gemene man

Nu har Rick Falkvinge gjort sig ovän med alla. De som ogillade hans politik redan innan, gör det fortfarande. De som strider mot barnporr (och vem gör inte det?) har sällat sig till motståndarna. Bland dessa finns många av Piratpartiets tidigare sympatisörer. Och många av piratpartisterna vänder sig nu också emot sin chefsideolog, som så plötsligt byter fot i en principiell fråga.

För piratpartister är starka anhängare av principer. Det är en styrka med partiet, de är helt igenom konsekventa. Därför är det förhållandevis enkelt för en anhängare att veta vad partiet ska tycka i frågor som rör partiets kärnområde. Många av sympatisörerna är också varma förespråkare för t.ex. Open Source, dvs programutvecklingsfilosofin som gör det möjligt att utveckla och förbättra datorprogram tillsammans utan att någon tar betalt för sitt arbete. Det är enkelt att dra ut den filosofin i förlängningen. Allt producerat kan och bör - och skall därför - vara allmän egendom, och ingen ska kunna ta reda på vad som lagrats hos vem.

Så frågan är hur ärlig Rick Falkvinge egentligen är, när han nu i ett pressmeddelande gör avbön. Han skyller på att han uttryckt sig klumpigt i en intervju. Men vad som står i valmanifestet går fortfarande att läsa. För en riktigt principfast (dvs anarkoliberal) piratpartist är det dessutom fullt logiskt att innehav av barnpornografiska bilder inte ska kunna förbjudas, eftersom all information ska vara fri och ingen ska kunna snoka i vad andra har i sina datorer.

Många inom Piratpartiet har nu skäl att vara missnöjda med Rick Falkvinge. Och enligt vad sympatisören Unni Drougge skriver på Twitter, finns det många inom partiet som länge velat ha bort Falkvinge. Stundar det myteri bland piraterna?

(Bakgrund: Enligt Piratpartiets valmanifest vill partiet riva upp lagen om barnpornografi från 1999. När Falkvinge intervjuades av Ekot förklarade han att förbudet mot innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten. I dag dementerade Falkvinge och anser plötsligt motsatsen till vad han tidigare sagt och vad som står i valmanifestet.)

-Vart tog det papperslösa samhället vägen?
-Har du kollat på toaletten?

Skämt åsido. När datorerna gjorde sitt intåg trodde man att de skulle komma att leda till det papperslösa samhället. Nu för tiden används väl uttrycket mest med en viss ironisk underton, eller i konstateranden att det minsann inte alls blev så. Datorernas användning, eller informationssamhällets intåg snarare, har i stället gjort att pappersmängden ökat.

Men om man börjar se på allt som skrivs, hur ser det ut då? Ända sedan vi övergick från att rista i sten till att pränta på pergament eller papper, har i princip skriven information varit detsamma som pappersburen. Men tänk så mycket som skrivs i dag, som faktiskt aldrig skrivs ut på papper. För att bara ta de sociala medierna som exempel på tillskott i den litterära floran: Facebook, Twitter, bloggar, kommentarer till nyhetsartiklar... Enbart kommentarerna till en enda artikel skulle i många fall fylla tiotals A4-sidor. Tänk om de skulle skrivas ut och distribueras på papper till alla läsare. Så förhållandevis, det pappersskrivna sett som andel av allt skrivet, är vårt samhälle ganska papperslöst jämfört med förr. Om det nu kan glädja någon.

Det här blogginlägget har två rubriker. Titel och undertitel, som en hederlig gammal teaterpjäs.

Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i sedlar i Visby hamn i går morse. Varför var det just 100 000 kronor, hur hade man kommit fram till det beloppet?

Först ska det än en gång påpekas att pengarna var donerade till just detta ändamål av två män (Tomas Mazetti och Per Eriksson) på reklambyrån Studio Total. Det var de som fastställde summan, som de menade var så mycket som de båda tillsammans tjänar extra per år enbart på grund av att de inte är kvinnor. Under aktionen och i den beledsagande debattartikeln motiverade FI beloppet med att det är så mycket alla Sveriges kvinnor förlorar i löneskillnad per minut.

Men stämmer det? Både Aftonbladets Lögndetektor och SvD:s Faktakollen har testat påståendet och kontrollräknat. Enligt SvD stämmer siffran någorlunda, även om den är något i underkant. Enligt Aftonbladets sätt att räkna är den däremot nio gånger för liten, egentligen borde FI ha bränt upp 900 000 kronor för att det skulle motsvara inkomstskillnaden per minut.

Även faktakollarna måste alltså kollas. Låt dem inte slippa granskning! Eller, som Tage Danielsson (om ett helt annat ämne visserligen) skaldade:

Det kan man kalla
ordning på tingen;
Vi kollar alla
Oss kollar ingen

Så den andra frågan: Var det rätt att bränna sedlar? Ja, ingen annan nyhet från årets Almedalsvecka kommer att kunna konkurrera med det genomslag FI:s aktion fick. Och den publicitet det fick i media världen över har aldrig givits något annat inrikespolitiskt svenskt utspel någonsin. Som sagt, donatorerna skänkte pengarna till just detta ändamål. Det var inte frågan om 100 000 kronor som kunde ha givits till välgörenhet eller arbetslösa eller vilket annat godtyckligt behjärtansvärt ändamål som helst. Hade FI köpt annonser för pengarna hade det knappt räckt till en halvsida i en kvällstidning, som Schyman påpekade. Och spridningen hade i så fall bara blivit en bråkdel.

Så de 100 000 kronorna kunde inte använts bättre för syftet. Men skadade det Gudrun Schymans popularitet?

Svårt att säga. De flesta som kritiserat hennes tilltag, var troligen negativt inställda till henne från början. Men det är möjligt att hon också fått fler emot sig. Själv tycker hon nog i så fall att det uppvägs av att aktionen gett uppmärksamhet åt de inkomstskillnader som finns mellan män och kvinnor. På lång sikt borde det gynna Feministiskt Initiativ. Men på kortare sikt är det kanske så att Gudrun Schyman totalt sett gjort en nettoförlust i anseende. I så fall har hon, som ett damoffer i ett schackparti, offrat sig för den goda saken.

I dagens tidning står det om en man som hittade en död mus i salladen från Willys.

Den hade väl rymt dit från godiset.

Jag kan inte släppa det där som Svenska Dagbladet skrev i går, om att runor ibland inte betydde någonting. Att det var viktigare för runristaren att visa att han behärskade skrivtekniken, än att skriften verkligen hade någon innebörd.

Ungefär som på Twitter, skrev jag igår på Twitter.

Tänk om dessa innehållslösa runor betraktades som sin tids spam? Att de mäktiga stenarna lockade till sig nyfikna läskunniga som tänkte, "där borta är en rest sten! Undrar vad som står på den?" Och så gick de dit och blev besvikna när det visade sig bara vara rappakalja, i bästa fall. Eller ännu värre, bara reklam för Thorfasts pilspetsar eller Holmgers bältesspännen. Ungefär som vi blir besvikna när det ligger ett nytt mejl i inkorgen, och det visar sig bara vara spam som vill informera oss om förekomsten av hårväxtmedel eller undergörande naturpreparat.

Se på norrmännen, så glada de äro. De vifta med flaggorna. Varför göra icke vi som de?

Ungefär så brukar det låta när norrmännen firar sin syttende mai. Några veckor senare brukar det stå sjätte juni i almanackan, men inte beter vi svenskar oss som några norrmän inte.

Nu förstår jag i och för sig inte varför vi hela tiden ska hålla på och jämföra oss med just norrmännen. Varför firar vi inte som danskarna? Det vill säga, inte alls. I går var det Grundlovsdag i Danmark, den gick tämligen obemärkt förbi. Varför firar vi inte som engelsmännen? Någon förresten som på rak arm kan svara på när England har sin nationaldag? (Sankt Görans helgondag den 23 april.)

SVT:s Brysselkorrespondent Rolf Fredriksson har en kommentar om detta, att allmänt flaggviftande och glädjeyra på nationaldagen snarare är undantag än regel bland världens länder. Det vanliga är att det inte händer något alls, näst vanligaste att någon statschef har mottagning eller att någon militärparad genomkorsar huvudstadens gator.

Nationaldagen har pådyvlats oss uppifrån. Själva firar vi hellre på midsommarafton. Då kan vi till och med bete oss riktigt norskt.

För att knyta an till mitt senaste inlägg (se nedan): Prov på verkligt mod visade alla fredsaktivisterna ombord på Ship to Gaza, som bordades av israeliska statspirater tidigt i morse. Bland aktivisterna som tillfångatagits i Israel finns bland andra Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Dror Feiler och Victoria Strand. När det gäller två av svenskarna, Mattias Gardell och Edda Manga, är ödet ännu okänt.

Som man sår brukar man få skörda. Israeliska och palestinska medborgare är inte så fasligt olika varandra. I krissituationer förenar sig israelerna och sluter upp bakom sin regering. Och i sin förtvivlan över isoleringen och förnedringen sluter sig palestinierna i Gaza allt starkare upp bakom Hamas. Israels regering sår draksådd.

Vad är Lars Vilks? Är han en hjälte? Vari består i så fall hans hjältedåd?

Det är inte svårt att vara elak. Det är inte svårt att kränka människor. Man kan säga något riktigt grovt om, säg, Fredrik Reinfeldt eller kung Carl Gustaf, men då får man vara beredd på att det finns människor tar illa upp.

Det är fullt tillåtet att vara hur ful i mun som helst. Satir är tillåten. Humor är tillåten. Smaklöshet är tillåten. Det är till och med tillåtet att vara riktigt elak. Framför allt får man framföra sina åsikter, så länge man inte förtalar någon. Det tillhör yttrandefriheten. Men framför man sina åsikter får man vara beredd på att det finnns människor som tycker annorlunda.

Men satir, humor och elakheter ska vara riktade uppåt för att vara riktigt bra. Lars Vilks riktar udden nedåt, mot de redan utsatta, precis som Gert Gelotte så riktigt påpekade i GP häromdagen. Då blir det smaklöst. Som sagt, det är tillåtet att vara smaklös. Men det är inte hjältemod. Vilks förtjänar ingen plats som yttrandefrihetens hjälte. Lika litet som det skulle ha varit hjältemodigt att kränka judarna på 1930-talet.

En hjälte var däremot Ingrid Segerstedt Wiberg, som avled i går i en ålder av nära 99 år. I just den här frågan känns det som om Gert Gelotte resonerar likadant som sin legendariska kollega på GP. Vi skulle behöva fler av Ingrid Segerstedt Wibergs sort i dag.

Två andra som det skulle behövts fler av är Hasse å Tage. En av deras allra bästa texter, kanske ett av de bästa revynumren över huvud taget förresten, är ur revyn Svea Hund, 1976. Numret heter Inte mod (länk för dig som har Spotify). "Att driva med en människa för att han är norsk - det är inte mod", sjungs det där, av Kerstin Bagge, Lena Ericsson, Monica Zetterlund och Lena Nyman. Har Lars Vilks hört den?

Det ska bli spännande att se om Storbritannien kommer att behålla sitt system med enmansvalkretsar. Å ena sidan: Det är tydligt för väljarna, alla vet vilken person som är deras medlem i parlamentet, vem som kommer från just deras valkrets. Det passar det brittiska kynnet. Å andra sidan, det kan ge upphov till oklara situationer som systemet inte är vant att behöva behandla, som nu.

Man kan tycka att det är fel att ett parti som får 23 procent av rösterna, ändå bara får 57 mandat. Men, å andra sidan, det är de 650 valkretsarna som valt, och varje valkrets har en person i parlamentet. Snedfördelningen beror på att vissa kandidater har större stöd i sin valkrets än andra.

