationals norska informationsansvariga Ingvild Gjone Lyberg. Som jag alltså inte känner.

Vad historien däremot inte förtäljer, är om BBC-kvinnan till slut fick tag på rätt Zhang att intervjua. I så fall hoppas jag att han hade bättre saker att säga än jag skulle ha haft. Min internationella berömmelse får än en gång skjutas på framtiden.

Andra delen av sociala medier-cirkeln

Publicerad 2010-11-02 18:53:53 i Allmänt

I kväll har jag andra delen av vår studiecirkel i sociala medier. Vi lär oss mycket om bloggar, tanken är att varje deltagare som vill ska kunna lägga upp en egen blogg.

Nästa gång kommer vi att ägna oss åt Facebook. Det ska bli spännande!

Drömmen om Kurt

Publicerad 2010-05-15 13:52:12 i Allmänt

Jag drömde i natt att jag befann mig i ett större sällskap där vi skulle gå laget runt och presentera oss. Den som satt vid sidan om mig höll på väldigt länge. Därefter blev det min tur. Jag reste mig och sa "Jag ska fatta mig kort, jag heter Kurt." Sedan fick jag ägna minst lika lång tid åt att förklara att jag egentligen inte hette Kurt.

Drömtydare: Vad är det för fel på mig?

Inte på rak arm

Publicerad 2010-05-04 14:41:17 i Allmänt

Jag har i mitt liv varit ganska förskonad från att behöva ha någon kontakt med vårdapparaten. Men jag har ju berättat att jag i december var hos läkaren och fick en varning vad gäller blodsockret. Sedan har jag inte hört något mer därifrån, så nu lever jag nästan som vanligt igen, om än lite mer försiktig med sötsaker.

Med åldern kommer krämporna. Eller, i mitt fall, fall. Jag föll för några veckor sedan, halkade ute på trottoaren. Vad gör man då? Jo, man tar emot sig med armarna. Jag föll baklänges och tog emot mig med båda armarna så fort de nådde ner till marken, vilket gick ganska fort.

Detta hände på annandag påsk. Jag var på väg till närbutiken, när jag kom fram såg jag ut som Jesus på påskdagen med mina blodiga handflator. Det var det enda jag kände - då. Men på kvällen märkte jag att jag inte kunde böja riktigt på armarna.

Nästa morgon var högerarmen helt återställd. Men vänsterarmen var fortfarande så svullen att den inte gick att böja. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Gör det mycket ont, frågade damen som svarade. Det kan jag inte säga på rak arm, svarade jag, för det kunde jag inte. Räta på armen alltså.

Jag blev skickad till en sjukgymnast. En distriktssjukgymnast närmare bestämt. Jag visste knappt att det fanns något sådant. Vad mer finns det distrikts- av, som man inte vet om? Distriktshjärnkirurg? Distriktsastronaut? (Själv tävlade jag en gång om att bli distriktsmästare i längdhopp, men det var i den grå forntiden förstås. Med åldern kommer krämporna, som sagt var. Hade jag försökt nu, hade jag säkert bara fått kramp i vaderna. Med åldern kommer kramperna.)

I alla fall, jag fick en tid hos distriktssjukgymnasten efter några dagar. Hon tittade på armen. Dagen till ära hade den nu blivit riktigt färggrann - grön, lila, blå och gul. Hon visade några övningar jag kunde göra för att hålla armen igång, och så frågade hon om jag ville ha akupunktur. Ja, det låter roligt, sa jag, det har jag aldrig prövat på förut. Hon stack nålar i armen och avslutade med en nål i handen, och så fick jag sitta med en arm som en nåldyna medan hon gick och fikade eller vad hon gjorde.

Vi var båda överens om att besvären nog skulle försvinna så snart svullnaden gått ner. Annars skulle jag kontakta vårdcentralen, sa hon. Nu har det gått ytterligare två veckor sedan mitt besök hos sjukgymnasten. Armen ser inte så svullen ut längre, jag kan böja den helt normalt, jag kan göra alla övningarna hon visade mig utan att det gör ont. Men jag kan fortfarande inte räta på armen. (Hade det åtminstone varit ryggen jag inte kunde räta på. Då hade jag vetat vad felet var. Då hade jag råkat knäppa ihop västen med gylfen.)

