gemene man

Det är jag som är gemene man

Släktingar som hette Bengta

Publicerad 2021-08-06 17:24:20 i Släkten är bäst

I Örkened förr i tiden var Bengta ett mycket vanligt namn. Så är det knappast längre. I min släktforskningsdatabas är Bengta det överlägset vanligaste kvinnonamnet, 705 släktingar skulle komma rusande om man ropade Bengta. Men inte samtidigt. Och framför allt inte nu. Ingen av dem, i just min databas, är född efter 1899 (även om det förekommer än i dag, vid senaste årsskiftet fanns enligt SCB 42 personer i Sverige som hade Bengta som tilltalsnamn, genomsnittsålder 77 år). 
 
Andra vanliga namn är Sissa, Hanna och Elna. Under 1800-talet var dessa namn så vanligt förekommande i Örkened att jag brukar säga att när en familj redan hade en Sissa, en Bengta, en Hanna och en Elna, då var det bara att börja om på Sissa igen. Sedan fanns det någon Svenborg, Ingjär och Kerstin också, men de hade varit vanligare på 1700-talet. Bland pojknamnen var det större variation. Sven, Nils, Per, Jon, Håkan, Bengt och Anders fanns i varje by. Namnet Ola vittnade ofta om blekingsk härstamning (läs: Jämshög).
 
Men tillbaka till Bengta. Låt oss börja med min farfars mor, som min pappa kallade farmor Bengta. Eftersom hon var gift med Greva-Jössen kunde det förekomma att hon kallades för Greva-Bengtan. Hon var född i Västra Flyboda när hennes far Håkan fortfarande var dräng hos guldsmeden Norgren, han kallades därför Noagrena-Haugen. Men redan när Bengta var två år flyttade familjen till det egna åbostället i Östra Flyboda. Bengta gifte sig 1903 med målaren och torparen Jöns Håkansson som bodde på Grevatorpet i Applahult. Jöns var redan trolovad med Gunilla Persdotter (Rönnsa-Gånillan) och hade med henne sexåriga dottern Hilda, men ett skiljobrev upprättades så att Jöns kunde gifta sig med Bengta. Underhållet till Hilda reglerades genom en överenskommelse om uppfostringsbidrag med mera.
 
Bengta Håkansson (1875-1948).
 
Jöns dog i magcancer redan 1917. Bengta bodde som änka kvar på Grevatorpet, hon fick hjälp av brodern Martin att klara huset ekonomiskt. År 1948 flyttade hon, dottern Hulda och sonen Arvid till Gustav Perssons gård strax utanför Lönsboda. Året därpå gifte sig Hulda med Karl Svensson (Skotta-Kallen) och Arvid gifte sig med Gustav Perssons dotter Hilma som han haft sällskap med redan innan de flyttade dit. Bengta bodde på övervåningen i det stora huset. Där dog hon på julaftonen 1948.
 
Nästa Bengta var Bengta Håkanssons svärmor och alltså mor till Jöns Håkansson. Hon hette Bengta Åkesdotter och var född på Grevatorpet 1833. Därför kallades även hon för Greva-Bengtan. En helt vanlig, idog, förnöjsam, gudfruktig  torparhustru i Göinge. Om det inte vore för att hon hade rykte om sig att vara "klok gumma". Thore Brogårds sagesmän i boken "Folktro, kloka gummor och gubbar" (1985) har betydligt värre ord att använda om henne. Det räckte att någon var särskilt kunnig i gamla kurer och husmorsknep för att varenda trolldomshistoria som berättats sedan häxbränningarnas tid skulle appliceras på vederbörande. Att mjölka sötmjölk ur hyvelbänken och att förhäxa kor så att de sprang hem igen efter att ha blivit sålda på marknaden, alla de vanliga historierna, ryktades också om Bengta. Dessa berättelser levde alltså i folks medvetande och övertygelse långt in på 1900-talet.
 
Bengta gifte sig 1858 med Håkan Jonsson som kom från Södra Havhult. Jag har läst Håkans och Bengtas torpkontrakt. Deras lilla torp räckte inte att hålla så många kor som skulle krävas för att bedriva kreaturshandel i den skala som alla kohistorier, involverande trolldom, skvallrar om. Utöver sonen Jöns, alltså min farfars far Greva-Jössen, hade de också en dotter som hette Bengta (vad annars?). Bengta Åkesdotter dog på Grevatorpet 1921.
 
Släkten vimlar som sagt av Bengtor. Farmors släkthistorier kunde handla om svärmor Bengta, faster Bengta eller moster Bengta. Svärmor Bengta har jag berättat om ovan. Faster Bengta var min farmors faster, syster till Blom-Gustaven och kallades Blom-Bengtan. När hon var 21 år gammal flyttade hon till Lolland, det var året 1890. Hon hade varit där till och från tidigare sedan hon var 16 men nu flyttade hon dit för att stanna. Hon gifte sig med Anton Hagberg som var född i Jylland och som hon troligen träffat när hon varit på Lolland innan. De hade båda anställning på en stor gård i Stokkemarke socken där hon arbetade som mjölkerska (malkekone) och Anton var kreatursskötare (fodermester).
 
Bengta och Anton Hagberg i Stokkemarke.
 
De och deras barn (Hilda, Henrik, Agnes, Anna, Ingeborg och Svend) behöll kontakten med Bengtas släkt och flera av barnen kom och besökte morbror Gustav och tante Sissa i Lönsboda. Sonen Henrik, som var stins i Köpenhamn, och hans hustru Stephanie hälsade på varje sommar. Bengta Hagberg dog 1938 i Nakskov.
 
Den sista Bengtan som jag tänkte berätta om är farmors moster Bengta. Men Bengta var inget gångbart namn när hon sjutton år gammal utvandrade till USA. Den 12 maj 1892 avreste hon från Malmö hamn med destination Joliet, Illinois. Första tiden bodde hon hos sin farbror Jöns, som i Amerika kallade sig John Fogelberg, och hans hustru Karna i Barronett, Wisconsin. Själv kallades hon nu Betsy, eller Bessie. I maj 1900 gifte hon sig med grovsmeden John Lindberg som även han var bördig från Lönsboda. John var en av de bästa grovsmederna i Hudson, Wisconsin, och paret fick en lång rad barn som också behöll kontakten med släkten i Sverige. Eliana, Edmund, Oscar, Herman, Amy, Hazel, Esther och John jr.
 
Betsy, innan hon gift sig med John Lindberg.
 
John förflyttades till Cascades Lumber Company i Yakima, Washington, när fabriken i Wisconsin stängdes och några av arbetarna valde att följa med till den nya fabriken. Familjen levde sedan i Yakima där Betsy dog 1968 vid 93 års ålder.
 
Det var som sagt den sista Bengtan i den här berättelsen. Sedan återstår alltså cirka 700 Bengtor i min släktdatabas, men dem får jag återkomma till en annan gång.

Blom-Pellen och Inga

Publicerad 2021-07-30 22:12:05 i Släkten är bäst

För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Blom-Gustaven, min farmors far. Blom-namnet kom efter hans farmor Nilla vars far Johan fått namnet Blomberg som ryttarnamn. Blom-Gustavens far, som alltså var Blom-Nillans son, hette Per Bengtsson men kallades följaktligen för Blom-Pellen. 
 
Blom-Pellen föddes 1838 när föräldrarna Nilla Johansdotter och Bengt Jonsson, som gift sig året innan, fortfarande bodde i Lilla Enön i Loshults socken. När Per var fyra år flyttade familjen till Björstorp i Örkened där fyra småsyskon till Per skulle komma att utöka barnaskaran. 
 
I ungdomen tjänade Per som dräng på flera gårdar och torp i Örkened och Virestad. Han kom 1868, då han hunnit bli 30 år gammal och hade ett dussin olika drängplatser bakom sig, till Ola Börjessons gård i Hunshult. Här var han dock inte dräng så länge, för han gifte sig med Olas dotter Ingri och blev torpare på det torp som nu för tiden kallas "Blom-Bengtens" (efter Pers son Bengt Blomberg). 
 
Ingri, eller Inga som hon kallades dagligdags, och Blom-Pellen var alltså nu torpare i Hunshult. Här på torpet föddes deras barn som alla fick Blom-namnet. Bengta, som föddes 1869 och så småningom som vuxen skulle komma att flytta till Lolland i Danmark och gifta sig med jyllänningen Anton Hagberg. Hanna, som dog vid åtta års ålder. Sven, som stannade hemma på torpet och hjälpte föräldrarna. Och så Gustav, min farmors far. Och Sissa, Blom-Sissan, som föddes 1876 och var korgmakerska i en av bygdens alla korgmakerier innan hon gifte sig med Olof Svensson i Smålatorp (som kom att kallas för "Blom-Sissa-Olofen"!). Nästa barn i raden var Bengt, som alltså så småningom tog över torpet och antog släktnamnet Blomberg som hans farmors far hade fått som namn i kavalleriet. Och slutligen Hanna, född 1882, namngiven efter äldre systern Hanna som avlidit något år tidigare, gift med korgmakaren Elof Strandberg.
 
Blom-Pellen och Inga.
 
Som om det inte räckte med den stora familjen åtog sig Per och Ingri också att ta sig an ett fosterbarn, Betty, som var dotterdotter till Ingris bror Olof. Åtagandet avgjordes genom det som kallas auktionering, men som egentligen var en anbudsgivning där den som begärde minst av socknen för att ta sig an barnet fick uppdraget. Det har berättats att Betty var glad varje år när hon fick följa med Per och Ingri hem igen efter ny "budgivning". 
 
När influensapandemin Spanska sjukan nådde Hunshult i januari 1919 dog först Per den 9 januari och sedan Ingri den 12 januari. Inbjudan till båda makarnas dubbelbegravning hade redan skickats ut när också hemmavarande sonen Sven avled i sjukdomen. Egentligen fick inte begravning ske förrän efter minst tre dagar efter dödsfallet, men eftersom Svens föräldrar skulle begravas på söndagen och prästen var en praktisk man gjorde han ett undantag så att alla tre begravdes på samma dag, den 19 januari 1919. Svens namn skrevs till med bläckpenna på bjudningsbiljetten. 
 
Sven Persson (1872-1919).
 
Sonen Bengt Blomberg har berättat hur han, som också var sjuk men överlevde pandemin, stod och såg genom fönstret när begravningsföljet gav sig iväg från gården. Två kistor fick plats på likvagnen, den tredje fick stå på en extra vagn bakom när de körde till kyrkan. Det var troligen det enda fallet i Örkened där tre i samma familj dog inom en vecka. Per blev 81 år, Ingri 77 år och sonen Sven 46 år gammal.

Bertil på banan

Publicerad 2021-06-27 11:32:32 i Släkten är bäst

En Karlshamnsprofil var Bertil Gustavsson. Han älskade sin stad, kände allt och alla, var ett med Karlshamn och karlshamnarna. Denne råstarke, klurige hantverkarsjäl mejslad ur det småländska urberget, hur hamnade han i Karlshamn?
 
Bertil, ungdomsfotografi.
 
Bertil föddes 1922 i Skatelövs socken i Småland. När han var 14 år kom familjen till Torp Storegård där fadern Karl Magni blev statare på det stora jordbruket och modern Jenny förväntades arbeta som mjölkerska och allehanda andra sysslor som del i makens naturalön. Så småningom upphörde statsystemet och föräldrarna kunde överta torpet Persborg efter Karl Magnis bror och bli egenbrukare. Bertil och hans fem syskon följde med. Här bodde han kvar fram till giftermålet 1951 med Berta som var dotter till charkuteristen Teodor Samuelsson i Grimslöv. Bertil och Berta flyttade ihop i ett hus i Grimslövs stationssamhälle.
 
Bertil hade börjat sitt yrkesliv som banarbetare vid Karlshamn-Vislanda järnväg. Efter några år vid järnvägen i Grimslöv flyttade han 1967 till Karlshamn och fortsatte inom SJ fram till pensionen. Paret flyttade in i en bostadsrättslägenhet på Ställverksvägen ovanför backen bakom gamla lasarettet (nuvarande polisstationen).
 
Föräldrahemmet Persborg uppe i småländska Skatelöv blev så småningom tomt då Karl Magni och Jenny flyttade till Grimslövs pensionärshem. Då fortsatte Bertil och hans syskon att ha kvar torpet, det blev Bertils och Bertas smultronställe även om de andra syskonen också ofta tillbringade helger och högtider där. Särskilt midsomrarna firade alla syskonen med familjer på Persborg i flera år. Bertil och Berta tyckte om sina syskonbarn, och syskonbarnen tyckte om dem, men några egna barn fick de aldrig.
 
Persborg, Skatelöv, cirka 1985. Foto: Bertil Gustavsson.
 
Efter flytten till Karlshamn blev Bertil alltså inbiten karlshamnare och intresserad av stadens lokalhistoria och av att följa dess fotbollsstolthet IFK Karlshamn. Östersjöfestivalen blev en årlig passion där han gärna gick runt och tittade på folkvimlet och träffade bekanta. Berta engagerade sig i Föreningen Norden och ställde gärna upp för sina syskonbarn.
 
Karikatyrteckningen som Bertil fick av arbetskamraterna när han gick i pension.
 
När Bertil så småningom gick i pension fick han en karikatyrteckning av arbetskamraterna. Nu blev det ännu mer tid att tillbringa på Persborg. Bertil var kunnig inom konsthantverk, i logen på Persborg tillverkade han halmbockar och annan halmkonst som han gav bort till släktingar eller sålde vid hantverksutställningen i Torsåsby café.
 
Bertil med halmen i logen på Persborg.
 
Genom Bertils långa tjänstgöring i SJ åtnjöt paret fria resor livet ut på statens järnvägar, något de gärna använde sig av för att åka till syskonbarnen eller till de svenska fjällen. Bertils pensionärstid blev lycklig, men förmörkades på slutet av parkinsons sjukdom. Den 23 juni 2003 dog min morbror Bertil Gustavsson på Blekingesjukhuset i Karlshamn, 81 år gammal. Berta blev lämnad ensam de sista åren och gick ur tiden den 18 mars 2012 vid 86 års ålder.
 
Bertil och Berta. De blev en del av Karlshamn och Karlshamn blev en del av dem. Men också Persborg, Torp, Skatelöv. Till midsommar, allhelgonahelg, påsk. I minnet hos syskon och syskonbarn och alla som de tog sig an och gav sitt stöd.

Berta med vattenkannan på Persborg. Foto: Bertil Gustavsson
 
 

Blom-Gustaven, 147 år

Publicerad 2021-05-16 22:24:00 i Släkten är bäst

Den 17 maj är det 147 år sedan som Gustav Persson föddes. Eftersom Gustavs farmor Nilla kallades för Blom-Nillan, dotter som hon var till ryttaren Johan Blomberg vid Södra skånska kavalleriregementet (Skånska dragonregementet), kom han allmänt att kallas för Blom-Gustaven. Gustav växte upp i en expansiv period, inte minst i Örkened där hans föräldrar Per och Ingri var småbrukare. Stenbrotten i socknen blev fler och fler, och alla pojkar kunde räkna med att få arbete i berget direkt efter några års skolgång.

En och en halv miljard år tidigare hade nämligen i just den här trakten glödande magma pressats upp från jordens mantel. Magman hade avkylts och stelnat till det vi i dag kallar för hyperitdiabas, svart diabas. Av tillfällighetens nycker, och tur med senare istider och förkastningar, visade sig just diabasen från Örkened vara synnerligen lämpad för byggnadsverk, monument och gravstenar. Men för Gustav var stenen först och främst ett dagligt arbete. En värdig motståndare att betvinga med slägga och borr, hammare och stampar, kilar och bleck. Och så svartkrut. Örkeneds stenbrott förbrukade på sin tid mer svartkrut än övriga landet tillsammans.

Precis när det nya seklet tog sin början gifte sig Gustav med Sissa, torpardotter från Svanshult. Trots att båda var födda i Örkened träffades de inte på hemmaplan utan i betfälten på Söderslätt där de var och gallrade betor. Efter vigseln på midsommarafton 1900 bosatte sig Gustav och Sissa i ett litet torp i Gisslaboda, inte långt från Gustavs föräldrahem som låg på Hunshults mark. Där bildade de familj. I rask takt föddes döttrarna Anna och Ingrid, och därefter sonen Ernst Emil som dock dog innan han hade fyllt ett år. Den 20 juni 1905 skriver Gustav i sin kassabok "2 kronor till Bengt för skrin till Emil". Bengt var Gustavs bror, som var snickare. Två dagar senare ny utgift, 2,75 för "ringning och grafning". Men nästa år föder Sissa tvillingar. Den ene får heta Ernst och den andre Emil.

Gustav och Sissa 1900.

Nu började torpet i Gisslaboda bli trångt. År 1908 köpte Gustav för 5 000 kronor den gård i Lönsboda där de sedan skulle komma att bo resten av sina liv. I september samma år hade dottern Thyra tillkommit i familjen. En uppsprättande stenflisa i arbetet i berget kom att beröva Gustav synen på ena ögat. Stenhuggaryrket var inte längre lämpligt för Gustav. Den 15 september 1915 blev han av sockenstämman vald till fjärdingsman, en befattning han innehade till 1933. Jag har här i bloggen tidigare berättat om ett polismöte hemma hos Gustav Persson i Lönsboda

Efter flytten till Lönsboda föddes sonen Edvin 1911, dottern Elsa 1913 (död 1918), dottern Hilma 1916 och dottern Greta 1920. Gustav blev 1918 invald i Örkeneds kommunalfullmäktige för socialdemokraterna. Han var med och grundade Örkeneds allmänna sjukkassa och förestod denna under flera år. Han anlitades ofta för att förrätta auktioner och upprätta bouppteckningar och arvsskiften. Han tog initiativet till en kooperativ handelsförening i Lönsboda, något som kom till stånd den 15 mars 1920. Han var också en av initiativtagarna till Lönsboda Folkets park, den som i dag är känd som Granada.

Hemmet i utkanten av Lönsboda samhälle blev alltså också expedition för fjärdingsmannaämbetet och för sjukkassan. Där tog Gustav emot sina besökare. Samtidigt skötte hustrun Sissa alla övriga sysslor, inklusive att sköta hönsen som de hade för husbehov, och hela barnaskaran där det nu också ingick två fosterbarn som blivit föräldralösa 1912 när Sissas syster Else dog. Blom-Gustavens hus blev en samlingspunkt för den ökande släkten, alla Blom-Gustavens ättlingar. Gustav sågs ofta lutad över papper på sitt skrivbord. Just det skrivbordet finns nu i min ägo, det kommer snart att få sin plats i vad jag lite skämtsamt kallar "lilla salongen" hemma hos mig. På min vägg hänger väggklockan som Gustav och Sissa fick i lysningspresent år 1900. Att sitta vid det gamla skrivbordet och arbeta är mitt sätt att hedra min gammelmorfar Blom-Gustaven.
 
Gustav Persson vid skrivbordet.

Polismöte hos Gustav Persson

Publicerad 2014-12-29 14:09:00 i Släkten är bäst

 
På nyårsdagen bildas den nya Polismyndigheten. De länsvisa polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och SKL ersätts då av en gemensam myndighet.

Då kan det vara intressant att påminna om hur polisväsendet var organiserat förr. Före 1965 var polisen till största del en kommunal angelägenhet. På landsbygden upprätthölls polismakten av fjärdingsmannen. Från början fanns det fyra fjärdingsmän i varje härad, men från 1850 utsågs en fjärdingsman per socken.

Den 15 september 1915 valde sockenstämman Gustav Persson till ny fjärdingsman i Örkened. Denna befattning behöll Gustav till 1933. På bilden har fjärdingsmännen i Östra Göinge samlats hemma hos Gustav, som ses sittande till vänster. Bredvid honom sitter hans hustru Sissa. De två flickorna till höger är Gustavs och Sissas döttrar Thyra och Hilma (den sistnämnda är min farmor). Bilden är tagen cirka 1930 utanför Gustavs och Sissas hus i Lönsboda.
 
Finns det möjligen någon som kan identifiera några av de andra personerna på bilden?

När man väcks mitt i natten av en gammal dam

Publicerad 2013-06-02 14:07:00 i Släkten är bäst

Härom natten väcktes jag tjugo över tre av något som väsnades. Jag visste inte vad det var, men konstaterade snabbt att det nog inte var någon inbrottstjuv. Så jag somnade lugnt om. På morgonen såg jag vem det var som hade orsakat mitt uppvaknande. Det var Karolina.
 
Karolina var min mormors mor. Mitt i natten hade hennes porträtt trillat ner från sin krok. Snöret var troligen detsamma som suttit där i kanske sjuttio år, så det var inte konstigt att det brast. Ramen gick i bitar.
 
Karolina föddes den 4 oktober 1857 när hennes mor tjänade piga på den småländska herrgården Sunnanvik i Skatelöv. Modern Katarina var alltså ogift, man kan tänka sig att det var en stor skandal på den tiden. Drängen Petter hade något år tidigare flyttat ifrån Sunnanvik, Katarina och Petter gifte sig 1858, men i husförhörslängden stod Karolina alltid som "hennes oäkta dotter". Vem som än var far till Karolina så var det i alla fall inte Petter. Själv visste hon att det var husbonden, ingenjör Sandvall, som var hennes riktige far.
 
Det har inte gått att belägga i några skriftliga källor. I domböcker och kyrkliga räkenskapsböcker går faderskapet spårlöst förbi. Katarina och Petter fick sedan sju gemensamma barn, halvsyskon till Karolina. Tre av dem dog i smittkoppor 1873-1874. Brodern Frans flyttade till USA och avled i Moscow, Idaho, vid 83 års ålder. Näste broder Sven blev soldat för Kinnevalds kompani. År 1905 friköpte han soldattorpet Buskahult och blev torpare. Systern Ida flyttade till Danmark och systern Elin tjänade några år som piga till herrskapsfolk inne i Växjö.
 
Karolina då? Jo, hon flyttade runt som piga i några år på olika gårdar i Kalvsvik och Skatelöv. På Grimslövs Månsagård lärde hon känna drängen Magnus. Hon var då 22 år gammal. Efter ett år på Månsagård flyttade Magnus vidare, men de behöll kontakten. År 1882 gifte de sig i Skatelövs kyrka och flyttade till ett alldeles eget torp, Hinseryd under Torsås Östregård i Magnus hemsocken Västra Torsås.
 
Som torparhustru hann Karolina föda tio barn. Hälften av dem dog i späd ålder, det sista var dödfött. Men fem döttrar uppnådde vuxen ålder. Den yngsta av dem var min mormor Jenny. När Jenny föddes hade familjen flyttat till torpet Sjöhultet, där Magnus själv en gång hade fötts.
 
När Karolina var 50 år blev hon änka. Hon levde fram till 1930, då hon gick bort på Sjöhultet vid 73 års ålder. I några år har jag haft hennes porträtt på väggen, till dess att hon rasade ner härom natten. Kanske ville hon säga mig något. Kanske tyckte hon att jag kunde kosta på henne ett nytt snöre.
 

En historia det gått troll i

Publicerad 2012-06-26 00:41:21 i Släkten är bäst

I Örkened levde på 1600-talet en ryttmästare som hette Nils Håkansson. När Skåne hade erövrats 1658, hade Nils befordrats till löjtnant vid Georg Henrik Lybeckers kavalleriregemente. I militärrullan 1670-71 står det om honom att "Löjtnant Nils Håkansson har först tjänt i tyska kriget under smålänningarna, blev sen commenderad stendig corpral i polske kriget, avancerade vid Hans Kungl. Maj:ts Livreg. till häst ifrån corpral till cornett och i danska kriget till löjtnant. Kom här 1659 under majorens compani. En retskaffens officer, som ofta i kronans tjänst före ryktet finner tjänsten. Mera meriterad att kommendera ett compani."

En bra karl på alla sätt och vis, låter det som. Dessutom har han fått gott om ättlingar, många släktforskare med anor i Göinge hamnar förr eller senare hos ryttmästare Nils Håkansson.

Eller Nils Håkansson Trolle, som han skrev sig och oftast kallas. Och här börjar bekymren.

Det finns nämligen också en adlig ätt som heter Trolle. Strängt taget finns det flera, men särskilt en (adliga ätten n. 36) som härstammar från Björkö i Småland brukar ofta spöka i samband med Nils Håkansson. En del släktforskare nöjer sig nämligen inte med att härstamma från ryttmästare Nils Håkansson, trots att han verkar ha varit en bra karl på alla sätt och vis, utan försöker försköna sina anor med några adliga grenar.

På Anbytarforum rasade för några år sedan en stundom ganska högröstad diskussion om Nils Håkanssons härstamning och liv. Förutom hans påstått adliga påbrå finns också en historia, baserad på ett missförstånd om att han skulle ha gift om sig och att hans änka skulle ha hämtat ut hans pension efter hans död. Problemet med den historien är bara att han fortfarande var vid liv vid tillfället då "änkan" (som han alltså aldrig var gift med) skulle ha hämtat ut pensionen. Lägg därtill ytterligare några felaktigheter och missförstånd kring hans person, så förstår ni att det här är som bäddat för en historia som det lätt går troll i.

En av de som gav sig in i debatten på Anbytarforum redan 2002, alltså för tio år sedan, heter Stig Brattschöld. Han har nu 2012 skrivit en bok med den i sammanhanget anspråkslösa titeln "En släkthistoria". Jag råkade få tag på den vid midsommarfirandet i Lönsboda och köpte den, kanske mer trots att jag såg vem författaren var, än tack vare. Under diskussionerna på Anbytarforum utmärkte han sig nämligen för att vara särskilt tondöv för frågor kring källor och forskningsmetoder. Ofta upprepade han samma argument som just ifrågasatts, med hänvisning till att han läst dem hos någon bygdeförfattare.

Efter att nu ha läst boken, måste jag ärligt säga att det kan vara den sämsta produkt jag någonsin sett utgiven på ett förlag. Förutom att författaren efter tio år ännu varken lärt sig källkritik, forskningsmetodik eller att ge ordentliga källhänvisningar, kan han knappt skriva en fullständig mening utan meningsbyggnadsfel. Han börjar på en tankegång, sedan byter han spår mitt i meningen och avslutar åt ett helt annat håll. En del meningar går inte att förstå ens med god vilja.

Därtill kommer alla faktafelen. I första kapitlet avhandlar han den medeltida adliga Trollesläkten. Sedan fortsätter han med ryttmästare Nils Håkansson Trolle, utan att på något sätt leda i bevis att denne hörde till adelsätten (vilket vore sensationellt, eftersom ingen annan Trolleforskare hittills lyckats bevisa något släktskap).

Det är vällovligt att den moderna tekniken tillåter såväl self-publishing som nischförlag som kan tillhandahålla små upplagor av smal litteratur. I det här fallet har författaren anlitat det i övrigt utmärkta Recito Förlag. Ingen skugga må falla över dem, det är författarens ansvar att ordna med faktagranskning och korrekturläsning. Vill man som författare ha den hjälpen av en redaktör får man vända sig till ett större förlag, en dörr som dock är tämligen tillbommad för amatörer, av såväl ekonomiska som kontaktmässiga skäl.

