gemene man

Nu har några forskare tagit fram en dryck som ska bromsa förlusten av minnet hos alzheimersjuka. Det fungerar. För mig räcker det att bara läsa om den där drycken för att gamla minnen ska komma tillbaka. Plötsligt minns jag min gamle mellanstadielärare. Ett av hans (ja, han hette Hans) återkommande skämt när någon glömt läxan var ”då kan du springa ner till apoteket och köpa en flaska Komihåg”.

 

Tänk om han hade vetat att dagen skulle komma då det inte längre är ett skämt. Minnesdrycken kan finnas att köpa redan i höst. Frågan är bara hos vilken apotekskedja man hittar den. Det behövde aldrig min gamle mellanstadielärare fundera över.

 

Ett dåligt minne kan ibland vara till glädje. En släkting, som börjar närma sig de nittio, fyllde år nyligen. Hon har inga större kroppsliga åkommor, men hennes minne är inte som man minns det. Till födelsedagen hade jag skickat ett gratulationskort. ”Nej men se, ett kort från Urban, det var ju trevligt”, sa hon. En kvart senare hittade hon mitt kort igen, och blev lika glad på nytt. ”Titta, Urban har minsann skickat ett kort också, det var snällt av honom”.

 

Nu är dåligt minne i allmänhet inget att skämta om. Jag skulle till exempel aldrig dra det där gamla skämtet att ”alzheimers har jag haft så länge jag kan minnas”. Påminn mig om det.

 

Annars finns det konstgjorda minnen nu för tiden. Häromdagen skulle jag sätta in ett nytt minneskort i min mobiltelefon. Kortet kom i en hermetiskt tillsluten förpackning. Att byta minne tog en kvart. Fjorton minuter för att öppna förpackningen, och en minut för att sätta kortet på plats i telefonen. Jag förstår varför det heter minneskort. Har man en gång öppnat en sådan förpackning, glömmer man det aldrig.

 

Den där drycken ska jag absolut lägga på minnet. Men var någonstans var det nu jag läste om den?

En del människor ska bara ställa till besvär. Som tedrickare till exempel. I nittionio fall av hundra vill lunchgästerna ha en kopp kaffe efter maten. Vad vill den hundrade gästen ha? Jo, te. Jag är en sådan.

 

Det finns fördomar om oss tedrickare. En del tycker att vi är några riktiga flummare. Men det stämmer inte. Vi är rationella och tänkande människor. Några av världens största har varit tedrickare. Som Theodore Roosevelt och Winston Churchill och gamle kungen Gustaf VI Adolf.

 

Samtidigt kan jag medge att jag njuter litegrann av att utmärka mig. Att jag inte skulle tycka om att jämt vara den som ber om en påstår, är det alltså inte jag som påstår.

 

Särskilt utmärkande är det på konferenser. Vem är det de andra deltagarna alltid får vänta på efter lunchen? Jo, tedrickaren. När alla andra redan fått sitt kaffe och hunnit dricka ur det, då kommer servitören med en liten påse och en kanna ljummet vatten till den tålmodige tedrickaren. Sedan ska påsen dra i tre minuter medan vattnet för vår flummare blir ännu ljummare. När koppen med den gudomliga drycken äntligen är avnjuten har de övriga konferensgästerna hunnit till eftermiddagspassets tredje powerpointbild.

 

Men det bekommer inte tedrickaren. För en sann teälskare försvinner tid och rum när han dricker sitt te. Vad som än händer dricker jag mitt te, lär gamle kungen ha sagt. Sällan har kungsord varit så sanna.

 

Kaffe sägs vara en social dryck. Tedrickaren, däremot, sitter ensam. Därför är te en asocial dryck. Åtminstone tills tedrickaren träffar på en annan tedrickare. Då utvecklas genast en sublim gemenskap, bottnad i ömsesidig förståelse.

 

Det finns de som menar att te är vanebildande. Men det tror jag inte ett dugg på. Själv har jag druckit en kanna te varenda kväll i trettio år, och inte har det blivit någon vana.