gemene man

I dag är det 25 år sedan Tage Danielsson gick ur tiden. Jag har skrivit en artikel om Tage på min revyblogg. Läs den!

Här gäller det att hänga med i svängarna. Ena dagen säger Fredrik Reinfeldt att regeringen ser möjligheter att samarbeta med Socialdemokraterna i en del frågor, bland annat om skolfrågan. Nästa dag gör utbildningsminister Jan Björklund ett utspel som går stick i stäv med vad såväl akademisk expertis, Skolverket och de tre rödgröna riksdagspartierna tycker. Den liberale utbildningsministern vill att kristendomen även fortsättningsvis ska vara prioriterad i skolans religionsundervisning.

Enligt Svenska Dagbladet säger Björklund uttryckligen att han nu kör över myndigheten. Den myndighet som rimligen besitter mest kompetens när det gäller skolans verksamhet, och som i sitt förslag till kursplan i ämnet religion velat jämställa de stora världsreligionerna.

Jan Björklund hänvisar till att kristendomen har spelat en särskild roll i den svenska historien. Men vore det då inte rimligt att låta den särskilda rollen komma fram i just ämnet historia? Vi har ingen statsreligion i det här landet. I religionsundervisningen ska eleverna ges en förståelse för grunderna i de olika religioner som finns att välja på. I historieämnet går det utmärkt väl att belysa den betydelse kristendomen haft för framväxandet av det svenska samhället.

Av alla de sorter som finns, vilken sorts liberal är Jan Björklund? Kristdemokratliberal? Eller kan det vara så att detta är resultatet av en kohandel inom regeringen där Kristdemokraterna har fått igenom kristendomens särställning i utbyte mot något annat? För det kan väl inte vara så illa att detta är ytterligare ett tecken på att Folkpartiet vill triangulera gentemot Sverigedemokraterna? (Måhända missriktat i så fall, SD:s faibless för Svenska kyrkan lär ha minskat efter uttåget ur Storkyrkan i tisdags.)

Det troligaste verkar ändå vara att detta är ett exempel på hur Jan Björklunds egna hemmasnickrade idéer upphöjs till regeringens politik, på bekostnad av erfarenhet och forskning. Ett exempel på motsatsen skriver Sydsvenskan om i dag. Nossebro skola var näst sämst i landet för tre år sedan, mätt i andel elever som uppnår gymnasiebehörighet. I våras blev den bäst. Full pott, 100 procent hade behörighet till gymnasiet.

Hemligheten heter inte konkurrensutsatthet. Essunga kommun, där Nossebro ligger, har inte underlag för några friskolor. Hemligheten heter inte heller tidigare betyg. Framför allt heter hemligheten inte nivågrupperingar med eliten för sig och elever med särskilda behov för sig. Tvärtom. Skolan har utgått från vad forskningen säger. Och den pedagogiska forskningen säger att eleverna vill vara kvar i klassrummet. Så i stället för att plocka ut elever, skickar man in fler lärare. Specialpedagoger är med i klassen och ger stöd där. Rektorn Lasse Björkqvist kallar det en synvända; elevens framgång är skolans ansvar, alla vill vara med.

Helt utan major Björklunds disciplinskola och friskolekonkurrens har Nossebro skola slagit alla andra skolor - såväl friskolor som kommunala - i det som räknas: Elevernas resultat. Metoden - forskningsbaserad i stället för eldsjälsberoende - går att använda på alla skolor. (Inom parentes kan jag nämna att jag idag fått reda på av Karlskronas ordförande i barn- och ungdomsnämnden Jan-Olof Petersson (FP) att en liknande synvända kommer att appliceras på Vedebys 6-9-skola där - förutsatt att han får fortsätta som nämndsordförande.) Nossebro skola är ett skolexempel.

Nej, det blev inget inrikesdepartement eller civildepartement som några hade gissat. Men det blev en civilminister, tillika bostadsminister. En bostadsminister som redan från början vet om att han är det, var efterlängtat. Mats Odell (KD) var ju i första hand finansmarknadsminister, men hade också ansvaret för bostadsfrågor i den gamla regeringen. Då låg bostadsfrågorna i finansdepartementet, vilket avspeglade vilken typ av fokus som bostadspolitiken gavs.

För första gången finns det nu en civilminister som inte är departementschef över ett civildepartement. Stefan Attefall (KD) ingår i Socialdepartementet, vilket kan synas märkligt. Historiskt finns det dock en koppling, det gamla civildepartementet (1840-1920) delades upp i bland annat ett eget socialdepartement när arbetsområdena blev för många. När civildepartementet sedan återkom 1950, var det som ett diversedepartement som behandlade frågor som "blivit över", som kommunfrågor, länsstyrelserna, ungdomsfrågor, konsumentfrågor. Det kallades under några år också kommundepartementet eller inrikesdepartementet.

I Attefalls uppgifter som civilminister ingår en del frågor som nu bryts ut ur finansdepartementet: Länsstyrelsernas arbete, frågor som rör offentlig upphandling samt stöd till trossamfunden.

Det är ingen hemlighet att Hyresgästföreningen gärna hade sett ett återinrättat bostadsdepartement som skulle samla många av de frågor som rör samhällsplanering, byggande och bostäder. I stort sett de uppgifter som på statlig nivå ligger hos Boverket alltså. Att det nu blir en bostadsminister kan vara ett steg framåt, beroende på vad som läggs i Attefalls portfölj.

Men placeringen i Socialdepartementet verkar som sagt lite underlig. Är man konspiratoriskt lagd kan man dra kopplingen till att regeringen främst sätter bostadsförsörjningsfrågan i samband med så kallad social housing - att staten bara har ansvar för bostadsförsörjningen för de individer som inte själva klarar att köpa sig ett boende. Ett något mer välvilligt argument (som jag fick i den diskussion jag hade på Twitter om saken tidigare ikväll) är att bekämpningen av hemlöshet är en stor socialpolitisk fråga. Och visst, sakerna hänger ihop, men det gör mycket annat också. Arbetsmarknadspolitiken till exempel, folk måste kunna flytta dit där jobben finns. Och näringspolitiken, det krävs tillväxt på fler orter i landet än i storstäderna för att jämna ut trycket på bostäder.

Så frågan kvarstår - varför göra socialdepartementet till ett diversedepartement? En enkel förklaring är denna: Fredrik Reinfeldt vill samla alla kristdemokratiska ministrar på samma ställe. Så vet han var han har dem.