Men Recito Förlag bör ändå tänka på vad det på sikt kan innebära om deras namn står tryckt på produkter av alltför låg kvalitet. Även som amatörförfattare måste man vara beredd på att bli recenserad (låt vara av en amatörrecensent som jag i det här fallet) med allt vad det innebär. Jag köpte boken av flera skäl: För att jag var nyfiken, för att jag trots allt inte kan motstå nyutkomna släktböcker från de områden där jag själv släktforskar, och för att det faktiskt finns vissa anknytningar till min egen släkt. Men det främsta skälet, sett så här i efterhand, var kanske ändå att köpa boken för att förhindra att åtminstone ett av exemplaren hamnade i händerna på någon som i värsta fall kunde börja tro på författarens irrfärder i genealogin. Gott så.

Last chorus: Inga Lisa Håkansson

Publicerad 2011-04-15 22:03:04 i Släkten är bäst

Torpardottern Hilda Andersson hade redan en son när hon 1920 fick en dotter tillsammans med sin fästman Fridolf Svensson som var född i Kyrkhult. Det blev dock aldrig så att Hilda och Fridolf gifte sig med varandra. Fridolf flyttade till Västerbotten och dottern Inga Lisa växte upp med Hilda i Skyttatorp utanför Lönsboda. En vecka innan sin 22-årsdag gifte sig Inga Lisa med lantbrukaren Harry Håkansson i Östra Flyboda.

Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.

Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.

Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"

I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.

För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"

Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.

I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)

De två tenorerna (som aldrig möttes)

Publicerad 2011-02-02 12:34:06 i Släkten är bäst

I dag skulle mästertenoren Jussi Björling fyllt 100 år. Han föddes i Borlänge den 2 februari 1911, började tidigt uppträda tillsammans med sina två bröder och fadern David i den så kallade Björlingkvartetten. Som sjuttonåring 1928 blev Jussi antagen till operaskolan i Stockholm, innan han fyllt tjugo hade han anställning på Operan. År 1938 lämnade han Sverige och fortsatte sin karriär vid Metropolitan i New York, med avbrott för krigsåren då han bodde i Sverige. Han dog 1960.

Min farfar hade en gång chansen att träffa Jussi Björling. Inte bara träffa, han skulle få bli bjuden på privat middag med Jussi. Farfar Arvid Jönsson hade, som jag berättat om tidigare, startat en möbelfabrik. En inköpare hos ett kundföretag kände Jussi Björling väl. Han frågade om farfar ville komma med på middag med världsartisten. Ett sådant erbjudande kan man bara inte tacka nej till.

Men det kunde farfar. Farmor tyckte inte att han ville. Farmor hade antagligen hört talas om Jussis svaghet för starkare drycker, och såg framför sig vilken typ av kalas det skulle bli. Farfar tackade nej. Så kom det sig att farfar aldrig mötte Jussi Björling.

Det hade annars kunnat bli ett fruktsamt möte. Farfar var körsångare, tenor i manskör och kyrkokör. Om de två bara hade sammanförts, hade världen kanske fått skåda duon "De två tenorerna".

Annars var det nog så att farmor var mer allmänmusikalisk än farfar, säger min faster. Det var farmor som hörde när någon sjöng falskt. Hon vågade aldrig uppträda, men hennes sångröst finns bevarad på ett privatinspelat kassettband som jag förde över till CD för ett tag sedan. Hon sjunger där "Det stod två gummor på Lönsboda torg", en gammal revyvisa.

Men det var farfar som hade chansen att bli världsstjärna. Om han bara hade fått möta Jussi Björling så...

Farfar Arvid och farmor Hilma
Farfar och farmor.

Morfar Karl Magni

Publicerad 2011-01-14 14:03:51 i Släkten är bäst

Jag satt hos frisören och kom att tänka på min morfar. Inte så konstigt att jag kom att tänka på honom just då, kom jag på efter ett tag. Det var ju hans huvud jag såg i spegeln. Det måste det åtminstone ha varit, för inte är det väl jag som blivit så tunnhårig på hjässan och fått så högt hårfäste? Nej, det måste varít morfar jag såg.

Karl Magni Gustavsson (1894-1983)

Morfar Karl Magni Gustavsson var född 1894. Hela sitt verksamma liv var han lantarbetare, men först efter att han var mer än 50 år fyllda blev han jordbrukare med eget ställe att bruka. På 1930- och 40-talen arbetade han som statare på Torps gård i Skatelöv. Det innebar att han fick lön (s.k. stat) i naturaform, inklusive husrum för sig och familjen så att bonden, arbetsgivaren, visste var arbetskraften fanns. Det räknades också med att mormor skulle hjälpa till på gården, det inkluderades så att säga i morfars stat.

Statsystemet har beskrivits i romanform av bland andra Ivar Lo Johansson och Moa Martinson. På 1930-talet dokumenterade radiojournalisten Lubbe Nordström hur det kunde se ut i statarbostäderna. Genom avtal mellan parterna på jordbruksarbetsmarknaden avskaffades systemet 1944. Några år senare, 1948, övertog morfar torpet Persborg efter sin bror Edvin. Vid det laget var de äldsta barnen redan utflugna, men de yngsta i den sjuhövdade barnaskaran, bland andra min mamma, växte upp på torpet.

Senare i livet drabbades morfar av två hjärnblödningar i tät följd. Det tog hans talförmåga, han drabbades av afasi. Jag har knappt några minnen av att jag hörde morfar säga några andra ord än "ja" och "nej" - och de orden kunde ibland lika gärna betyda motsatsen. Omgivningen fick avläsa på kroppsspråket. Om vi frågade morfar om han ville röka, och han sa "nej" medan han lutade sig mot bordet där pipan låg, betydde det "ja".

Morfar rökte Greve Hamiltons blandning. Ingen annan i släkten röker. Inget av hans barn rökte eller gifte sig med rökare. Inget av oss barnbarn. Morfar rökte för oss alla.

Jag minns morfars och mormors lägenhet i pensionärshemmet i Grimslöv. Jag minns deras gemensamma rum på ålderdomshemmet, och rummet längst bort i bortersta korridoren där morfar bodde ensam när mormor gått bort. Jag minns morfars 80-årsfest ("balunsen") på Grimslövs pensionat. Och jag minns hans sista år på sjukhemmet i Alvesta. Och hur vi fick avbryta vår semester och köra hem från vandrarhemmet i Ringsted när morfar blev sjuk och dog 1983, vid 88 års ålder.

Nu är det snart morfars hjässa jag ser i spegeln hos frisören.

En ihågkommen revyvisa om Grimma-Kallen

Publicerad 2010-12-14 17:06:13 i Släkten är bäst

En oväntad höjdpunkt i samband med helgens familjefestlighet (min mamma fyllde 70 år) var när pappa plötsligt sjöng en vers ur en gammal revyvisa från 1930-talet.

Vi kom att tala om den gamle revyaktören i Lönsbodarevyn, Valdemar Becker (1906-1966). Pappa berättade då att hans morfar inte tyckte om Becker. "Han har varit elak mot Grimma-Kallen", var orsaken. Grimma-namnet har inte, som man kanske kunde tro, med det danska ordet grim (ful) att göra, utan kommer från Grimmatorpet, där Kalles farfars far var född. Grimma-Kallen hette egentligen Karl Gustav Svensson (1895-1973) och var vedhandlare, men också något av ett bygdeoriginal som det gick många historier om. Elakheten serverades i form av en vers i en revykuplett. Det är oklart om verkligen Becker själv skrivit texten, det kan också ha varit Hilding Hamfeldt som skrev många av revyernas texter på 1930-talet.

Dock var gammelmorfars aversion tydligen inte värre än att han själv tillägnat sig versen ifråga, och lärde ut den till dottersonen så väl att han fortfarande minns den. Så kommer det sig alltså, ironiskt nog, att en revykuplett som kanske annars hade varit bortglömd, nu fortfarande är ihågkommen och sjungen nära 80 år senare.

Inte nog med det. Nu får den också allmän spridning här i bloggen. Varken Grimma-Kallen eller hans syster fick några barn, så inga arvingar torde ha något emot det. Om någon representant för Grimma-släkten tycker illa om att versen publiceras, får de gärna höra av sig till mig. Men här kommer versen (melodin är Skånska slott och herresäten):

Och in på vårt badhus där kom Grimma-Kalle
Han tvättade armar och mage och skalle
Och alla som badade rusade ut,
ty Kalle han hade ej badat förut.

Som ett släktkalas i kubik

Publicerad 2010-07-06 00:50:25 i Släkten är bäst

Släktforskning i lördags, som sagt. Och det fortsatte på sätt och vis på söndagen. Fast i något annorlunda former. I själva verket med ett helt annat fokus. För de som besökte öknamnsdagen i Lönsboda är inte i första hand släktforskare. Man ser inte en enda besökare som har anteckningsblock eller bärbara datorer med sig. Men alla har sina berättelser.

På öknamnsdagen finns det mycket att titta på. Men ännu mer att lyssna på. För även om väggarna är fyllda med nyframkallade porträttbilder ur fotograf S. J. Nelsons kvarlåtenskaper, och datorerna är preparerade med databaser, och häften med torpinventeringar från hela församlingen ligger framme, så är den stora behållningen ändå alla berättelserna som surrar i luften. Besökarna är som sagt inte släktforskare i första hand, men lokalhistoriskt och personhistoriskt intresserade ortsbor som är sprängfyllda av minnen och berättelser. Som ett göingskt släktkalas i kubik, ungefär.

Det saknas dock inte material för den som huvudsakligen vill gå dit för att forska. I datorerna har man tillgång till såväl öknamnscirkelns persondatabas och kyrkogårdsinventering som Sven Hellgrens (som är en av eldsjälarna bakom öknamnsdagen) databaser ur Örkeneds kyrkböcker. Och på skärmutställningar visas intressanta uppgifter om några av personerna bakom öknamnen. Ett nytt projekt är att kartlägga befolkningen som bott i kvarteren där servicehuset Bergfast sedan uppfördes.

Det var kring en av fastigheterna i Bergfastkvarteren som Sven Hellgrens föredrag rörde sig. Det så kallade Tocka-bygget, eller Kullbergska fastigheten. Sven beskrev hur Tocka-namnet uppkommit och hur Tocka-Pellen d.y. (Per Persson 1849-1919) lät uppföra byggnaden i amerikansk boarding house-stil.

Men vadå öknamn, kanske någon undrar? Jag tar hjälp av mannen som givit namn åt det rum där jag tillbringade lördagen. Harry Martinson beskriver Örkeneds öknamn så här, i Nässlorna blomma:

Var och en av dem hade sitt karakteristiska spenamn, vilket de voro mycket medvetna om. De liksom vårdade det rykte som blivit dem givet genom dessa spenamn. Var och en av dem strävade att utfylla den anekdot som var i svang om honom eller henne. På så sätt kommo de att spela en sorts roller, kommo att leva ett anekdotiskt liv.

Annars var det nog också vanligt att bärarna inte var så stolta över sina öknamn, åtminstone inte utåt. En tumregel som gällde i många fall var att öknamnen var något man använde när man talade om personer, inte till dem. Fast en del bar dem med stolthet, identifierade sig med dem, precis som Martinson skriver. Öknamnen ärvdes ofta i släkten, men långt ifrån alltid. En del var av ett slag som inte lät sig övertas av någon annan. Setti, Tekredade Nesse, Twau Meter Gustav eller Blixtchauffören. Andra blev nästan som släktnamn eller kanske snarare som Dalarnas gårdsnamn eftersom de lika ofta följde torpet eller gården som släkten. Tocka-namnet är exempel på ett sådant, som först bars av en som kom från Tockarp, sedan av Tocka-Pellen d.ä. som övertog dennes torp, därefter dennes barn och så vidare.

Ibland kan öknamnet bli till långa ramsor, som Ailne-Swensa-Jössa Nels-Johan. Att komma till Örkened känns verkligen som att komma hem, som amerikanen säger, where everybody knows your name. Och ditt ursprung, fem generationer bakåt.

Eld och lågor bland nässlorna

Publicerad 2010-07-03 23:46:18 i Släkten är bäst

Temat för årets nässelfrossa i Olofström är ”eld och lågor”. Och eftersom Blekinge Släktforskarförening är fylld av eldsjälar som brinner för släktforskningen, vore väl ingenting naturligare än att vi också fanns på plats mitt i den sjudande nässelsoppan. Nässelfrossan är en kulturfestival som varar i en hel vecka med arrangemang runt om i kommunen. På lördagen bemannade Blekinge Släktforskarförening bibliotekets Harry Martinsonrum med syftet att sprida släktforskningens låga till nyfikna besökare.

En intresserad skara sökte sig in i bibliotekets svalka på årets hittills varmaste dag. Precis utanför dörren till salen hade Alvar Ahl ställt upp ett bokbord med det som föreningen har att saluföra. Hans Rosenlund inledde med ett föredrag om släktforskningens grunder, och tillsammans med undertecknad hjälpte han därefter besökarna tillrätta bland husförhörslängder och födelseböcker.

Någon upptäckte att föräldrarna till en ana i själva verket var helt andra än de förmodade. Det är bra när sådant upptäcks i tid – Hans kunde från sin egen gryende forskning ge exempel på motsatsen, när man forskat vidare i flera generationer innan man upptäcker att förutsättningarna varit helt felaktiga och en massa framvaskade namn egentligen inte alls hör till den egna släkten. Som Alvar fyndigt uttryckte saken, ”fortsätter man forska framåt från en felaktig ana, upptäcker man till slut att man själv inte finns”.

Men visst fanns våra besökare, och de fann vad de skulle i de gamla längderna. Snart hade alla fått hjälp med sina frågor, och kunde fulla av iver åka hem för att fortsätta på de nya trådar vi nystat upp åt dem. Om någon hade tänkt sig en lat och sysslolös semester – så grusade vi deras planer. Så är det, när man brinner för släktforskning.

Hans Rosenlund ger tips till intresserad besökare.

Nässelfrossa

Publicerad 2010-07-03 09:50:31 i Släkten är bäst

Nässelfrossan i Olofströms kommun har pågått den senaste veckan, och fortsätter den här helgen. I dag (lördag) från klockan 11:30 finns jag på Olofströms bibliotek och hjälper de som vill börja med släktforskning!

För min del fortsätter helgen i släktforskningens tecken. I morgon är det "öknamnsdag" i bygdegården i Östra Flyboda strax utanför Lönsboda. Det brukar vara ett trevligt arrangemang med föredrag, fika, möjlighet att söka i databaser och att titta på fotograf Nelsons gamla bilder. Kanske hjälpa till att sätta namn på någon avporträtterad, till och med.

Kommer tomten från Lönsboda? 2

Publicerad 2010-01-15 21:49:15 i Släkten är bäst

I vanliga fall brukar jag hålla hårt på traditionen och låta julgranen och de andra julsakerna stå framme till tjugondag Knut. Varken kortare eller längre. Men de senaste dagarna har jag kommit hem sent på kvällarna och åkt iväg tidigt på morgnarna, så julgranen fick faktiskt tjänstgöra på övertid i två dagar.

Mina grannar må ha tittat snett på mig och skvallrat i närbutiken om den där galningen som fortfarande har sin julgran uppe. Det kan inte hjälpas. Men ljusstakarna och adventsstjärnan plockade jag faktiskt ner i onsdags, på rätta dagen. Och i dag blev det hur som helst dags för granen. Helt osentimentalt tömde jag den på glitter och pynt och packade ner den i sin kartong igen.

Annat var det förr. Jag beskrev här på bloggen för ett par år sedan hur mina julgransplundringar gick till när jag var barn.

Naivt nog trodde jag att allas julgransplundringar gick till så. Men tydligen var det väldigt lokalt. I vår lokala hyresgästförening, där jag sitter i styrelsen, har vi planerat att bjuda in till julgransplundring nu på söndag. Lekar, fika, godis till barnen. Och så Peka på granen.

De andra i styrelsen satt tysta. Ingen hade tidigare hört talas om något Peka på granen. Jag fick beskriva denna, i mitt huvud så välkända, sedvänja. Ja, så kan man ju kanske göra, blev reaktionen. Efteråt googlade jag på "peka på granen". Den enda relevanta träffen var mitt eget blogginlägg.

Jag har ju tidigare sagt att vi är ovanligt barnsliga i släkten, även som vuxna. Så: Är traditionen att peka på granen, på det sätt jag beskrev 2008 (se länk ovan), så pass lokal att den bara förekommer i vår familj? Vittnesmål om traditionen att peka på granen emottages tacksamt!

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela