gemene man

Det är jag som är gemene man

Neutralitet är inte tystnad

Publicerad 2011-02-28 23:37:42 i Samhälle

Som komplettering till mitt förra inlägg vill jag citera vad Olof Palme sa i sitt första majtal i Stockholm 1968. Inte för att göra honom till något evigt rättesnöre, utan för att ge en bild av den verklighet han hade att verka i på sin tid. Bakgrunden är att moderatledaren Yngve Holmberg kritiserat Palme för att han deltagit i demonstrationen mot kriget i Vietnam och krävt att USA skulle stoppa bombningarna, vilket fick till följd att USA kallade hem sin ambassadör.

Neutralitetspolitiken innebär ingen strävan till isolering. Våra möjligheter att påverka utvecklingen i världen är små. Men det minskar inte den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa.

Neutralitetspolitiken dömer oss icke till tystnad. Tystnaden kan vara oförrättens bundsförvant. Tystnaden kan upplevas som reaktionens stöd. Vi måste ha rätt att även ut emot världen hävda idéerna om människors frihet och gemenskap, om solidaritet och rättfärdighet. Våra motståndare till höger ska veta: Försök inte att med neutraliteten som täckmantel lägga munkavle på svensk arbetarrörelse. Ni kommer aldrig att lyckas.


Så långt Olof Palme 1968. Nu har vi i stället en utrikesminister som säger "det handlar inte om att stödja den ena eller andra."

Inga satans mördare ur Bildts mun

Publicerad 2011-02-24 21:02:02 i Samhälle

Under veckan har jag sett flera twittrare som efterlyst att antingen statsministern eller utrikesministern skulle uttala sig om Khaddafi i ordalag som "satans mördare". Bland andra Syrrran (Kristina Lindquist), som stod för den formulering som nog blev mest retweetad.

Och varför inte? Satans mördare var uttrycket som Olof Palme använde i ett tal 1975 angående Franco i Spanien. Åtminstone Carl Bildt har ofta liknats vid Palme på flera sätt: Båda har en överklassbakgrund, är snabbtänkta, intellektuella och har en genuint utrikespolitisk profil. Normalt har båda också en förmåga till slagkraftiga formuleringar.

Men när det nu gäller först Egypten och sedan Libyen, har det svenska folket alltså saknat just sådana slagkraftiga formuleringar från Bildt. Vad sa Bildt i stället? Jo, något om att "det handlar inte om att stödja den ena eller andra" har fäst sig i folks medvetande. Och vad menade han med det?

Bildts pressekreterare har försökt förklara det med att han syftat på olika libyska klanledare, något som islamologen Jan Hjärpe avfärdat som ren dumhet. Förklaringen låter också som en efterhandskonstruktion, men exakt vad Bildt avsåg just då vet vi fortfarande inte. Han har dock senare sagt sig i allmänhet stödja en demokratisk utveckling i regionen (även om han mest uttalat sig som en representant för EU:s utrikesminstrar).

Skillnaden mellan Palme och Bildt är uppenbar. Palme verkade i en helt annan tid vad gäller massmedial spridning. Ändå visste han exakt när ett uttalande krävde patos. Bildt insåg inte, trots att han lever i nutid och borde vara van vid att det han säger sprids ut ögonblickligen via Internet, att det som efterfrågades var ett slagkraftigt uttalande mot Khaddafi. I stället sa han något som säkert passade in i en resonerande tankegång, men som lät arrogant och cyniskt lösryckt ur sitt sammanhang. "Det handlar inte om att stödja den ena eller andra".

Nu är det kanske lite orättvist att jämföra Palmes väl förberedda och nedskrivna Francotal med Bildts spontana svar på en fråga i en intervju. Men med Bildts normala formuleringsförmåga och en gnutta insikt om vad som förväntas av en (självständig) svensk utrikesminister, borde han kunnat kläcka ur sig något med mycket mer udd. Annars framstår han inte som något annat än en medelstor hund med en stor hunds attityd.

