gemene man

Det är jag som är gemene man

Mitt valtal om jag hade hållit något

Publicerad 2010-09-18 19:36:29 i Samhälle

Vad handlar valet om i morgon?

Det handlar om ett samhälle som hänger ihop. Det handlar om trygghet, om man vill. Att nå fram till en vision om ett tryggt samhälle.

Det finns några som tror att trygghet enkelt kan nås genom exkludering. Lika barn leka bäst, liksom. Hon får inte vara med i våran syförening mer, det är lugnast så, hon är inte likadan som vi andra. Bäst att bara ”vi som är som vi” bor tillsammans, i det här huset, i det här bostadsområdet, i det här landet.

Jag tror inte så. Framför allt tycker jag inte så. Jag tycker att samhället har en skyldighet att finnas till för alla. Vi är alla varandras medmänniskor, även om några av oss råkat ut för sjukdom eller olyckor, eller haft föräldrar som inte orkat ta hand om oss, eller tvingats fly från odrägliga levnadsförhållanden i det land vi fötts i.

En del av oss har det lätt för oss, andra har det svårt. Samhället är inte bara skyldigt att vara till för alla av oss, det blir också tryggast om alla får plats. Om alla blir sedda. Jag har aldrig trott på ”själv är bäste dräng” eller, som det började heta på 1980-talet, ”sköt dig själv och skit i andra”. Jag tror på ett samhälle där alla delar hänger ihop.

Vi har en allmän sjukvård. Vi har offentligt drivna skolor, förskolor, fritidshem, äldreboenden och vårdhem. Nu finns det de som vill privatisera det här. Man tror att det blir bättre om det konkurrensutsätts. Men varför skulle det bli det? Kanske kan en enstaka privat skola vara bättre än en offentlig – åtminstone för dem som går där. Men är det bättre för samhället?

Genom politiken, vårt sätt att fatta gemensamma beslut, har vi möjlighet att påverka samhället. Hur vi vill att samhället ska vara. Med en av ideologiska skäl förminskad offentlig sektor får vi mindre möjlighet att påverka hur vi vill att samhället ska hänga ihop. Vi kan göra privata val för att förbättra för oss själva, men det blir då på bekostnad av någon annan. Starkast armbågar vinner, men samhället i stort förlorar.

Om jag sätter mina barn i en privat skola för att den är bättre än den offentliga – vilka tycker jag i så fall ska gå i den offentliga? Hurdana tycker jag att de barnen ska bli? Varför ska inte de också få ha det bäst? Genom politiken kan vi göra den offentliga skolan precis så bra som vi vill ha den, i stället för att fly ifrån den. Uppdelade skolsystem skapar klyftor i samhället.

Uppdelade bostadsområden skapar klyftor i samhället. Där rika bor för sig och fattiga för sig. En sådan uppdelning är vad vi riskerar att få när hyresrätter i allt högre takt ombildas till bostadsrätter. Det är vad som sker just nu, genom ett politiskt beslut och genom ekonomiska förutsättningar som i sin tur beror på ännu fler politiska beslut.

Den regering som nu suttit i fyra år har konsekvent ökat klyftorna i samhället. En allt mindre del ska bekostas gemensamt, en allt större del privat. De som har det lätt för sig får det bättre, med jobbskatteavdrag och andra sänkta skatter. De som har det svårt får det sämre. Så skapar man inte ett samhället som hänger ihop. Tvärtom, så skapar man ett samhälle där de som har det lätt för sig i allt högre grad börjar ifrågasätta varför de ska behöva bidra till det allmänna, de betalar ju ändå redan till sig själva.

Allt hänger ihop. Allt måste hänga ihop. Fungerande sjukförsäkringar, villkor om man blir arbetslös, sociala skyddssystem för de som hamnar utanför, missbruksvård och kriminalvård, mottagande av flyktingar från andra länder, allt är kuggar som sitter ihop i samhällsmaskineriet.

Om man planlöst, eller av ideoogiska skäl, rycker loss delar i samhällsmaskineriet, brister det. Framför allt om man gör det trots att all samlad erfarenhet talar emot. Försäkringskassan kritiserade skarpt det nya sjukförsäkringssystemet i sitt remissvar. Lärarförbundet emotsätter sig skolministerns egenpåhittade teorier om bland annat disciplin i skolan. Flera bedömare varnade för att en privatisering av bilprovningen leder till höjda priser och att regeringens underlag var bristfälligt.

Jag tror att ett samhälle där alla känner sig inkluderade är det allra bästa, ur ett ekonomiskt perspektiv, ur ett medmänskligt perspektiv och ur ett trygghetsperspektiv. Därför är morgondagens val ett ödesval. Jag tror på ett samhälle med gemensamt ansvar och sammanhållning. Vad ska man kalla det? Jag kallar det solidaritet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela