Farlig midsommar
Det närmar sig midsommar. Farlig midsommar. Farlig midsommar, som i Tove Janssons berättelse om mumintrollen.
På midsommaren kan det hända hemska saker. Ett vulkanutbrott kan sätta igång en stor flodvåg som tar allt med sig i sin väg och vattnet stiger så högt så att muminfamiljen måste flytta upp på taket till Muminhuset. Men ett hot kan också innebära en möjlighet, för det kan komma en teater förbiflytande dit mumintrollen kan ta sin tillflykt. Och en teater, får muminfamiljen lära sig när teaterråttan berättar det för dem, är det viktigaste i världen, för där visar man folk hur de kunde vara, och hur de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är.
Så visst är midsommaren farlig. Men också en möjlighet. På midsommarnatten får vi vara dem vi vill vara. Fast det får vi annars också. Tro inte på den som säger något annat, om den så råkar vara en hemul. Till och med Misan får vara lycklig om hon vill, när hon vill, och allra lyckligast får hon vara när hon får spela teater att hon är så olycklig som hon egentligen är, och i det verkliga livet utanför teatern får hon vara så olycklig som hon vill, när hon vill. Midsommar eller inte.
Egentligen kan man säga att midsommar är ett tillstånd, en känsla. Man kan känna midsommar när som helst. I dag är jag lite midsommar, kan man säga, även om det är mitt i november. Det betyder att man är precis den man vill vara och mår precis som man vill må. Man tar på sig en roll, som på en teater, men alldeles på riktigt.
På den riktiga midsommarafton är det många som vill ta på sig rollen som grodor. Helst små grodor, ju mindre desto bättre. Sångleken ”Små grodorna” sägs ha skapats på slöjdlärarseminariet på Nääs runt år 1900 och har under de senaste decennierna blivit den lek som symboliserar midsommar mest av alla. Övriga sånglekar bleknar bort och förgår, men de små grodorna består. Denna franska militärvisa, som först av engelsmännen fick en hånfull text om grodor och sedan försågs med rörelser av slöjdarna på Nääs, ses alltså nu för tiden som det allra mest typiska av allt för en svensk midsommar.
Min farfar hade en brylling som en gång skrev en dikt som heter Juninatten. Den slutar med de här raderna:
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Ja, bryllingen hette Harry Martinson och fick så småningom Nobelpriset i litteratur.
Nätterna i juni är aldrig farliga, säger Snusmumriken förnuftigt när han i sin eka ror Mumintrollet bort från den flytande teatern. Nej, egentligen är inte juninatt farligare än andra nätter. Vattnet flyter undan till slut. Sommaren ligger lång och full av löften framför Snusmumriken och Mumintrollet, liksom för oss alla, så här års. Nu blir allting bra, tänker Mumintrollet.
