Inte på rak arm
Jag har i mitt liv varit ganska förskonad från att behöva ha någon kontakt med vårdapparaten. Men jag har ju berättat att jag i december var hos läkaren och fick en varning vad gäller blodsockret. Sedan har jag inte hört något mer därifrån, så nu lever jag nästan som vanligt igen, om än lite mer försiktig med sötsaker.
Med åldern kommer krämporna. Eller, i mitt fall, fall. Jag föll för några veckor sedan, halkade ute på trottoaren. Vad gör man då? Jo, man tar emot sig med armarna. Jag föll baklänges och tog emot mig med båda armarna så fort de nådde ner till marken, vilket gick ganska fort.
Detta hände på annandag påsk. Jag var på väg till närbutiken, när jag kom fram såg jag ut som Jesus på påskdagen med mina blodiga handflator. Det var det enda jag kände - då. Men på kvällen märkte jag att jag inte kunde böja riktigt på armarna.
Nästa morgon var högerarmen helt återställd. Men vänsterarmen var fortfarande så svullen att den inte gick att böja. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Gör det mycket ont, frågade damen som svarade. Det kan jag inte säga på rak arm, svarade jag, för det kunde jag inte. Räta på armen alltså.
Jag blev skickad till en sjukgymnast. En distriktssjukgymnast närmare bestämt. Jag visste knappt att det fanns något sådant. Vad mer finns det distrikts- av, som man inte vet om? Distriktshjärnkirurg? Distriktsastronaut? (Själv tävlade jag en gång om att bli distriktsmästare i längdhopp, men det var i den grå forntiden förstås. Med åldern kommer krämporna, som sagt var. Hade jag försökt nu, hade jag säkert bara fått kramp i vaderna. Med åldern kommer kramperna.)
I alla fall, jag fick en tid hos distriktssjukgymnasten efter några dagar. Hon tittade på armen. Dagen till ära hade den nu blivit riktigt färggrann - grön, lila, blå och gul. Hon visade några övningar jag kunde göra för att hålla armen igång, och så frågade hon om jag ville ha akupunktur. Ja, det låter roligt, sa jag, det har jag aldrig prövat på förut. Hon stack nålar i armen och avslutade med en nål i handen, och så fick jag sitta med en arm som en nåldyna medan hon gick och fikade eller vad hon gjorde.
Vi var båda överens om att besvären nog skulle försvinna så snart svullnaden gått ner. Annars skulle jag kontakta vårdcentralen, sa hon. Nu har det gått ytterligare två veckor sedan mitt besök hos sjukgymnasten. Armen ser inte så svullen ut längre, jag kan böja den helt normalt, jag kan göra alla övningarna hon visade mig utan att det gör ont. Men jag kan fortfarande inte räta på armen. (Hade det åtminstone varit ryggen jag inte kunde räta på. Då hade jag vetat vad felet var. Då hade jag råkat knäppa ihop västen med gylfen.)
Så idag ringde jag vårdcentralen, och beskrev på nytt mitt fall. Och allt som följt på själva fallet. Distriktssköterskan (jo, sådana finns också, men det visste jag förut) tittade i sitt datasystem, och såg att jag besökt distriktssjukgymnasten. Men hon har inte skrivit in någon ny kontakt här, sa hon. Nej, sa jag, men om jag inte blev bättre på ett par veckor skulle jag kontakta vårdcentralen. Ja, men du får gå dit igen och be henne titta på armen, sa distriktssköterskan.
Så nu blir det en ny runda till distriktssjukgymnasten för att visa upp armen, så att hon kan avgöra om jag behöver komma till distriktssköterska som kan skicka mig till en läkare som kan ge mig en remiss till röntgen, om det nu skulle behövas. Så där skickar de runt mig. Från att inte behövt ha någon kontakt med vårdapparaten på många år, känner man sig nu som deras alldeles egna distriktspatient.
