gemene man

Försvarsminister Karin Enström vägrar kalla Saudiarabien för diktatur. Vi gör inga listor på länder, säger hon. Kan det ha samband med att Saudiarabien köper krigsmateriel, bland annat roboten Bill, från Sverige?


Det är bäst att va demokrati

och ej slåss.

Att ha val och en press som är fri

liksom oss.

Men ett undantag gör vi en stund

förstås.

Ni i Saudi betraktas som kund

till oss.

Ni får handla från vår agentur

om ni vill.

Vi har öppet i ur och skur

för er skull.

Ni är inte nå’n diktatur,

sa Bill.

Ingen demokratur,

sa Bull.

Raggmunk är ibland människans bästa vän. Och fläsk är alltid raggmunks bästa vän. Det är därför inte konstigt, att människan gör allt för att få äta raggmunk med fläsk. Åtminstone inte den här människan.

 

Den här människan hade sällskap av sin arbetskamrat och skulle äta lunch. Restaurangen var nästan fullsatt när vi kom dit, och när vi såg anslaget med dagens rätt förstod vi varför. Dagens rätt var raggmunk med fläsk. Vi bad att få varsin sådan.

 

Det tar tio minuter, för den är slut för tillfället, sa mannen i kassan, vars uppgift var att både ta emot beställning, lägga upp mat på tallrik och ta betalt. Det gör inget sa vi, vi kan äta sallad så länge. Vi tog sallad och gick och satte oss.

 

Efter drygt tio minuter såg arbetskamraten att en annan lunchgäst just kom från kassan med en stor tallrik raggmunk med fläsk. Vi antog att den nya laddningen var klar, men att mannen i kassan bara missat att ropa ut det till oss. Så vi gick och ställde oss i kön igen.

 

Ytterligare en lunchgäst framför oss fick raggmunk med fläsk, och så var det vår tur. Nu vill vi ha vår raggmunk som vi beställde, sa vi. Det tar tio minuter, för den tog precis slut igen, sa mannen i kassan.

 

Det är omöjligt, sa arbetskamraten, vi såg ju just två stycken som fick raggmunk med fläsk. Varför fick de mat före oss? Ja, det blev visst lite konstigt där, sa mannen i kassan, jag hade mycket att göra. Men när maten blir klar måste ni väl servera de kunder som redan betalat och sitter och väntar, innan ni serverar nya kunder, sa vi. Ja, kanske det... sa mannen i kassan, men vad ska jag göra nu då? Du ska ge oss pengarna tillbaka, sa vi. Så kan vi gå någonstans där vi får mat för dem i stället.

 

Så blev det. Vi dukade inte ens av våra salladstallrikar efter oss. Det fick mannen i kassan på Febronya i Bräkne-Hoby göra. Oss behöver han aldrig mer bekymra sig om.

Vi kan kalla henne Tant Teresia. Hon var gift med min morbror. Det hände att jag åkte bil med dem genom Småland. På ett särskilt ställe brukade morbror peka ut genom bilrutan och säga att, där inne i skogen, där har jag en bit mark.

 

Jag tänkte inte särskilt mycket på det. Men att min morbror mitt inne i skogen i Småland skulle ha en egendom, var ändå rätt egendomligt.

 

Min morbror dog för några år sedan, och nyligen gick tant Teresia också bort. Då rullades historien upp. Det där stycket mark var egentligen hennes. Hon hade ärvt det i sin tur av sin morbror, en excentrisk men praktiskt sinnad man som levde ensam och aldrig tvättade några kalsonger utan bara köpte nya. Han köpte ett dussin åt gången, så att de varade i precis tolv veckor.

 

När han dog, hade han testamenterat ett markområde till dem. ”Det ska ni ha att hämta ved på, om ett nytt krig bryter ut”, hade han sagt.

 

Tant Teresia och min morbror hade inga barn. De testamentade allt till syskonbarnen. Då ingick marken. Det visade sig att arealen på skogsegendomen var hundra kvadratmeter.

 

Ni som löser korsord vet vad hundra kvadratmeter är. Ett ar. Plätten var till och med för liten för att finnas förtecknad hos Lantmäteriet, så exakt var den ligger kan ingen längre säga. Men jag vet, för morbror har pekat ut den. Vi var elva syskonbarn som skulle dela, så nu har vi nio kvadratmeter var.

 

Det känns tryggt att veta att det någonstans i skogen finns en plätt där man kan hämta ved om det blir krig. Det kan komma väl till pass. När kriget kommer, då är det jag som drar till Småland med en liten yxa. Min beredskap är god.

 

Häromdagen körde vi bil i trakten. På ett särskilt ställe pekade jag ut genom bilrutan och sa att, där inne i skogen, där har jag en bit mark. Jag har blivit min morbror. Det är inte bara mark som går i arv.