Så idag ringde jag vårdcentralen, och beskrev på nytt mitt fall. Och allt som följt på själva fallet. Distriktssköterskan (jo, sådana finns också, men det visste jag förut) tittade i sitt datasystem, och såg att jag besökt distriktssjukgymnasten. Men hon har inte skrivit in någon ny kontakt här, sa hon. Nej, sa jag, men om jag inte blev bättre på ett par veckor skulle jag kontakta vårdcentralen. Ja, men du får gå dit igen och be henne titta på armen, sa distriktssköterskan.

Så nu blir det en ny runda till distriktssjukgymnasten för att visa upp armen, så att hon kan avgöra om jag behöver komma till distriktssköterska som kan skicka mig till en läkare som kan ge mig en remiss till röntgen, om det nu skulle behövas. Så där skickar de runt mig. Från att inte behövt ha någon kontakt med vårdapparaten på många år, känner man sig nu som deras alldeles egna distriktspatient.

Nattens hjältar

Publicerad 2010-03-25 07:19:06 i Allmänt

Nattens, eller åtminstone den tidiga morgonens hjältar, är tidningsbuden. I dag hade jag själv anledning att stiga upp, som det adekvata uttrycket lyder, "innan Fan fått skorna på sig". Utanför porten, klockan kvart i sex, möttes jag av en representant av dessa den tidiga morgonens hjältar. Han kände tydligen igen mig, och visste vilken tidning jag prenumererar på, så han stack åt mig min tidning. Han skulle just gå in när han hejdade sig, och frågade, du sitter i Hyresgästföreningen va?

Ja, det kunde jag ju inte neka till. Han bad mig framföra till hyresvärden i vårt område att brevinkasten behöver ses över. Många av dem sitter löst, och i några sitter så stora skruvhuvuden att tidningar och brev rivs sönder. Jag lovade framföra detta. Han var själv medlem, sa han.

Själv har jag bara skäl någon gång ibland, som när jag ungefär en gång i månaden åker till Linköping för att träffa regionstyrelsen, att stiga up så tidigt. Tidningsbuden börjar jobba tidigt varje morgon, och möter sällan någon som kan framföra dem sin tacksamhet över att få tidningen hemburen. Heder åt sådana hjältar.

Alla inälvors dagar

Publicerad 2010-02-14 21:03:51 i Allmänt

I dag är det Alla hjärtans dag. Själv väntar jag med eventuellt firande tills det blir Alla hjärnors dag (Nobeldagen), Alla lungors dag (första vårdagen) eller Alla levrars dag (Kristi himmelsfärds dag, som också är folknykterhetens dag). Eller annan firansvärd inälva.

Händige herrn

Publicerad 2010-02-05 20:30:47 i Allmänt

Jag har i några tidigare inlägg erkänt att jag inte är särskilt händig. Till exempel berättade jag om rullgardinen i mitt sovrum, som hängt på trekvart i tolv år. Någon kanske undrar hur det har gått sedan dess? Man kan säga så här: Trekvartseran tog slut för några veckor sedan. Rullgardinen rasade ner, och jag fick köpa en ny. Pappa, som är ett snäpp mer händig än jag (bara ett snäpp, men han vet åtminstone vad de olika verktygen heter) hjälpte till att sätta upp den. Så nu sitter den nya rullgardinen bättre än den gamla någonsin gjorde.

Men min ickehändighet har också sina gränser. Det finns ett område där jag faktiskt besitter en del tekniskt kunnande. Då talar vi montering av bokhyllor från IKEA. Särskilt Billy är min specialitet.

I vår lokala hyresgästförening, där jag sitter i styrelsen, har vi kläckt idén att inrätta en bokhörna i kvarterslokalen. Passar mig perfekt, det bor en amatörantikvarist i mig. Tanken är att de boende i området ska kunna ta ner böcker som de tröttnat på, byta mot andra böcker eller bara donera om man vill. Häromdagen fick vi en stor donation, bestående av fem-sex kartonger med böcker. Vår bokhylla räckte inte till, och beslutet togs (vederbörligen protokollfört) att inköpa en ny.

Sagt och gjort. Jag köpte en Billy-bokhylla på IKEA. I tisdags fick jag den levererad till lokalen. Hela veckan sedan dess har jag lyckats motstå att gå ner och bygga ihop den. Men ikväll föll jag för frestelsen.

Eftersom föreningen inte förfogar över några verktyg i lokalen, fick jag ta med dem hemifrån. Jag äger inte heller någon verktygslåda, men jag har trots allt några verktyg som ligger i en plastback i ett skåp. Jag valde ut de verktyg som jag visste behövs för att bygga ihop en Billy (som sagt, jag har gjort det förr), och som jag kunde namnet på. Med dem i portföljen gick jag bort till kvarterslokalen.

Det här skulle gå lätt. Jag har ju faktiskt gått tre år på gymnasiet i Älmhult, och då kan man montera IKEA-hyllor. Visserligen gick jag inte på möbelmonteringslinjen (jo, det finns faktiskt andra linjer också på gymnasiet i Älmhult), men ändå. Inte brydde jag mig om att ringa någon annan i föreningen att komma och hjälpa till heller. Jag kan montera Billy-bokhyllor, det har jag gjort förut helt utan hjälp. Det minns jag tydligt.

Men visst har de ändrat Billyhyllorna? Jag kände inte riktigt igen innehållet i paketet. Framför allt kände jag inte igen bruksanvisningen. Jag är en sådan person som tycker om anvisningar på papper. Försök inte förklara något för mig. Ge mig manualen i stället, så läser jag mig till hur saker och ting funkar. Jag vet att en del är tvärtom och hellre vill testa själva utan att läsa i manualen. Men inte jag. Jag följer bruksanvisningen till punkt och pricka.

Bruksanvisningen alltså. Jag förstod inte riktigt första bilden. Det var en bild på en gubbe och en hög med brädor. Gubben var överkryssad. Och så var det en bild på två gubbar och en hög med brädor. Inget kryss. Vad kunde det betyda?

Jag satte igång. För att få arbetshöjd la jag upp allt på det långa bordet i största rummet (det rum där vi också bestämt oss för att ha bokhyllan) och började följa bruksanvisningen, från bild två alltså, den överkryssade gubben negligerade jag. Arbetet flöt sagolikt. Varenda träplugg, skruv och insexmutter gled lekande lätt på plats. Till slut var det bara bakstycket kvar. Då kom jag på att jag borde flytta ner möbeln på golvet.

Då anade jag vad den överkryssade gubben kunde betyda. Kanske behövde man vara två? Men jag har ju byggt Billy förut, hemma, utan hjälp. Efter lite baxande låg hyllan på golvet, och jag kunde skjuta in bakstycket och spika det på plats. Sedan reste jag hyllan, sköt in den mot väggen och satte in hyllplanen.

Allt gick på mindre än en timme. För att riktigt glänsa inför styrelsemötet som vi ska ha på onsdag, då resten av styrelsen ska komma och se vad jag har gjort och berömma mig för mitt snickarkunnande, satte jag också in böckerna i hyllan. På bilden kan du, ärade bloggläsare, själv se hur fint det blev.

När jag nu stod och betraktade det färdiga resultatet, slog det mig: Den gången när jag byggde ihop en IKEA-hylla själv var det inte Bokhyllan Billy, bredd 80 cm. Det var CD-hyllan Benno, 15 cm. Kanske därför det här kändes tyngre. Kanske därför man borde vara två.

Den egenhändigt ihopsatta bokhyllan.

Gemene mans meteorologiska institut

Publicerad 2010-01-19 23:52:41 i Allmänt

Så där ja. Nu behöver jag aldrig slösa tid med att skriva blogginlägg om hur vädret är. Det sköter sig automatiskt, vädret. Se i högerspalten, precis under tweetfeeden. Där visas nu hela tiden aktuell väderlek i Ronneby, med prognoser levererade av klart.se.

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela