Villkorligt frikänd?
Var hos läkaren i dag. Jag skulle få min dom, efter förra veckans diabetesdiagnos. Stämde diagnosen, eller var det "bara" en varningsklocka?
Det första som slog mig, var att de redan före nio på morgonen låg så pass långt efter tidsschemat. Jag fick vänta mer än en halvtimme efter utsatt tid. Det är kanske vardagsmat för den som ofta besöker en vårdcentral, men för mig var ju detta i princip första besöket i vuxen ålder. Folk klagar på SJ. Men här har vi att göra med en verklig tidstjuv.
Till slut blev jag i alla fall inropad till "min" läkare. Förresten, det där med min läkare. Vi ska tydligen få det där som heter "vårdvalet" i Blekinge under nästa år, man ska kunna lista sig hos en specifik läkare. Jag har inte förstått vitsen med det. Jag kan inte bedöma om den ene läkaren är bättre än den andre. Speciellt inte med tanke på att jag i dag inte vet vilka sjukdomar som eventuellt kommer att drabba mig i morgon, och därför inte kan avgöra vilken doktor som är bäst för just mig. Jag förutsätter att alla läkare är bra, punkt slut.
"Min" läkare, som jag blivit kallad till alltså, undersökte mig ungefär som de hade gjort på akuten en vecka tidigare. Han klämde mig på magen - ingen smärta. Han tog blodtrycket - idealiskt. Han killade mig under fötterna - jag skrattade, för det killade. Annars är ett tidigt tecken på diabetes att man förlorar känseln under fötterna, sa han. Han frågade om jag hade känt av andra typiska symptom, som trötthet eller törst - nej, inget av det.
Han frågade om jag känt mig stressad den sista tiden. Jag fick tänka efter djupt. Ja, jag hade ju en deadline att passa, ett pjäsmanus som jag lämnade in till beställaren några dagar innan jag åkte in till akuten med magsmärtor. Aha, sa doktorn. Äntligen hade han hittat något att ta på. Stress kan utlösa latent diabetes, sa han. Jaha, sa jag.
Han skrev ner en massa värden på ett papper, sådant som jag skulle gå till labbet och bli testad för. Och så ska jag komma tillbaka en morgon till den här veckan och ta ett fastevärde. Och så sa han, att om jag inte hör något ifrån honom på ett par veckor så kan vi "stryka ett streck över den här diagnosen". Då var det troligen bara ett tillfälligt högt sockervärde. Men om svaren på värdena tyder på diabetes så hör han av sig igen. Jag frågade om jag kan äta som vanligt fram till ett eventuellt besked kommer. Ja, sa han, men "du behöver ju inte äta 15 kolor på en gång".
Nu vet jag det. Jag nöjer mig med 14 kolor i jul. Åtminstone per dag.
Nej, allvarligt talat tar jag tills vidare det här som en varningsklocka. Jag gick för att få min dom, men blev villkorligt frikänd, åtminstone över julen. Jag ska tänka på vad jag stoppar i mig och ta det försiktigt med allt sött. Se det som ett nyårslöfte.
Det första som slog mig, var att de redan före nio på morgonen låg så pass långt efter tidsschemat. Jag fick vänta mer än en halvtimme efter utsatt tid. Det är kanske vardagsmat för den som ofta besöker en vårdcentral, men för mig var ju detta i princip första besöket i vuxen ålder. Folk klagar på SJ. Men här har vi att göra med en verklig tidstjuv.
Till slut blev jag i alla fall inropad till "min" läkare. Förresten, det där med min läkare. Vi ska tydligen få det där som heter "vårdvalet" i Blekinge under nästa år, man ska kunna lista sig hos en specifik läkare. Jag har inte förstått vitsen med det. Jag kan inte bedöma om den ene läkaren är bättre än den andre. Speciellt inte med tanke på att jag i dag inte vet vilka sjukdomar som eventuellt kommer att drabba mig i morgon, och därför inte kan avgöra vilken doktor som är bäst för just mig. Jag förutsätter att alla läkare är bra, punkt slut.
"Min" läkare, som jag blivit kallad till alltså, undersökte mig ungefär som de hade gjort på akuten en vecka tidigare. Han klämde mig på magen - ingen smärta. Han tog blodtrycket - idealiskt. Han killade mig under fötterna - jag skrattade, för det killade. Annars är ett tidigt tecken på diabetes att man förlorar känseln under fötterna, sa han. Han frågade om jag hade känt av andra typiska symptom, som trötthet eller törst - nej, inget av det.
Han frågade om jag känt mig stressad den sista tiden. Jag fick tänka efter djupt. Ja, jag hade ju en deadline att passa, ett pjäsmanus som jag lämnade in till beställaren några dagar innan jag åkte in till akuten med magsmärtor. Aha, sa doktorn. Äntligen hade han hittat något att ta på. Stress kan utlösa latent diabetes, sa han. Jaha, sa jag.
Han skrev ner en massa värden på ett papper, sådant som jag skulle gå till labbet och bli testad för. Och så ska jag komma tillbaka en morgon till den här veckan och ta ett fastevärde. Och så sa han, att om jag inte hör något ifrån honom på ett par veckor så kan vi "stryka ett streck över den här diagnosen". Då var det troligen bara ett tillfälligt högt sockervärde. Men om svaren på värdena tyder på diabetes så hör han av sig igen. Jag frågade om jag kan äta som vanligt fram till ett eventuellt besked kommer. Ja, sa han, men "du behöver ju inte äta 15 kolor på en gång".
Nu vet jag det. Jag nöjer mig med 14 kolor i jul. Åtminstone per dag.
Nej, allvarligt talat tar jag tills vidare det här som en varningsklocka. Jag gick för att få min dom, men blev villkorligt frikänd, åtminstone över julen. Jag ska tänka på vad jag stoppar i mig och ta det försiktigt med allt sött. Se det som ett nyårslöfte.