I bästa fall. För vad som nu verkar ha hänt, och som är en bidragande orsak till den uppkomna situationen, är att väljare har taktikröstat. Många av de som i opinionsundersökningarna uppgivit att de kommer att rösta på liberaldemokraterna, har på valdagen ändå valt något av de två stora partierna för att inte deras röst skulle bli bortkastad - och för att britterna är livrädda för en situation med "hung parliament". Precis vad man nu har fått.

I Sverige tycker en del att vi har för lite inslag av personval, och vill gärna se ännu mer, även om vi numera har möjlighet att personkryssa i stället för att, som förr, stryka namn på listan. Det är möjligt att det som vi nu bevittnar i Storbritannien är tecken som tyder på motsatta strömningar. Väljarna är mindre intresserade av att rösta in "rätt" person från sin egen valkrets, och väljer faktiskt i högre grad att se partierna som kollektiv.

Det var inte svårt att förutse att det här skulle ske i Storbritannien förr eller senare. I många av Europas stabila demokratier har partisystemet stuvats om de senaste decennierna. Väljarnas beteenden har ändrats från partitrogenhet till att bestämma sig från gång till gång. Det brittiska valsystemet har historiskt sett gynnat ett rent tvåpartisystem, till fromma för tydlighet och starka regeringar. Nya partier har i praktiken varit utstängda från att slå sig in. När nu liberaldemokraterna var på väg att lyckas, inte minst tack vare att Nick Clegg fått lov att medverka i tv-debatterna, höll det ändå inte hela vägen.

Kanske är britterna ändå redo att byta valsystem nu. Det beror i så fall på att den allmänna opinionen, oavsett om man röstat (eller tänkt rösta) på liberaldemokraterna eller inte, svängt till att tycka att det är fel att mindre partier missgynnas. Med mer proportionalitet skulle taktikröstning inte bli lika nödvändig. Det kan göra det möjligt att rucka tvåpartisystemet och låta partierna kämpa på mer lika villkor.

Nuvarande valsystem gynnar bildandet av starka regeringar - så länge det i huvudsak bara finns två alternativ. Med ett mer proportionellt val tar man risken att aldrig mer få ett parti som har egen majoritet i parlamentet. Paradoxalt nog kan det bli följden om man nu ser sig om efter alternativa system.

Nu har valrörelsen dragit igång på allvar. I lördags var det 1 maj, och i går presenterade de rödgröna sin skuggbudget. I dag är Alliansens partiledare ute på tågturné.

Det finns risk för att det kan bli en smutsig valrörelse. Toblerone var bara början. På Moderatprat kan man dra sitt strå till stacken, eller dyngan om man så vill, genom att ge röst åt en egen moderat lergubbe. Passar mig utmärkt, som revyförfattare är jag ju van att lägga ord i munnen på andra... Min moderata lergubbe säger därför så här:

I kväll hade vi i Hyresgästföreningen Ronneby bjudit in lokala partier, ungdomsförbund, pensionärsorganisationer, studentkåren, facket och bostadsföretagen till ett seminarium om bostadspolitik. Inte det allra hetaste politikområdet, men ändå ett av de allra mest grundläggande. Alla ska bo. (Hemlöshet är det ultimata tecknet på samhällets misslyckande.) Man talar mantramässigt om vård, skola och omsorg, men allt börjar i bostaden.

Inbjudan hade hörsammats av ett tiotal representanter för olika organisationer, utöver oss själva i arrangerande Hyresgästföreningen. Debatten kretsade kring två dagsfärska skrifter. Den ena heter Bygga och bo i brytningstid (som också var titeln på seminariet), med underrubriken Kalla fakta om folk och hus i Blekinge och Kronobergs län 2010. Den har tagits fram av Hyresgästföreningen region Sydost, och innehåller bland annat intressant statistik över demografiska och bostadsmässiga förhållanden i de båda länen, statistik över arbetslöshet, ifo och ohälsotal, taxor samt kommunernas och de allmännyttiga bostadsföretagens ekonomiska nyckeltal.