Dagens dikt: För barnens bästa

Publicerad 2011-02-14 00:16:50 i Samhälle

Vita borde inte skaffa barn med asiater, anser den sverigedemokratiska politikern Isak Nygren. Så här tänker en Sverigedemokrat:

Det blir konstigt om en kille går och finner sig en brud
som från honom har en avvikande färgton på sin hud.

Såsom Sverigedemokrat är det min plikt att gripa in
när två människor som älskar, ej har likadana skinn.

Ty de barn som därur kommer, kan bli utsatta för hot.
Det är uppenbart för varje engagerad patriot.

Det är helt för barnens bästa som vi måste säga nej.
De riskerar att bli hatade av sådana som mej.

Dagens dikt: På korståg i etern

Publicerad 2011-02-10 01:08:40 i Samhälle

Danmarks Radio, de danska public servicekanalerna i radio och tv, har fått ett nytt sändningsavtal med staten. De ska nu sprida det kristna kulturarvet, och skrivelsen om att främja integrationen har tagits bort.

 

Titta på DR! Och lyssna till skvalet
du som här klafsar i äktdanska träsk.
Vår public service – det självklara valet
om du fötts upp på kartofler og flæsk.

Aldrig riskerar du couscous och bönor
Mat som en kristen ej nå’nsin ställt fram.
Endast på danska de kacklat, de hönor
som lagas till i vårt kökstipsprogram.

Åtgärden är religiöst sanktionerad.
Utbudet här i vår rena kanal
lockar helst ingen att bli integrerad.
Så’nt vore nästan en präktig skandal.

Låtom oss samlas som svärmande flugor
kring vår gemensamma television.
Känn dig som dansk uti höghus och stugor
– Förutsatt att du har rätt religion.

De två tenorerna (som aldrig möttes)

Publicerad 2011-02-02 12:34:06 i Släkten är bäst

I dag skulle mästertenoren Jussi Björling fyllt 100 år. Han föddes i Borlänge den 2 februari 1911, började tidigt uppträda tillsammans med sina två bröder och fadern David i den så kallade Björlingkvartetten. Som sjuttonåring 1928 blev Jussi antagen till operaskolan i Stockholm, innan han fyllt tjugo hade han anställning på Operan. År 1938 lämnade han Sverige och fortsatte sin karriär vid Metropolitan i New York, med avbrott för krigsåren då han bodde i Sverige. Han dog 1960.

Min farfar hade en gång chansen att träffa Jussi Björling. Inte bara träffa, han skulle få bli bjuden på privat middag med Jussi. Farfar Arvid Jönsson hade, som jag berättat om tidigare, startat en möbelfabrik. En inköpare hos ett kundföretag kände Jussi Björling väl. Han frågade om farfar ville komma med på middag med världsartisten. Ett sådant erbjudande kan man bara inte tacka nej till.

Men det kunde farfar. Farmor tyckte inte att han ville. Farmor hade antagligen hört talas om Jussis svaghet för starkare drycker, och såg framför sig vilken typ av kalas det skulle bli. Farfar tackade nej. Så kom det sig att farfar aldrig mötte Jussi Björling.

Det hade annars kunnat bli ett fruktsamt möte. Farfar var körsångare, tenor i manskör och kyrkokör. Om de två bara hade sammanförts, hade världen kanske fått skåda duon "De två tenorerna".

Annars var det nog så att farmor var mer allmänmusikalisk än farfar, säger min faster. Det var farmor som hörde när någon sjöng falskt. Hon vågade aldrig uppträda, men hennes sångröst finns bevarad på ett privatinspelat kassettband som jag förde över till CD för ett tag sedan. Hon sjunger där "Det stod två gummor på Lönsboda torg", en gammal revyvisa.

Men det var farfar som hade chansen att bli världsstjärna. Om han bara hade fått möta Jussi Björling så...

Farfar Arvid och farmor Hilma
Farfar och farmor.

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela