gemene man

Det där med ålder är svårt. Jag börjar känna det nu. Yngre personer har redan börjat betrakta mig som en farbror, och då är jag ändå inte mycket mer än 40. (Inte mycket mer, sa jag.)

I går morse blev jag uppringd av en kvittrande glad stämma från mitt telefonbolag. Jag har ett väldigt gammalt avtal för min mobiltelefon, fick jag veta. Sådana avtal finns egentligen inte längre. (Då ska man genast misstänka att just den avtalstypen var för bra för kunden, och för olönsam för telefonbolaget.) Därför ville hon nu låta mig byta upp mig till ett nyare och bättre avtal. På köpet skulle jag få en ny mobiltelefon. (Det vill säga, till en förhöjd månadsavgift och med en bindningstid på 24 månader.)

Nåväl, jag räknade snabbt på hennes siffror, och konstaterade att hon den här gången faktiskt hade rätt. Jag skulle nästan tjäna ihop till den förhöjda månadsavgiften som den nya telefonen innebar, genom att avtalet gav mig lägre månadsavgift och samtalstaxa i övrigt.

Men så kom det till det där med telefonen. Vilken telefon har du i dag, frågade hon. Ja, det är en Nokia sextitvånånting, sa jag. Vad använder du din telefon till, frågade hon. Jag ringer och sms:ar, och använder kameran - och kalendern! Jag kan inte vara utan min kalender, sa jag. Okej, sa hon. Nu hörde jag att hon hade placerat mig i ett fack. För henne var jag en farbror. Jag hade inte nämnt att jag ville ha min telefon till att surfa, spela spel, lyssna på mp3 eller titta på film. Jag var klassificerad. Då ska du ha en Nokia trettiettnånting, sa hon. Jag har sett att det finns en annan, sa jag, och läste upp en modellbeteckning. Men den har pekskärm sa hon, den ska väl inte du ha?

Nåja, det blev ett nytt avtal - och en ny telefon. En gubbmodell, antar jag. Kanske redan utgående. Enklast tänkbara, fattas bara att den har extra stora knappar och extra tydlig display. Eller snurrmoj i stället för knappar, eller vev på sidan.

En dam i bekantskapskretsen (vi kan kalla henne Birgitta) har passerat de sextio, men betraktar sig fortfarande som ung. Det gör dagens sextioåringar. Men lokaltidningarna tar in journalistvikarier som är runt tjugofem. Därför kunde man en gång läsa om en cykelolycka på Söderbro. En äldre dam hade råkat illa ut på sin cykel. I brödtexten framgick att den "äldre damen" var sextio år. Birgitta kände sig stött. Det hade alltså kunnat vara hon. En jämngammal med henne var minsann ingen "äldre dam".

Birgittas mamma ringde och var orolig. Jag läser i tidningen om en cykelolycka på Söderbro, jag ville bara höra så att det inte var du Birgitta. - Nej mamma lilla, det stod ju att det var en äldre dam!

Min farmor blev nittio år. Tjugofem år tidigare uppnådde hon alltså pensionsåldern. Hon fick då frågan om hon inte ville engagera sig i pensionärsföreningen. Nej, det får vänta tills jag blir gammal, sa farmor. I så fall blev hon aldrig gammal, för någon pensionärsförening gick hon aldrig med i.

Att de fyra åtalade i Pirate Bay-rättegången skulle fällas var egentligen ganska självklart. De har känt till att den tjänst de tillhandahållit har använts för att olovligen fildela upphovsrättsskyddat material, och de har haft uppsåt att främja andras upphovsrättsintrång.

Domen är absolut inte teknikfientlig. Det är inte bittorrenttekniken i sig som är olaglig, utan just uppsåtet att främja fildelning av skyddat material. Läs gärna pressmeddelandet från Stockholms tingsrätt här, det beskriver lättfattligt innehållet i domen och rättens motivering.

Nu kanske det blir uppenbart för alla att Internet inte är någon låtsasvärld där verklighetens lagar inte gäller. Bara för att det går att sprida ett verk till miljontals människor på en gång utan upphovsmannens godkännande, betyder inte det att det är, eller bör vara, lagligt. Det är alltid upphovsrättsinnehavaren som avgör hur ett verk ska spridas.

När jag går på toaletten kommer jag att tänka på Ola Wikanders bok om de indoeuropeiska språkens historia, som jag läste i julas.

Inte så att jag brukade läsa den just på toaletten. Nej, det är flaskan med flytande tvål som får mig att tänka på språkhistoria. Den är rena Rosettestenen, där står samma text på tre olika språk. Originellt nog engelska, portugisiska och grekiska. Texten som får mig att börja fundera lyder "With Almond Milk", "Com Leite Amêndoas", "Mε Γάλα Aμυγδάλου". Alltså "Med Mandelmjölk". Men det intressanta är inte vad orden betyder, utan att ett av orden är så lika på de tre språken (almond, amêndoa, αμύγδαλο), medan ett annat är helt olika (milk, leite, γάλα).

Med Ola Wikanders bok i bakhuvudet gör jag antagandet att det handlar om när företeelserna, som orden betecknar, kom in i språkbrukarnas liv. Mandel är en gammal kulturväxt i Asien, och kan därför antas ha varit känd av ur-indoeuropeerna (var de nu bodde någonstans) - alltså de som talade det språk som under årtusendena grenade ut sig till bland annat engelska, portugisiska och grekiska. Ordet har gemensamt ursprung och har följt med hela vägen till de moderna språken. Att dricka mjölk från djur, däremot, började man inte med förrän senare. Än i dag är befolkningen i stora delar av Asien laktosintolerant. Det proto-indoeuropeiska språket saknade ord för mjölk, och kanske är det därför det heter så olika på de moderna språken i dag.

Ola Wikanders bok heter "Ett träd med vida grenar" och kan bland annat hittas hos Ad Libris.

Jag var och klippte mig i dag. När frisören var klar höll han upp spegeln bakom mig och frågade om han skulle ta lite till. "Det ser bra ut så", sa jag. "Ja visst ser det bra ut", sa han. "Men om du vill kan jag korta det lite mer". Vad svarar man på det? Kan jag få det lite längre i nacken, tack?

Det finns en mur av missförstånd i debatten kring hur hyrorna sätts. Barbro får fortfarande svara på frågan om varför inte läget ingår i bruksvärdessystemet... Hon svarar som hon alltid gör, att läget har alltid varit en faktor i bruksvärdessystemet. Just nu fick hon också påpeka att bristortsregeln var något som fanns 1968-74, men togs bort. Sedan dess har det varit bruksvärdet, med läget som en av flera faktorer, som legat till grund för hyran.

Fortsätt gärna följa debatten. (Apropå det, nämnde jag att vi anordnar en bostadspolitisk debatt i Ronneby den 23 april på Kulturcentrum?) Det gemensamma förslaget, som Hyresgästföreningen och Sabo lagt fram i dag, refereras av tidningen Hem & Hyra och, kanske, så småningom också hos SABO.

Nu blev jag avbruten av ett telefonsamtal som gällde vår bostadspolitiska debatt i Ronneby den 23 april, så livebloggandet från presskonferensen kom av sig. Men den har nu övergått till frågestund, där Barbro svarar på frågor om självkostnadsprincipen.

Barbro ser framför sig att förhandlingarna med privaten blir mer "kvalitativa". Ungefär som nu, alltså, eftersom Hyresgästföreningens förhandlare inte får samma tillgång till de privats bolagens siffror. Däremot tror hon att det, med en lagstiftning där den hyresnormerande rollen baseras på alla förhandlade hyror, blir enklare att få till en annan hyresförhandlingsmodell med de privata fastighetsägarna. Förhandlingarna där sker ofta gentemot fastighetsägarorganisationen, många privata ägare är mycket små, de har i genomsnitt sju lägenheter.

I det gemensamma förslaget ingår att bruksvärdessystemet behålls. Men hyressättningen påverkas ändå radikalt.

"De kommunala bostadsföretagens normerande roll ersätts av en normerande roll för förhandlade hyror", säger Barbro Engman nu. Det vill säga, Hyresgästföreningen kommer att förhandla med de privata värdarna "på samma villkor" som med allmännyttan.  Det innebär ett nytt sätt att förhandla, eftersom där inte finns samma genomskinlighet som i kommunala bolag.

Påtaglighetsrekvisitet ersätts av ett "icke obetydlighetsrekvisit", det är är den andra stora förändringen.

Just nu håller Hyresgästföreningen och SABO en gemensam presskonferens angående utredningen om allmännyttans villkor. Barbro Engman (ordf. Hgf) har haft ett kort inledningsanförande, och Kurt Eliasson (vd Sabo) gör just nu en redogörelse för bakgrunden och hur den svenska hyressättningsmodellen ser ut.

Hyresgästföreningen och Sabo brukar sitta på varsin sida förhandlingsbordet, men i den här frågan förenas de i försvaret för den bruksvärdesmodell som hotas om Michaël Kochs utredning får genomslag i regeringens proposition senare i år.

Jag har sagt det förut, både här på bloggen och annanstans: Illegal fildelning förutsätter att det finns storskurkar som från allra första början lägger ut upphovsrättsskyddat material så att det blir tillgängligt för andra. När nu Ipred-lagen äntligen trätt i kraft, är det storskurkarna den ska inriktas på i första hand. Inte de vilseledda (?) nedladdarna som gratis skaffar sig enstaka, jämförelsevis, filmer, låtar och spel via fildelningssajterna.

Det är nu också precis vad som sker. I torsdags anhölls två män i Skövde, som en del i ett internationellt tillslag. I Aftonbladets artikel beskvis mycket pedagogiskt hur verksamheten är uppbyggd. Längst upp i pyramiden finns releasegrupperna, som består av personer med tillgång till filmer innan de haft biopremiär och musik-cd innan de släppts. På nästa nivå finns suppliers, som får tillgång till de illegala kopiorna och ser till att de sprids. Här finns de anhållna Skövdeborna. Sverige har hittills setts som en fristad för denna slags verksamhet, eftersom lagskyddet varit svagare här än i andra länder.

Det gäller att komma åt toppen av pyramiderna. Det gäller också, på längre sikt, att få folk att förstå att piratkopiering via Internet inte är någon oskyldig "illegal light"-företeelse. Pirate Bay och fildelande ungdomar är inte några uppfriskande rebeller mot ett förment gammalmodigt system. De är en del av en omfattande organiserad brottslighet, även om de största skurkarna sitter högre upp i pyramiden. Använd nu Ipred-lagen för att klämma åt dem!