Den andra heter Balanserade ekonomiska villkor - En skattereform för hyresrätten, och har tagits fram av Fastighetsägarna, SABO och Hyresgästföreningen gemensamt. De tre organisationerna har gjort en analys som visar på bristande balans mellan de olika upplåtelseformerna. Hyresrätten är missgynnad - och de senaste årens förändringar i skatte- och subventionssystemen har lett till en ökad obalans i de ekonomiska villkor som staten ställer upp för boendet. Detta är alltså helt oberoende av andra skillnader mellan boendeformerna, som t.ex. mängden av service.

Hyresgästföreningens Erik Malmberg, som är kommunikatör och bostadspolitiskt ansvarig i region Sydost, presenterade materialet och ledde debatten. Många spännande frågor dök upp. Ronnebyhus vd Sven-Olof Klasson berättade att de just lämnat in ett förslag till kommunfullmäktige om att få lov att riva huskroppar på Hjorthöjden i Ronneby och på sikt även Almvägen i Kallinge. Problemet i Ronneby är inte så mycket bostadsbrist, utan snarare överskott på lägenheter, åtminstone i de stora miljonprogramområdena. Däremot kan det sägas vara brist på lägenheter som efterfrågas, moderna med centralt läge.

Och, som Centerns Jan Olofsson sa, de som säljer sin villa i skärgården vill bo kvar i lägenhet i skärgården. Han ser gärna att kommunen ser till att det byggs hyresrätter också i skärgården och på småorterna i kommunen.

Att räntebidragen för hyresrätt, som såg till att utjämna skillnaderna mellan boendeformerna genom att kompensera för de ränteavdrag som finns för villaägare och bostadsrättsinnehavare, att de tagits bort och inte längre finns var en nyhet för många. SPF:s Astrid Adholm, som tidigare också varit kommunpolitiker, undrade hur det kan komma sig att regeringen vågade ta bort bidragen för hyresrätt, men inte röra ränteavdragen. Är hyresgästerna för tysta? var hennes retoriska fråga.

Sven-Olof Klasson undrade till och med om det från politiskt håll finns en "tyst överenskommelse" att minska antalet hyresrätter. (Jag har själv påpekat det här på bloggen ibland, är man konspiratoriskt lagd kan man nästan ana att det finns en dold agenda att utrota hyresrätten som möjlig upplåtelseform. Men det ska man väl inte tro?)

Ett av förslagen som Fastighetsägarna, Sabo och Hyresgästföreningen har, är att införa en låg moms på bostadshyror. Det kan dock ta tid, och i väntan på det föreslår man att ett tillfälligt ROT-stöd ges även till hyresrätten. (Att det befintliga ROT-stödet inte gäller hyresrätt brukar också vara en nyhet för många.) Roger Fredriksson (M) påpekade att oppositionen i riksdagen bara vill ge ett kortsiktigt ROT-stöd av arbetsmarknadspolitiska skäl. Där handlar det mer om jobben än om bostäderna.

Erik Malmberg påminde om att det från början var skatteuppgörelsen mellan S och FP, på 1990-talet, som gjorde att hyresrätten gick upp i pris. På den tiden var det politiskt populärt att beskatta tjänster hårt. Nu blåser helt andra vindar. Då är det lite ironiskt att RUT-avdraget, som gäller exakt de tjänster som hyresgästerna får betala för via hyran - inte gäller i hyresrätt! (Jo, det gäller innanför lägenhetsdörren. Men inte saker som trappstädning, gräsklippning och andra "hushållsnära tjänster" som bostadsföretaget utför eller köper in.)

Kommunstyrelsens ordförande JanAnders Palmqvist beskrev sin vision. Vi mår bättre allihopa av ett mer jämlikt samhälle. Men allt visar att de traditionella klasskillnaderna finns kvar. Han visade med siffror hur åldersstrukturen i kommunen förändrats under de senaste tio åren.

Studentkårens ordförande Robin Nordström påminde om att studenthusen på Folkparksvägen håller på att tömmas, eftersom Ronneby kommun förlorat kampen om högskolans fortsatta lokalisering. Ronneby, där högskolan en gång startade, hade blivit en utmärkt universitetsort, om högskolan och kommunen bara samverkat om att samla hela campus här i stället för i Karlskrona. Nu kan snart studenthusen användas som äldreboende åt en allt mer åldrande befolkning i stället.

Rapporten om ekonomiska villkor har presenterats för finansminster Anders Borg, berättade Erik Malmberg, som blev lite besviken över att ingenting i vårpropositionen visade att ministern tagit till sig av informationen. Erik avslutade med att konstatera att skevheten i skatteutfallet är så uppenbar, att det nog trots allt kommer att dyka upp under årets valrörelse.

Kvällens seminarium hölls på Soft Center. Efteråt var deltagarna nöjda med såväl presentationen som debatten, det är sällan man får ett så bra tillfälle att "gräva ner sig" i en så pass begränsad fråga. Själv hade jag kanske önskat att det hade blivit ännu mer debatt, men nu har vi i alla fall sått ett frö. Nu får vi se om bostadspolitiken blir en het fråga i Ronnebypolitiken fram till valet i höst.

Noterar bara att båda kvällstidningarna idag låtit täckelset falla och återger vad Se & Hør skrivit om Madeleine och hennes pojkvän. (Jag kände förstås också till ryktet när jag skrev gårdagens inlägg, men valde av integritetsskäl att inte sprida det vidare, eftersom det egentligen saknade relevans för mitt inlägg.) Tidningarnas "hovjournalister" har naturligtvis vetat det här länge, och brunnit av iver att få en anledning att berätta. Nu har det skett.

Enligt höstens SOM-undersökning minskar förtroendet för kungahuset. Fler vill avskaffa monarkin. Färre vill behålla den.

Statschefens äldre dotter Victoria, som är predestinerad att bli ny statschef så småningom, gifter sig om 60 dagar. Inte med någon prins från något annat kungahus. Inte ens med någon hertig. Inte ens någon ur svensk eller utländsk adel. Utan med en, ur dessa aspekter, "vanlig" svensk.

Kvällstidningarna har slagit knut på sig själva i rapporteringen om statschefens yngre dotter Madeleine, sedan hennes mamma sagt att det troligen inte kommer att bli två prinsessbröllop under samma år.

Det sistnämnda, det som i pressen kallas för "kärlekskrisen", kan bara betyda två saker. Antingen är hovreportrarna verkligen så utleda på att inget händer att griper efter minsta fjäder att göra en höna av. Eller har de länge vetat något som de känt sig tvungna att hålla hemligt, men som de nu fått en förevändning att skriva om. 

Vad, ska jag inte spekulera om. Men rapporteringen om statschefens barn (sonen sägs vara tillsammans med en före detta Slitzmodell) visar att kungahuset snarare räknas som en del av nöjesvärlden än av statsförvaltningen.

Under de två månader som återstår till bröllopet kommer bevakningen av denna lilla del av nöjesvärlden att excellera. Frågan är om det gynnar eller motverkar monarkin. Enligt Lennart Nilsson på SOM-institutet kan det minskade förtroendet hänga ihop med att Victoria valt "en man av folket" att gifta sig med. De kungliga blir mer som vi andra. Magin försvinner.

När vem som helst kan bli prins eller prinsessa, ungefär som att bli deltagare i vilken annan dokusåpa som helst, för det med sig att förtroendet för monarkiinstitutionen minskar. Om några generationer, om inte förr, kan vi stå inför ett demokratiskt statsskick även med avseende på hur statschef utses. Republiken rycker närmre.