gemene man

I morgon är det sista dagen på 00-talet. Nu står 10-talet på lut.

Blev 00-talet som vi tänkt oss? Det beror förstås på vad man tänkt sig.

Av en slump trillade en bok ur bokhyllan häromdagen och landade lyckligt på mig. Det var När Var Hur 1973. Temat för året var År 2000. Inom sina olika specialgebit fick årsbokens medarbetare spå om hur världen skulle se ut år 2000.

Nu har vi ju facit, inte bara av själva året 2000 utan av hela det decennium som det inledde. Och med facit i hand kan man se att en del slog in och en del gjorde det inte. Arkitekt Björn Klarqvist skrev till exempel kapitlet om bostäder. Artikeln skrevs mitt under miljonprogrammets byggande, vilket kanske märks i texten när Klarqvist antar att efterkrigstidens utveckling mot större boytor och fler rum per bostad skulle fortsätta till 2000-talet. Han skriver också att "Bostaden är naturligtvis en spegelbild av det samhälle den växer fram i. Den speglar samhällets ekonomiska situation, synen på familjelivet och samvaron mellan människor, avvägningen mellan estetiska, sociala och tekniska krav i produktionen. Att sia om framtidens bostad är därför att spå om framtidens samhälle." 

Vilken tidsmarkör! Så hopplöst daterat! Nu för tiden vet ju alla att bostaden bara är en kapitalvara som vilken som helst, som kan köpas och säljas. Eller? (Åtminstone är det vad några av nutidens debattörer ständigt hävdar.)

År 1973 trodde man att "tv-telefonen" skulle ha slagit igenom år 2000. Visst finns det bildtelefoni i dag, men den sitter i våra bärbara datorer med inbyggda kameror och används bara vid särskilda tillfällen. Och skönt är väl det.

Årsbokens teknikredaktör, civ.ing. Bengt-Arne Vedin, förutsåg tågen X2000 ("lutande snabbtåg"), samt platt-tv:n och på sätt och vis faktiskt också Internet, när han skriver att "Datamaskinernas stora tjänstvillighet finns vidare att tillgå i hemmen. Som en flat tavla på väggen, eller kanske undanställd i garderoben, finns hemmets TV-skärm, som också är dess dataterminal och kommunikationscentral. Genom optiska fibrer, som leder laserljus, är varje hem anslutet till det allmänna telekommunikations- och datakraftnätet."

Men något nät av vertikalstartande flygplan och helikoptrar, som skulle ersätta privatbilismen, har ännu inte synts till.

Kanske var framtiden bättre förr ändå?

God morgon. Har ni firat klart julen än?

Jag frågar, därför att julen kommer tidigare och tidigare för varje år. I själva verket - och här kommer en ny spaning, häromdagen gjorde jag ju en förutsägelse om dansbandsmusikens utveckling - i själva verket tror jag att julen kommer att förskjutas. Eller, fortsätta att förskjutas rättare sagt.

För oss i Norden infaller ju julen i dag, den 24 december, julafton. Efter den här toppunkten på julfirandet återstår bara några meningslösa vilodagar. Likadant är det i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Men i resten av den julfirande världen firar man julen den 25.

Min teori är den här: En gång i tiden visste förstås vi också att julen firas på juldagen. Men vi är av någon anledning ett otåligt folk. Någon tyckte, kan vi inte smaka lite av julmaten redan i kväll? Så blev julaftons kväll till en festhögtid. Så småningom blev hela julaftonsdagen starten på julen. Barnen skulle inte behöva vänta till juldagens morgon på sina julklappar, de fick dem redan på julafton i stället. Jultomten gladdes en smula åt detta, han får ett dygn till på sig att dela ut klappar över världen.

Vad har hänt nu? Jo, barnen får sin första julklapp redan den 23, så blir väntan mindre lång. Vi har inarbetad tid så att vi kan gå hem från jobbet vid lunch. Vi provsmakar skinkan på uppesittarkvällen, det kan väl inte göra något? Allt mer förskjuts julen till det som vi kallar "lille-julafton".

Min spaning är alltså: Snart kommer vi alla att se den 23 december som den huvudsakliga julfirardagen! Sedan kommer en julafton av ingenting, en juldag av ingenting och en annandag jul av ingenting. Bara ännu en dag för våra splittrade familjer att resa runt och upprepa firandet i olika konstellationer. Och det kommer inte att stanna därvid. Julen kommer att fortsätta vandra i almanackan. Åtminstone i vårt otåliga bälte, den anglosaxiska världen håller fast vid juldagen.

I eftermiddag kommer Kalle Anka och hans vänner och önskar god jul. Se upp, så länge ni kan se tomtarnas verkstad och Musse och Långben och Snövit och Robin Hood klockan 15 på julafton har ännu inget allvarligt hänt. Men när ni hör Bengt Feldreich sjunga med i "Ser du stjärnan i det blå" redan den 23, då har förskjutningen redan skett.

God Jul, när helst ni firar den!

I kväll var det packat på torget i Ronneby. De nyblivna dansbandsmästarna i The Playtones togs emot av en entusiastisk hemmapublik.

Eller, nästan hemma i alla fall. Men många var de Kallingebor som fallit till föga och tagit sig in till centralorten för att hylla sina hjältar. Många Ronnebybor var det också, men kommunfullmäktiges ordförande Nils Ingmar Thorell, som är van att bedöma majoriteter medelst handuppräckning, förkunnade att Kallingeborna för kvällen var flera.

Själv hade jag förstås också tagit mig in till torget. Måste ju se till så att det går rätt till och att killarna blir vederbörligen firade och högtidligt mottagna. De hade dock märkbara problem med att få instrumenten att stämma. Det var tolv minusgrader och en kyla som är så sträng har menlig inverkan på varje sträng. Såväl i piano som på gitarr, kontrabas och steel guitar. Dessutom saknades stativet till virvelkaggen, men det löste sig så småningom och den bejublade hemkomstkonserten kunde börja.

Publiken stod som packade sillar och hoppade för att hålla värmen. Att dansa var inte att tänka på i trängseln. På grund av kylan bestod kvällens spellista bara av tre låtar - givetvis deras största hits från de osannolika veckorna med Dansbandskampen. Fairytale, Dagny och Sofie. Den sistnämnda är deras "vinnarlåt" från finalen, specialskriven till dem av Thomas G:son och Henrik Sethsson.

En baktanke med Dansbandskampen var väl från början att förnya dansbandsmusiken. Att hitta de där banden som skulle lyfta genren till en ny, modern nivå. Sån där dansbandsmusik som Thomas Deutgen inte gillar. Om det var ambitionen från SVT och Baluba, måste man nog säga att de misslyckats. TV-publiken röstar fram band vars själva idé är att låta som förr. Larz Kristerz låter som 1975. Och The Playtones som 1960. Om man bestämmer sig för en tredje säsong, och om utvecklingen fortsätter, kommer nästa vinnare att spela swingmusik à la 1930-tal.

Några har också kritiserat Dansbandskampen för att de mest etablerade banden inte deltar. När inte Lasse Stefanz och Thorleifs är med, kan man inte påstå att man utser Sveriges Bästa Dansband, menar belackarna. Men jag tycker för det första att det blir roligare så här. Och för det andra gör de en insats för statens finanser. Jag menar, nu kommer Kallinges coola killar snart att kunna försörja sig på sin musik, liksom förra årets vinnare i Larz Kristerz. Då säger de upp sig från de jobb de har nu. Då kan någon som nu går arbetslös ta deras plats. Totalt blir det mindre att betala i bidrag, fler som försörjer sig själva.

Stefan Jonasson är lastbilschaufför. En gång i tiden var det lastbilschauffören Elvis Presley som kunde säga upp sig och börja sjunga på heltid. Säkert var det då någon annan som fick hans jobb. Dansbandskampen främjar arbetslinjen.

Var hos läkaren i dag. Jag skulle få min dom, efter förra veckans diabetesdiagnos. Stämde diagnosen, eller var det "bara" en varningsklocka?

Det första som slog mig, var att de redan före nio på morgonen låg så pass långt efter tidsschemat. Jag fick vänta mer än en halvtimme efter utsatt tid. Det är kanske vardagsmat för den som ofta besöker en vårdcentral, men för mig var ju detta i princip första besöket i vuxen ålder. Folk klagar på SJ. Men här har vi att göra med en verklig tidstjuv.

Till slut blev jag i alla fall inropad till "min" läkare. Förresten, det där med min läkare. Vi ska tydligen få det där som heter "vårdvalet" i Blekinge under nästa år, man ska kunna lista sig hos en specifik läkare. Jag har inte förstått vitsen med det. Jag kan inte bedöma om den ene läkaren är bättre än den andre. Speciellt inte med tanke på att jag i dag inte vet vilka sjukdomar som eventuellt kommer att drabba mig i morgon, och därför inte kan avgöra vilken doktor som är bäst för just mig. Jag förutsätter att alla läkare är bra, punkt slut.

"Min" läkare, som jag blivit kallad till alltså, undersökte mig ungefär som de hade gjort på akuten en vecka tidigare. Han klämde mig på magen - ingen smärta. Han tog blodtrycket - idealiskt. Han killade mig under fötterna - jag skrattade, för det killade. Annars är ett tidigt tecken på diabetes att man förlorar känseln under fötterna, sa han. Han frågade om jag hade känt av andra typiska symptom, som trötthet eller törst - nej, inget av det.

Han frågade om jag känt mig stressad den sista tiden. Jag fick tänka efter djupt. Ja, jag hade ju en deadline att passa, ett pjäsmanus som jag lämnade in till beställaren några dagar innan jag åkte in till akuten med magsmärtor. Aha, sa doktorn. Äntligen hade han hittat något att ta på. Stress kan utlösa latent diabetes, sa han. Jaha, sa jag.

Han skrev ner en massa värden på ett papper, sådant som jag skulle gå till labbet och bli testad för. Och så ska jag komma tillbaka en morgon till den här veckan och ta ett fastevärde. Och så sa han, att om jag inte hör något ifrån honom på ett par veckor så kan vi "stryka ett streck över den här diagnosen". Då var det troligen bara ett tillfälligt högt sockervärde. Men om svaren på värdena tyder på diabetes så hör han av sig igen. Jag frågade om jag kan äta som vanligt fram till ett eventuellt besked kommer. Ja, sa han, men "du behöver ju inte äta 15 kolor på en gång".

Nu vet jag det. Jag nöjer mig med 14 kolor i jul. Åtminstone per dag.

Nej, allvarligt talat tar jag tills vidare det här som en varningsklocka. Jag gick för att få min dom, men blev villkorligt frikänd, åtminstone över julen. Jag ska tänka på vad jag stoppar i mig och ta det försiktigt med allt sött. Se det som ett nyårslöfte.

I går kväll fick jag plötslig magknip i tv-soffan. Vi hade samlats, hela släkten, hos mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. Min systers familj hade åkt hem till sitt på söndagkvällen, jag skulle stanna en natt till och åka hem idag på morgonen.

Men vid åttatiden fick jag alltså akuta magsmärtor. Det gav inte med sig. Lite efter midnatt, jag hade inte kunnat somna utan låg klarvaken på grund av smärtorna, ringde jag till sjukvårdsupplysningen, därtill uppmanad av min omtänksamma mamma, i vars tillfälliga vård jag ju befann mig. Hur gammal man än blir, är man mammas barn.

Jag beskrev mina smärtor och fick rådet att åka in till akuten. Väl där blev jag provad och testad på alla håll och kanter, invärtes och utvärtes. Jag fick ligga i ett undersökningsrum medan sköterskan satte kanyl i armen, mätte blodtryck på andra armen, tog blodprov och gav mig en termometer (som skulle tas "i rumpan" som hon sa) och en urinprovsmugg.

Efter tre kvart ungefär kom en läkare. Hon klämde på buken, klämde på ryggen, lyssnade på hjärta, lungor, mage, sedan gick hon också. Fast först frågade hon om jag ville ha smärtlindring mot det magonda. Vad svarar man på sånt?

Jag svarade ja, och sköterskan kom och gav mig en spruta. "Du kommer att bli lite snurrig", sa hon. Efter sprutan kändes det ganska skönt. Hade det inte varit för att jag hade en kanyl i armen och låg på en smal brits i ett undersökningsrum under stark lysrörsbelysning, hade jag säkert äntligen kunnat somna. I stället plockade jag ur tidskriftsstället åt mig en gammal ICA-Kuriren med Alex Schulman på omslaget. Den skulle innehålla ett kapitel ur hans bok om sin far Allan Schulman. Fast just de sidorna var utrivna. Jag låg och stirrade i taket.

Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren tillbaka. Det var inget fel på mina njurar, min galla, mitt blodtryck eller min kroppstemperatur. Däremot hade hon sett ett förhöjt blodsockervärde och socker i urinen. Det kunde tyda på att jag fått diabetes.

Själva beskedet kom inte alldeles som en överraskning. Pappa har diabetes, farfar hade diabetes och kanske farfars mor också. Men nu? Och det yttrade sig som magknip? Ja, det kunde det tydligen göra, enligt vad läkaren sa. Men jag har inte märkt några andra symptom, som överdriven törst eller trötthet. Hon uppmanade mig ringa min vårdcentral och boka tid för undersökning.

I dag gjorde jag det. Två gånger den här veckan ska jag ta fastevärden, som det visst heter när man testar blodvärdena på fastande mage. Om en vecka ska jag träffa en läkare. Sedan vet jag.

Under den här veckan tänker jag undvika allt sötat. Ingen sötlev, inga kakor, ingen läsk, inget godis. Det mesta blir inga svåra umbäranden för mig, redan nu äter jag nästan bara osötat grovt bröd och är mycket sparsam med kakor och läsk. Frågan är bara vad jag ska ta mig till med den stora kartongen med 1 kg nougatpraliner som jag fick förra veckan...

Äntligen har Sydnytt börjat göra en fullständigt adekvat nyhetsvärdering. I kvällens femminuterssändning var två av inslagen från Lönsboda. Kanske för att inte få slagsida på nyheterna efter alla rån och bilstölder, visade man ett kort reportage från korgmuseet, som förts upp på listan över Skånes kulturhistoriskt minnesvärda byggnader. Se inslaget här, om inte länken nedan fungerar.

Var det tyst i er radio i morse?

Inte i min. Men det beror väl på att jag aldrig lyssnar på annat än P1 på morgnarna. Klockradion startar automatiskt 6.28 så att jag ska vara vaken i tid till nyhetssammanfattningen 6.30.

Men i morse låg jag kvar i sängen och lyssnade, och somnade om så där lite småskönt, antagligen precis efter Ann Heberleins tanke för dagen. Så början på sjunyheterna hörde jag bara som i ett töcken. Jag drömde att telefonen ringde, och jag svarade. Men det var tyst i luren.

Just då berättade de i nyheterna att de kommersiella radiostationerna precis inlett sin entimmes strejk. I min drömvärld, där jag registrerade vad som hördes men tolkade det som när man drömmer, blev jag upprörd. Visst kan pladderhattarna i de kommersiella stationerna få hålla tyst i en timme. Gärna för mig. Men måste de då ringa upp just mig, och hålla tyst i min telefonlur?!

Sedan vaknade jag på riktigt. P1 Morgon pratade vidare om andra händelser. Jag steg upp. Telefonen hade inte ringt. Men P1 kommer alltid att höra till min morgonritual, oavsett hur mycket de håller tyst i de kommersiella kanalerna.

Efter att ha klurat ett tag, har jag nu kommit på hur jag kan lägga in mina Twitterfeeds här på bloggsidan. Det är inte det enklaste i det här verktyget som jag använder. Tycker ändå att resultatet blev rätt bra. Kanske ändrar jag färgerna så småningom, men nu får det vara så här ett tag. Det sticker ut åtminstone. Se högerspalten.