Var får jag allt ifrån?
Jag minglade runt i foajén efter gårdagens revyföreställning, för att snappa upp vad publiken tyckte. Då kom (som vanligt, höll jag på att säga) en dam fram och frågade var jag får allt ifrån. Vad svarar man på sånt? Jag vet att Hasse Alfredson brukar svara att han köper det från en liten postorderfirma i Tyskland. Men jag anar att det inte är hela sanningen, dessutom finns nog inte den där firman kvar längre.
Men en av tankarna med denna min blogg är ju att svara på just sådana frågor! Så då och då kommer jag att berätta små fragment ur revy- och komedihistorien, företeelser som inspirerat mig och/eller andra. Som nyckelord kommer jag att använda "revyhistoria", även om det ofta har minst lika mycket bäring på andra underhållningsformer. I dag: Flanagan och Allen!
Ett av humorvärldens mest framgångsrika koncept är komikerparet. Varför är Hasse och Tage två? Magnus och Brasse? Anders och Måns? Laurel and Hardy? Abbott and Costello? Flanders and Swann? Och varför består dessa par utåt sett ofta av en som levererar skämten ("the comedian" och en annan som spelar fram för dem ("the straight guy")?
Många av de stora komikerna allt sedan 1900-talet har Flanagan and Allen att tacka för sin framgång. Bud Flanagan från Londons East End och Chesney Allen från Brighton började uppträda tillsammans på 1920-talet, som Music hall-komiker. De gjorde sketcher (senare även tillsammans med Crazy Gang) och humoristiska visor med stor framgång. Flanagan stod för den milda galenskapen, samtidigt som han var en skicklig låtmakare och inte oäven som sångare, medan Allen spelade rollen som den distingerade gentlemannen som la upp för vitsarna. Allen hade en särpräglad sångstil som gav ett unikt "sound" till deras sånger - han sökte sig liksom fram till rätt ton långt nerifrån basen.
År 1932 kom de in i komikergruppen "Crazy Gang", som i sig inspirerade så många andra, som till exempel det svenska Casinogänget. I det här samarbetet uppkom de klassiska "Oi-dialogerna", staplade ordvitsar där poängen märks ut av att övriga ropar "Oi!". Den så kallade crazy-humorn var stor vid den här tiden, inte minst genom filmer som den amerikanska Hellzapoppin' (1941). På 1940-talet kom alltså crazy-humorn också över till Sverige, med hjälp av Casinorevyn (Gösta Bernhard, Carl-Gustaf Lindstedt med flera) och Povel Ramel (som startade "Föreningen för flugighetens främjande, inspirerad av just Hellzapoppin').
Flanagan and Allens melodier har använts av många. Deras signaturmelodi "Underneath the Arches" blir i Jan Malmsjös egen översättning "Under alla broar". Hasse och Tage knyckte flera melodier, inte minst till den mosebaskiska husorkestern Helmer Bryd Eminent Five Quartet: "Run Rabbit Run" blev "Spring morsan, spring". "I'm Sending Out an SOS for the Girl I Love" blev närmast direktöversatt i "S.O.S". "Round the Back of the Arches" blev i 88-öresrevyn "Ett glas öl". "F.D.R. Jones" användes i Under dubbelgöken som "En glad amatör".
Själv har jag också vid ett par tillfällen snappat upp melodier som Flanagan and Allen gjort kända. "The Washing on the Siegfried Line" använde jag i spexet Nils Dacke 1995, med titeln "Vi vrider nacken av Dacken". Och titelsången från revyn Sittfläsk 2000 var på melodin "Home Town". Båda dessa sånger är förresten skrivna av Michael Carr och Jimmy Kennedy, men det är liksom en annan historia...
Men en av tankarna med denna min blogg är ju att svara på just sådana frågor! Så då och då kommer jag att berätta små fragment ur revy- och komedihistorien, företeelser som inspirerat mig och/eller andra. Som nyckelord kommer jag att använda "revyhistoria", även om det ofta har minst lika mycket bäring på andra underhållningsformer. I dag: Flanagan och Allen!
Ett av humorvärldens mest framgångsrika koncept är komikerparet. Varför är Hasse och Tage två? Magnus och Brasse? Anders och Måns? Laurel and Hardy? Abbott and Costello? Flanders and Swann? Och varför består dessa par utåt sett ofta av en som levererar skämten ("the comedian" och en annan som spelar fram för dem ("the straight guy")?
Många av de stora komikerna allt sedan 1900-talet har Flanagan and Allen att tacka för sin framgång. Bud Flanagan från Londons East End och Chesney Allen från Brighton började uppträda tillsammans på 1920-talet, som Music hall-komiker. De gjorde sketcher (senare även tillsammans med Crazy Gang) och humoristiska visor med stor framgång. Flanagan stod för den milda galenskapen, samtidigt som han var en skicklig låtmakare och inte oäven som sångare, medan Allen spelade rollen som den distingerade gentlemannen som la upp för vitsarna. Allen hade en särpräglad sångstil som gav ett unikt "sound" till deras sånger - han sökte sig liksom fram till rätt ton långt nerifrån basen.
År 1932 kom de in i komikergruppen "Crazy Gang", som i sig inspirerade så många andra, som till exempel det svenska Casinogänget. I det här samarbetet uppkom de klassiska "Oi-dialogerna", staplade ordvitsar där poängen märks ut av att övriga ropar "Oi!". Den så kallade crazy-humorn var stor vid den här tiden, inte minst genom filmer som den amerikanska Hellzapoppin' (1941). På 1940-talet kom alltså crazy-humorn också över till Sverige, med hjälp av Casinorevyn (Gösta Bernhard, Carl-Gustaf Lindstedt med flera) och Povel Ramel (som startade "Föreningen för flugighetens främjande, inspirerad av just Hellzapoppin').
Flanagan and Allens melodier har använts av många. Deras signaturmelodi "Underneath the Arches" blir i Jan Malmsjös egen översättning "Under alla broar". Hasse och Tage knyckte flera melodier, inte minst till den mosebaskiska husorkestern Helmer Bryd Eminent Five Quartet: "Run Rabbit Run" blev "Spring morsan, spring". "I'm Sending Out an SOS for the Girl I Love" blev närmast direktöversatt i "S.O.S". "Round the Back of the Arches" blev i 88-öresrevyn "Ett glas öl". "F.D.R. Jones" användes i Under dubbelgöken som "En glad amatör".
Själv har jag också vid ett par tillfällen snappat upp melodier som Flanagan and Allen gjort kända. "The Washing on the Siegfried Line" använde jag i spexet Nils Dacke 1995, med titeln "Vi vrider nacken av Dacken". Och titelsången från revyn Sittfläsk 2000 var på melodin "Home Town". Båda dessa sånger är förresten skrivna av Michael Carr och Jimmy Kennedy, men det är liksom en annan historia...
